Prästen spetsade nattvardsvinet

Prästen spetsade nattvardsvinet

På 1860-talet mördade kyrkoherden Anders Lindbäck en mängd församlingsmedlemmar i Silbodal i Värmland. Skälet var att de kostade socknen för mycket. Vapnet var arsenik blandat i nattvardsvinet.

Text Hasse Gänger

Han hade socknens hjon och sjuklingar för ögonen. Men inte på det sätt man kunde förvänta sig av en präst, traktens själasörjare med förmodad evig kärlek och försoning i handlingarna. Anders Lindbäck gjorde gott och nyttigt för församlingen i Silbodal i sydvästra Värmland, men han ansåg sig också äga rätt till något som sällan brukar sammankopplas med aktiviteterna för en kyrklig ämbetsman.

Anders Lindbäck tog livet av folk. I ambitionen att nedbringa omkostnaderna för fattigvården hade han inga problem med att förpassa vissa sockenbor till de sälla jaktmarkerna. Silbodal hade i början av 1860-talet omkring 40 understödjare, till skillnad mot mer ekonomiskt välmående grannsocknen Blomskog som bara hade ett tiotal. Lindbäcks lösning blev att helt enkelt befria sin socken från kostnadskrävande invånare. 

Dödsängel. Anders Lindbäck följde knappast budordet: Du skall icke dräpa. Istället ansåg han att gjorde församlingen en tjänst då han tog de fattiga av daga.

Mordvapnet var nattvarden. Vin blandat med det starkt giftiga halvmetalliska grundämnet arsenik i en ritual till minne av Jesus sista måltid. När de bräckliga och sjuka trodde de skulle smekas av Guds hand fick de i stället en nådastöt. Församlingsprästen blev en mästare på att osett smussla fram giftet han medförde i en av kaftanens vida ärmar vid de hembesök han i skymningsmörkret brukade göra. I kyrkoboken hade pastorn gjort anteckningar framför namnen på de personer han tyckte skulle undanskaffas. Där stod ob (= obotlig) eller od (= oduglig) på bortåt 100 ställen.

Anders Lindbäck hade en svår uppväxt i Dalsland. Fadern kallades ”Skinke-Sven” efter att ha stulit en skinka och blev efter att ha varit hemmansägare, en fattig backstugesittare med endast ett litet potatisland som jordlott. Anders retades ofta för faderns skinktjuveri och familjen nödgades leva på matgåvor från mer välbärgade sockenbor. En morbror, kyrkoherden Johan Nordahl, hjälpte Anders med medel till studier och 1831 prästvigdes han vid Uppsala universitet. Som nyutnämnd pastor flyttade Anders Lindbäck 1861 in i den rymliga prästgården i värmländska Silbodal. Dessförinnan hade Lindbäck i hemlänet tjänstgjort som sockenadjunkt i Skållerud och skolmästare vid järnverkets egen skola i Upperud. I Skållerud ingick Anders Lindbäck äktenskap med Fredrik Charlotta Bergman 1834 och fick två söner. Gården familjen bebodde var lönsam och Lindbäck kunde ge sina barn en god utbildning och de blev båda officerare.  

Kyrkan i Silbodal så som den ser ut idag. Det var här den mordiske prästen härjade på 1800-talet.

De vandrare som passerade prästgården i Silbodal kunde ofta höra den nya pastorn drilla och småsjunga vid tangenterna. Lindbäck var en hejare på kyrkorgel. Hushållet sköttes av ett par mamseller och ett av prästgårdsrummen upplät han till en gammal barndomsvän, den förre handlaren och numera svårt handikappade Anders Lysén. Det var släktingar till denne som kom Lindbäck på spåren.

Anders Lindbäck ville göra Silbodal till en mönsterförsamling och genomdrev en rad bestämmelser och förordningar. Han ivrade för nykterhet även fast han själv brottades med alkoholproblem, bildade en kyrkokör och öppnade ett bibliotek och en sparbank. Han införde ett reglemente för folks leverne, där det bland annat var noga med att familjer levde i kristlig enighet med varandra och att umgänget med grannarna var vänskapligt. För att kontrollera befolkningen tillsatte Lindbäck ett antal tillsyns- och ordningsmän. Pastorns främsta strävan var emellertid av ekonomisk karaktär. Socknen behövde få mindre utgifter. Således hade Lindbäck inga problem med att ett flertal i den meningen betungande sockenbor försvann – och med hjälp av nattvarden drog han i gång sin mindre godhjärtade mission. Anders Lysén, hans inneboende vän på prästgården, blev Lindbäcks fall. Lyséns bror Erik och dennes svåger Jan Nilsson skickade i februari 1865 en skrivelse till kronolänsman Lidén med begäran om att en tidigare bordlagd utredning skulle öppnas för vidare granskning. Året innan, natten mellan den 14 och 15 december 1864, hade Anders Lysén avlidit efter ett dygn i svåra plågor – och varken Erik Lysén eller Jan Nilsson trodde på slutsatsen att dödsfallet berodde på ett slaganfall.

