TV-legendaren Anita Lindman Lamm

TV-legendaren Anita Lindman Lamm

Anita Lindman 1932–2018

När hon var fem flyttade mamman från familjen till en annan kvinna. 32 år senare hade saknaden omvandlats till ett barnprogram som skapade TV-historia. En kul liten kille av trä blev hennes partner i rutan. Vi publicerar en artikel från 2011 om Anita Lindman med anledning av hennes bortgång i år.

En dag var mamma inte längre kvar i syskonens vardag. Hon hade slutat älska deras pappa och tvingades bort från sina barn. Mammans flytt gick till Dala-Floda, sex mil norrut, förbi Nyhammar och Björbo. Yngst i syskonskaran var Anita, bara fem år gammal. Martin och Majken var tre och fyra år äldre. På nätterna grät barnen tyst av saknad och längtan i sina små sängar i villan i Ludvika. Moderskärleken Anita aldrig fick som barn skulle många år senare göra henne till hela Sveriges lektant tillsammans med en pratglad och finurlig liten docka.
– Jag minns att jag låg där och tänkte på hur man skulle kunna ta sig till mamma utan att bli upptäckt. Och hur ledsna vi var när vi skulle åka hem efter att ha hälsat på mamma på gården i Dala-Floda. Till att börja med fick vi bara träffa mamma sex veckor varje sommar, det var väl något advokatbeslut, säger Anita Lindman Lamm.

”Det hände att jag läste om mina äventyr med Televinken för mina barn Staffan och Anna.”

Att hennes mamma hade valt att dela hjärta och liv med agronomen Brita sågs inte med särskilt liberala ögon på 1930-talet. Det skvallrades på byn om civilingenjören, teknologidoktorn och uppfinnaren Uno Lamm och hans barn, men många tyckte också synd om de tre lintottarna. Unos judiska pappa i Göteborg, ur en släkt invandrad från Tyskland på 1700-talet, hade en yngre syster som bodde i England. Systern skickade över den engelska flickan, Joan, för att komplettera familjens hembiträde.
– Vi levde inte fattigt även om vi bara tog exakt så mycket smör på mackorna som man fick ta. Jag hade en underbar bästa vän, Britt, som var näst yngst av sju barn. Hennes föräldrar jobbade på Asea och deras familj bodde i arbetarbaracker med dass på gården och vi lekte ofta i en skrubb hemma hos Britt. Britts mamma Anna skötte mangeln åt Asea-fruarna, och när hon hade bakat fick vi äta hur mycket rågkaka som helst, säger Anita Lindman Lamm när Minnenas Journal fikar i hennes mysiga tvårummare i Norrtälje.
– Men när jag ser tillbaka på min barndom är det inte bara lyckliga bilder. Visst fick vi åka hölass och så hos mamma, men vi fick ta i också. Och mamma hade ett humör som gjorde att man aldrig visste om hon skulle vara glad eller inte. Hon var ofta ganska instabil.

Mer lycklig är Anita över sin relation med pappan, en intensiv innovatör som under sitt yrkesliv registrerade 150 patent. 1928 började Uno Lamm på det sedermera världsledande elektrontekniska företaget Asea (i dag ABB) och kallas fortfarande för ”den högspända likströmmens fader” efter att ha uppfunnit en likströmsomvandlare. Unos tekniska genialitet gjorde honom internationellt berömd och han tilldelades en rad hedersamma titlar, utmärkelser och akademiplatser. 1964 flyttade Uno Lamm för gott till USA för att arbeta med världsomspännande projekt.
– Pappa var teknokrat så att det stänkte om det och inte ett dugg konstnärlig. Han förstod aldrig min bror Martins fantastiska teckningar. Martin blev ju väldigt erkänd, ingen ritade politiska teckningar som han. Storasyster Majken drev hotell med sin man Rune i många år, och de är fortfarande ett litet rart par som bor i Vallentuna, säger Anita.

Tankarna på att bli förskollärare kom tidigt och Anita och utbildade sig i 1950-talets Stockholm efter att först ha läst ett år på Gillbergska barnhusinrättningen i Uppsala. Anita trivdes i barnsköterskeuniformen – blå klänning, vitt förkläde, stärkt krage och mössa – och med att arbeta med barn. Ändå tog yrkeslivet en annan väg efter att hon träffat korrekturläsaren Hans Lindman på en studentfest och med honom bildat familj. Hans tjänstgjorde på Sveriges Television, Anita testades som TV-hallåa och så tog arbetet som förskollärare slut. Tidigare hade Anita provjobbat på radion och även jobbat en del som lektris och läst igenom manuskript.
– När det var skol-TV klockan åtta på morgonen satt man där uppsminkad till tänderna och med sådan där voluminös Farah Diba-frisyr, efter kejsarinnan av Persien som lever än. Alla hade det på den tiden, och en del satte till och med in frallor i håret för att det skulle bli stort nog, säger Anita med ögon som glittrar till vid minnet.
– Men jag blev ofta så nervös när jag skulle hallåa-läsa från de där pappren som producenterna hade skrivit. I stället erbjöd de mig att ta över barnprogrammet efter Jeanette von Heidenstam, med helt fria händer att fylla en halvtimme varje gång.

