”Musiken slog ner som en bomb i min skalle”

"Musiken slog ner som en bomb i min skalle"

Lars Erik Månsson som växte upp i Sundsvall berättar om hur han 1958 blev hänförd av musiken och köpte en bandspelare. Men höjdpunkten var lördagskvällarna då de gick ut för att dansa.

Det första jag skulle köpa när jag började tjäna egna pengar 1958 var en radiogrammofon. Det var en plan som funnits länge hos mig och jag hade samlat på en stor hög med kataloger från de olika fabrikaten. Dessa var riktigt vackert glänsande möbler på den tiden – mahogny, valnöt och jakaranda.

JAG HADE BESTÄMT MIG, och väl inne hos Johanssons Radio sa handlaren: ”Vi har nu även fått in en ny produkt, nämligen Philips nya bandspelare med två hastigheter på inspelningen.” Ehh … en bandspelare? Jag var ju inne på en radiogrammofon, men en bandspelare … ”Förutom att du kan spela in musik gratis från radion så kan du använda den till mycket annat.” Efter en lång tvekan fick det bli en bandspelare. Avbetalningsplanen gjordes upp och jag gick hem med en ny musikmaskin. ”God morgon, god morgon hör skogens fåglar sjunga glatt god morgon, god morgon i kör. Innan vi går ut i dagens jobb och spring o skubb sjunger vi en liten stund …” Det var redan morgon och jag som var så trött.

Mamma och pappa var uppe, eldade i vedspisen och radion stod på. Men Frukostklubben betyder ju att det är lördag, och då känns det redan bättre. Efter ett tag stod jag påklädd och klar, spanade genom köksfönstret uppöver Björneborgsgatan efter bussen. Jag rusade nedför trapporna och hann precis till hållplatsen. Jag skulle till jobbet på ASEA:s serviceverkstad som låg på Tullgatan mitt i Sundsvall. Det kändes på jobbet att det var helg på gång, det fanns alltid någon gubbe som gick och nynnade under arbetet: ”umpa, umpa …” Även om det var en kul stämning måste arbetet med att linda elmotorer gå vidare, vi hade ju ackord och lönen var beroende av hur snabbt vi jobbade.

Då klockan slog ett var veckans fyrtiofem timmar avklarade. Jag tog mig hem med en väldig fart. Då jag måste fort iväg för att lyssna och spela in låtar från Sveriges Bilradio med CG Hammarlund som alltid spelade ny och ungdomlig musik. Musiken hade slagit ned som en bomb i min skalle, jazzen, rocken, swingen, allt var mycket omtumlande. Visst hade jag hört musik innan men aldrig lagt märke till den riktigt. Hemma spelade pappa både fiol och mandolin och mamma sjöng med. Men den musiken hörde mera ihop med deras generation. ”Efter Ernst Rolf har det inte gjorts någon musik att tala om” sa pappa ända undantaget var när Snoddas sjöng ”hadderian”.

ROCK AROUND THE CLOCK med Bill Haley ur filmen Vänd dem inte ryggen. Flamingo med Earl Bostic, Sixteen Tons med Tennessee Ernie Ford. Även vår egen Gunnar ”Siljabloo” Nilsson med Bopparkärlek fanns med bland mina favoriter. Bland storbanden var det Glenn Miller och Benny Goodman plus många andra som jag lyssnade till. KFUM hade startat en jazzklubb och naturligtvis gick jag dit för att spisa skivor och umgås med andra musikälskare. Åter till CG Hammarlund, han hade alltid något kul att berätta mellan låtarna. På den tiden var det inte så vanligt med kvinnliga bilförare och inträffade det något där en dam var inblandad så lät det alltid: ”Ja se fruntimmer bakom ratten …” Han berättade om en dam i England som blev påkörd av en man, och en stor buckla uppstod på hennes bil. Hon skrev inne i bucklan ”en man har gjort det” och så fick det stå tills bilen kom in på verkstad.

EN ANNAN KÄLLA FÖR ATT FYLLA på mitt musikförråd var Grammofonkonserten som sändes på radion. Det fina där var att låtarna som skulle spelas var utannonserade så att jag i förväg visste om det var något som var värt att spela in. Efter inspelningarna och lite vila blev det dags att göra sig iordning för lördagskvällens stora begivenhet – nämligen dansen. Vi var lite för unga att besöka Wivex eller dansen på Folkets Hus, så vi fick hålla oss till W:6 lokalen som låg ovanför biblioteket. Där var det alltid något politiskt ungdomsförbund som brukade ordna dansen. Jag hade gått en danskurs så lite förberedd var jag. Hemma hade vi inget badrum så det blev att tvätta sig i köket. Jag avslutade det hela med att gnida in armhålorna med tvål, någon deodorant fanns inte på den tiden hemma hos oss.

Trots pappas milda protester lånade jag en av hans slipsar, den som var en farsdagspresent från mig: ”Rena helgerånet”, muttrade han. Så var jag klar för kvällens övningar, väntade bara på att kompisen skulle dyka upp. Då jag tittade en sista gång i spegeln insåg jag att jag hade glömt att raka mig. Jag var ännu inte van vid detta fenomen som kallades skägg, det var nog mera likt fjun på den här tiden men det måste bort: ”Åtta strån i fem rader”, sa pappa med ett leende. En sista koll i spegeln, Brylkräm på plats, några droppar Aqua Vera på hakan (lån från pappa). När kompisen dök upp tog vi bussen in till stenstaden.

VI BETALADE ENTRÉBILJETTEN och gick in för att se efter vilka tjejer som var där. De stod eller satt utmed väggarna medan vi killar alltid stod i mitten. ”Ja det här ser lovande ut och kommer att bli kul.” Musiken började spela och dansen kom igång. Var det någon man tyckte mer om så blev det fler danser med den tjejen under kvällen. Dansen fortsatte och så blev det ”damernas”, som egentligen hette ”Damernas tjuv”. Med spänning väntade man sig att bli uppbjuden, ibland blev man det och ibland inte. Sista dansen blev alltid en tryckare, Sail along silveri mon eller Morgen var några vanliga avslutslåtar. Hur det än gick, med damernas, så blev det ju alltid en ny lördag nästa vecka.

Kategorier: ,

Allt innehåll på denna webbplats, inklusive men inte begränsat till bilder, film, texter och tillhörande metadata, skyddas av upphovsrätt, varumärken, patent, affärshemligheter och andra immaterialrättsliga lagar och avtal. Du får inte ladda ner bilder, ta skärmdumpar, lagra digitalt, distribuera, visa och/eller kopiera innehåll från www.minnenasjournal.nu såvida du inte ingått i ett skriftligt avtal med Minnenas Journal.