Kraften kommer från Porjus: Starka rallare bar utrustning i väglöst land

Kraften kommer från Porjus: Starka rallare bar utrustning i väglöst land

Kraftverket skulle byggas för att komma hela Sverige till del. Det var en statlig, offensiv politik för att modernisera landet. Främst ville man elektrifiera Riksgränsbanan där den viktiga malmen transporterades. 

Påvra förhållanden. Järnvägsrallare vid sin koja mellan Gällivare och Porjus. I mitten står deras kocka.

Kraftstationen i Porjus byggdes när Sverige var på väg in i elåldern. De första decennierna av 1900-talet var ett dynamiskt skede i den svenska vattenkraftens historia. Att utnyttja den var inte självklart eftersom det fanns en annan metod som var på frammarsch, nämligen att alstra el med hjälp av ångkraft. Tekniken för kraftöverföring av el långa sträckor var outvecklad. När svensken Jonas Wenström kom med sin uppfinning på 1890-talet blev det möjligt att överföra el längre sträckor. Detta blev början på något revolutionerande. Jonas trefas-system gjorde det möjligt för Sverige att utnyttja vattenkraften mer effektivt. I Sverige fanns det gott om älvar, vilket gjorde att man redan från början satsade på att bygga kraftverk. Sveriges första riktigt stora kraftverk, Olidanstationen i Trollhättan, togs i bruk 1909. Samma år tog staten beslutet att bygga en kraftstation i Porjus i Lappland. Drygt fyra år senare i oktober 1914 snurrade den första generatorn. Anläggandet av vattenkraftstationen i Porjus var följden av offensiv statlig politik, en satsning på industriell utveckling som skulle komma hela nationen till godo, eftersom Porjus i första hand tillkom för att elektrifiera Riksgränsbanan, där malmen från Kiruna fördes till hamnen i Narvik. Det skulle även innebära att man kunde göra industrisatsningar av energikrävande industrier i Porjus eller i närområdet.

Höga höjder. Montage av avstängningsluckan framför tunnelinloppet.

När byggandet av kraftstationen påbörjades i Porjus vid Luleälven, var Erik Abraham ”Porjusgubben” Olsson med familj de enda bofasta. Här växte nu snabbt upp enkla rundtimrade bostäder med stampat jordgolv, ofta placerade mot en utgrävd sluttning i terrängen. Permanenta bostäder byggdes bara för driftpersonalen. Tanken var att det skulle vara ett provisoriskt samhälle, som skulle avvecklas när kraftverket stod färdigt, men första världskriget ändrade planerna. Avspärrningar och brist på kol gjorde elkraften till en billig och säker kraftkälla. Porjus närhet till malmfälten och kraften gjorde att orten lockade energikrävande industrier som AB Porjus smältverk 1916 och Stockholms superfosfatfabrik AB 1918.

Tunga turbiner. Den gamla maskinhallen i Porjus, med utrustning i form av turbiner och generatorer, som placerades 50 meter under jord.

1920 fastställdes Porjus stadsplan och en intensiv byggverksamhet startade, som visade att man hade stora förväntningar på samhället. Porjus växte snabbt och framtiden såg ljus ut, men första världskriget orsakade en ekonomisk kris. Stockholms sulfatfabrik stängde 1921 och smältverket gick i konkurs, vilket innebar en utflyttning från samhället. I mitten av 1930-talet vände utvecklingen uppåt igen och smältverket startade åter. 1958 lades det ned definitivt. Porjus var det första stora kraftverk som låg norr om polcirkeln. Det var statens första och landets andra kraftverk under mark. Maskinhallen placerades 50 meter under jord, där fem turbiner ställdes upp. Dessa drevs av vatten från en 525 meter lång tilloppstunnel. Ovan jord placerades ställverk med transformatorer och utrustning för kraftöverföring, driftcentralens kontrollrum samt utrymmen för kontor och verkstäder. För att distribuera Porjuskraften byggdes två olika ledningar. En med 70 kW– spänning för trefasström till malmfälten och en 80 kW – ledning för enfasström till malmbana. 

Hårt arbete. Tunnelarbetena med sprängning och borrning i Porjus krävde stort yrkeskunnande. Miljön var bullrig och dammig.

Porjus kom att bli ett pionjärverk i svensk anläggningshistoria. För att kunna utföra något arbete på orten måste transportfrågan lösas snabbt. Porjus låg i väglöst land 5 mil från Gällivare. Både kraftverk och järnväg måste byggas samtidigt. De första månaderna klarades transporterna genom att folk bar livsmedel och material från Gällivare till Porjus på en delvis spångad gångled. Att detta kunde genomföras berodde på att det var överskott på rallare efter stora järnvägsbyggen. Det var riktiga kraftkarlar som åtog sig de tunga transporterna. Varje karl bar i regel 50 kilo och den mödosamma vandringen tog ett dygn. Innan järnvägen var klar 1911 hade man på detta vis burit upp 5 ton mat, verktyg och material. Inget tidigare kraftverksbygge i Sverige har omfattats av så många olika besvärliga arbetsoperationer som Porjus. Först var man tvungen att bygga en stor damm för att höja fallnivån och jämna ut vattentillförseln. Större delen av dammbygget måste ske under lågvattentid, alltså på vintern och för att kunna utföra gjutarbetena tvingades man bygga in arbetsplatsen med stora skjul, som värmdes upp med en ångpanna. Mycket av schaktningsarbetet utfördes av muskelkraft och spadar. Hela anläggningen konstruerades och dimensionerades med tanke på det kyliga klimatet.

Träskulpturen ”Bärare på leden” är gjord med motorsåg av konstnären Svante Oskarsson.

På 1970-talet byggdes det en ny kraftstation i Porjus, vilket inte på långa vägar var så genomgripande för samhällsutvecklingen som när man byggde den första. Kraftstationen ”Templet i ödemarken”, som den kallades i folkmun, är Porjus obestridliga monument. Den mäktiga tegelbyggnaden ritades av arkitekt Erik Josephson, som ritat stora delar av centrala Stockholm. När den nya kraftstationen var färdig, hotades den gamla av rivning. Porjusborna och Porjus Arkivkommitté jobbade hårt för att få behålla den gamla kraftstationen, vilket man lyckades med och 1986 förklarades den som byggnadsminne och i dag finns det både verkstäder, Porjus Expo och en sporthall i den gamla stationen.