Hösten 1964 påbörjades det som blev svensk TV-historia. Tidigare under året hade Anita köpt en marionettdocka i trä i en leksaksaffär på Regent Street i London. Hon började umgås med den i TV. Anita och Televinken hade kommit för att stanna under lång tid. Barnen blev trollbundna, satt som tända ljus varje gång Anita värmde med all den uppmärksamhet och omtanke hon bara delvis själv fick av sin mor.
– Vi körde allting ad lib, improviserade hela vägen. Förutom när vi gjorde skivinspelningar, de kostade så mycket pengar att vi var tvungna att ha en tydligare röd tråd. Ola var väldigt kunnig och suverän att arbeta med. Vi har fortfarande kontakt, han är som en lillebror. I dag är han kycklingfarmare i Runtuna utanför Nyköping.

”Som TV-hallåa skulle man gärna ha en sådan
där voluminös Farah Diba-frisyr.”

Ola Lundberg var egentligen ljudtekniker på Sveriges Radio men gav också röst åt Televinken och var den som höll i dockans trådar. Under sändningarna stod han utanför bild på bordet bredvid Anita. Anita planerade alltid dialogernas ämnen och hade ambitionen att ge TV-tittarna bildning i viktiga ämnen. Det blev många pedagogiska samtal med den nyfikna och småbusiga träfiguren. I begynnelsen kallades han ”den lilla engelska pojken” innan det blev Televinken och senare byggde Ola den riktiga Televinken-dockan, som var större än originalet.
– Att vi länge hade sådan framgång tror jag beror på att de flesta barn älskar dockor och dockteater. Dessutom hade vi vanligt bondförnuft och sa väl en del både lärorikt och skojigt. Vi fick så in i bomben många brev från barnen och än i dag märks det att vi gjorde stort intryck. Jag får fortfarande glada kramar när jag väl visar mig ute, säger Anita. Från 1964 och fram till 1979 underhöll Anita och Televinken regelbundet i TV och radio, och emellanåt även i folkparkerna. I radions Veckans tisdag hade Anita skola för Televinken och hans kompis Grodan Boll, under en period då TV inte ansåg dem vara tillräckligt politiskt korrekta. 

I mitten av 1980-talet var Anita och Televinken en stående punkt i TV-programmet God morron Sverige. Anita, som då bodde i San Fransisco med sin nya man Göran Andersson, en duktig guldsmed, reste när det behövdes hem för att spela in inslag. På flygresorna över Atlanten blev Anita oftast igenkänd av kabinpersonalen, som om möjligt gärna flyttade upp henne till första klass och pratade Televinken. Anita Lindman Lamm gick i pension för 17 år sedan, efter att ha återvänt till Sverige och verkat i SVTs kulisser. Hon är stolt över vad hon och Televinken åstadkom, framför allt i samarbetet med NTF (Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande) som tog fart i samband med högertrafikomläggningen 1967. Under några år lärde Anita och Televinken barnen trafikregler, och alla de böcker och LP-skivor som det klassiska TV-radarparet gjorde sålde snabbt slut.
– Jag har förstått att vi gjorde trafiknytta. Än i dag händer det att äldre poliser menar att det skulle behövas göras något liknande nu också eftersom barnen tydligen inte alltid är så vakna i trafiken. Televinken var allt en vass liten grabb, och ibland kan jag sakna det pratglada busfröet!

Anita Lindman firar att det är 47 år sedan hon och Televinken hade premiär i rutan.

Vilket härligt äventyr!
Namn: Anita Lindman Lamm.
Ålder: 86 år.
Familj: Barnen Anna och Staffan. Sex barnbarn.
Bor: I lägenhet i centrala Norrtälje.
Då: Skapade tillsammans med dockan Televinken TV-historia.
Nu: Får fortfarande många glada tillrop för äventyren med Televinken.
Mest avgörande minne: ”När jag såg Televinken-dockan i ett skyldfönster på Regent Street i London 1964. Då visste jag förstås inte att det var början på svensk TV-historia.”
Minns med extra glädje: ”När skådespelerskan Anita Björk berömde Ola och mig: ´Jag tycker att ni är så duktiga i TV. Jag som är skådespelare skulle aldrig klara av det ni gör.’ Det var ju helt fantastiskt att höra. Både jag och Ola blev hur stolta som helst!”
En händelse jag aldrig glömmer: ”När jag födde min dotter Anna 1959. Jag hade längtat väldigt länge efter att få bli mamma. Jag var 27 år och hade varit gift i fem år. Det var extra roligt eftersom Anna kom till världen på min egen födelsedag. Jag var förstås lika lycklig när Staffan föddes tre år senare.”