Kyrkan i Silbodal så som den ser ut idag. Det var här den mordiske prästen härjade på 1800-talet.

Graven öppnades och liket obducerades. Tillsammans med några apotekare konstaterade provinsialläkare Örtengren att den verkliga dödsorsaken var arsenikförgiftning. Örtengren hade vid ytterligare en besiktning kunnat fastslå att samma slags intoxikation hade skett en tid dessförinnan. En Nils Pettersson hade avlidit efter att i gruvliga kval kippat efter andan efter ett besök i hemmet av Anders Lindbäck. För landsfiskalen och hans tjänstemän blev det uppenbart att en giftmördare fanns i trakten – och att självaste kyrkoherden var den misstänkte gärningsmannen. I häradsrätten i Långelanda tingshus erkände Anders Lindbäck i juni 1865 inte enbart morden på Anders Lysén och Nils Pettersson – han bekände även mordet på änkan Karin Persdotter, som den 19 oktober 1864 hade fått hans specialblandade nattvard serverat i en kaffekopp. I fallet Lysén kom tingslaget fram till att Lindbäck gjort sig av med honom för att spara in på de 1 000 kronor som den gamle handlaren hade betalat för livslång försörjning på prästgården. 

Lindbäck förklarade sina dåd med att dessa hade skett av barmhärtighetsskäl. Han ville befria svårt sjuka sockenbor från lidanden. Exempelvis hade Lysén ”blod och grusblandad urin som mer måste skrapas än ösas ur nattbäckenet och besvärades av ett högst ovanligt störande läte, synnerligen nattetid.” Häradsrätten avvisade detta som nonsens. I förhör med vittnen till pastorns framfart med det arsenikförgiftade nattvardsvinet framkom att det fanns tydligt onda avsikter. Vid pastorns hembesök hade många mer eller mindre tvingats ”tömma kalken i botten”, och i några fall hade Lindbäck till och med grabbat tag i offrets nacke för att pressa i både en och två givor. Utvalda sockenbor gick ett grymt öde till mötes, men det fanns också de som klarade sig tack vare att de hade spytt upp drycken innan giftet hade hunnit verka dödligt i kroppen. Därtill hade Anders Lindbäck inte varit blyg för att indirekt yppa sig om det mindre gudfruktiga han hade för avsikt att genomföra i ämbetet. Till kyrkvaktmästare Wäxman hade han omgående sagt att ”får jag vara här ska Wäxman få se att det ej blir så många fattiga som nu” och både offentligt och enskilt deklarerades ofta att ”Silbodal ska med tiden bli som en herrens lustgård, där inga fattiga, inga sjuka och inga lidande människor finns.”

Nyrenoverat. Tingshuset i Långelanda, norr om Årjäng, är ett av Sveriges äldst bevarade tingshus. Det var här Anders Lindbäck dömdes till döden för sina avskyvärda brott.

För de tre morden dömdes Anders Lindbäck i häradsrätten till döden genom halshuggning. Hur många Lindbäck rätteligen tog livet av kunde inte klarläggas exakt, men handlade sannolikt om minst ett tjog. Under alla omständigheter blev han under många år en mycket omtalad och omskriven prästman och seriemördare. Lindbäck blev rentav en sådan rikskändis att man kunde köpa hans porträtt i boklådorna i flera svenska städer. Långt tidigare visade pastor Lindbäck att uppsåtligt dödande inte bekom honom om det fanns någon slags vinning däri. Som ung prästadjunkt vigde han 1834 en äldre man och en yngre kvinna, som var ensam ägare av en större fastighet. Om bröllopet i fråga berättade hon i en dagstidning i Göteborg efter den lagvunna domen mot Lindbäck: ”Fram på kvällen föreslog mig prästen ett enskilt samtal. Prästen gjorde mig strax sin kärleksförklaring. Samma kväll hade han blivit dödligt kär i mig och föreställde mig som prästfru. Han sa att jag borde taga min gamle man med mig upp på berget i grannskapet för att njuta av utsikten och skuffa honom ned för branten så han krossades till döds. Ingen kunde misstänka mig därför, och han sa att jag kunde låtsas djup sorg en tid och genast överlämna förvaltningen av mina medel till honom, tills jag kunde framträda som hans fru.”

Den nygifta unga kvinnan nekade till medverkan i prästens makabra plan och var vid tidningsintervjun beredd att gå ed på sanningen i händelsen. 61-årige Anders Lindbäck föregick den rättvisa som snart var i kapp honom. Några veckor innan han skulle få möta bödeln hängde han sig med hjälp av ett lakan i länsfängelset i Karlstad den 20 november 1865.
Källor: Svenska Mord (Ordalaget 2016), Giftmorden i Silbodal (1946), Svea (1890), wikipedia.se