Kallhamrade mördare intog ambassaden 1975: ”Om inte våra kamrater släpps spränger vi!”

Kallhamrade mördare intog ambassaden 1975: "Om inte våra kamrater släpps spränger vi!"

Baader-Meinhofligan chockade hela Sverige i april 1975. Sex medlemmar ur terroristligan ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm, sköt ihjäl två diplomater och sprängde huset i luften. 

Alla som blickade upp mot fönstret kunde se det. På tredje våningen föstes en man fram. Inifrån riktades starkt ljus mot honom. Några skottsalvor ekade och mannen föll ihop. Handelsattachén Heinz Hillegaart var det andra dödsoffret. Halv annan timme senare, en kvart innan midnatt, sprängdes taket på ambassadbyggnaden. En eldkvast på tio meter slog upp och glassplitter och betongbitar haglade över området. Polismännen närmast byggnaden kastades upp i luften av tryckvågen och flög i väg fem-tio meter, andra slogs direkt till marken.

Kaos och tumult utbröt överallt. Poliser sprang bort över gräsmattorna för att undkomma eventuellt fler detonationer i ambassaden. Nyfikna som kommit till platsen slängde sig skräckslagna i skydd och säkerhet. Från händelsen då dynamiten detonerade i den västtyska ambassaden i Stockholm torsdagen den 24 april 1975 finns ett välkänt TV-klipp. Sveriges Television hade fortlöpande nyhetssändning från dramat och reportern Bo Holmström var på plats. 

– Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!! skrek Holmström framför kameran när det small till och han ville omgående komma i sändning utan att veta att han redan var det. Dramat började tolv timmar tidigare. Sex ambassadbesökare som ville ha hjälp med passärenden och några andra praktiska formaliteter drog på sig ansiktsmasker och plockade fram kulsprutepistoler. En av männen i receptionen fick en kolvstöt så han föll skadad till golvet och skottsalvor brändes av.
– Detta är en ockupation! Vi vill att Andreas Baader och Ulriche Meinhof omedelbart släpps ur fängelset! Vi spränger ambassaden om vi inte får som vi vill!

Tretton anställda inklusive ambassadören på Västtysklands diplomatiska beskickning i Sverige motades in i biblioteksrummet högst upp i trevåningsbyggnaden. I trapporna sköt attentatsgruppen omkring sig. Poliser som ryckte ut var tvungna att retirera och ta betäckning. De ur ambassadpersonalen som undgått att bli gisslan tog sig ut genom fönster i byggnaden, i vissa fall med hjälp av resta stegar på husets baksida. Erika Cassel, sekreterare till den tyske kulturattachén och en av dem som avlägsnade sig från ambassaden under dramats inledning, berättade:
– Jag hörde bråk ute i korridoren och tittade ut. Då såg jag en man som siktade mot mig med ett automatvapen. Han skrek: ”Zurück! (”Tillbaka!”) Jag tror att ockupanterna hotade till sig en nyckel av en tjänsteman på passexpeditionen för att kunna ta sig förbi järndörrarna och vidare upp i huset. Snart deklarerade ockupanterna sitt fullständiga krav: Totalt 26 terrorister i Röda armé-fraktionen (RAF), mer känd som Baader-Meinhofligan, som satt inlåsta på Stammheimfängelset i Tyskland skulle friges och en Boeing 707 med besättning iordningställas för dessa på Frankfurts flygplats. Samtliga frigivna skulle också förses med 20 000 amerikanska dollar var. Dessutom krävde ockupanterna fri lejd från ambassaden tillsammans med den svenske Bonnambassadören Sven Backlund.

Hotfullt. Området kring ambassaden kryllade av poliser med dragna vapen.

Uppfylldes inte villkoren skulle en ur gisslan skjutas varje timme efter tidsfristens utgång klockan 21.00 samma dag. Under parollen ”Frihet genom anti-imperialistisk kamp” visade kommandogruppen direkt att den menade allvar. Terroristerna kallade sig för Kommando Holger Meins, efter en RAF-meningsfrände som året innan hade matstrejkat sig till döds under ett fängelsestraff.
– Vi skjuter militärattachén överstelöjtnant Andreas von Mirbach om inte polisen omedelbart utrymmer ambassaden! Polisen hade slagit en järnring kring flera kvarter runt ambassaden och försökte några gånger avancera in i byggnaden. Kvart över två på eftermiddagen sköts von Mirbach med fyra skott. Ett av dem träffade honom i huvudet. Karl-Heinz Dellwo, Siegfried Hausner, Hanna Krabbe, Bernhard Rössner, Lutz Taufer och Ulrich Wessel apterade också sprängmedel i lokalerna. Med sig hade de 15 kilo trotyl. Timmarna gick utan att förhandlingarna gick framåt.
– Vi har telefonkontakt med ockupanterna. Men de pratar när de vill. De säger helt enkelt att de tar kontakt med yttervärlden när de har intresse av det, sa Curt Falkenstam, byråchef på rikspolisstyrelsen.
– Polisen har hur som helst tänkt sig samma taktik som man använde sig av vid Norrmalmstorgsdramat för ett par år sedan. Det betyder att polisen går mycket försiktigt fram och försöker trötta ut ockupanterna. Röda Arme-fraktionen (RAF), oftare nämnd som Baader-Meinhofligan efter dess ledare Andreas Baader och Ulrika Meinhof, var 1970-talets mest aktiva vänsterextrema terroristorganisation. Baader-Meinhofligan utförde en rad våldsdåd och mördade 34 människor, många av dem högt uppsatta tyskar, främst industrimän, jurister och politiker.

Full beredskap. Poliser och brandmän hukade bakom bilar i skydd för eventuell beskjutning från terrorristerna på västtyska ambassaden i Stockholm.

Främst två saker ogillades:
Att Tyskland var en fascistisk fortsättning på Tredje riket eftersom landet lät nazister och krigsförbrytare sitta kvar på sina gamla poster som om ingenting hade hänt.
Kapitalismens makt och ordning. Med politiska våldsdåd ville Baader-Meinhofligan provocera fram en annan samhällsordning. De var kallhamrade mördare som gärna blev martyrer om det behövdes. Och torsdagen den 24 april 1975 fick den svenska regeringen och polisledningen hantera en stor politisk kris. Efter ockupationen av den västtyska ambassaden på Skarpögatan 9 vid Gärdet i Stockholm diskuterade statsminister Olof Palme kontinuerligt i telefon med sin västtyska kollega Helmut Schmidt. Hur skulle det allvarliga läget hanteras? 

Justitieminister Lennart Geijer ledde förhandlingarna med gisslantagarna. Vid ett tillfälle talade även Palme med ockupanterna. Det enda de kunde erbjuda var fri lejd ut ur landet mot att gisslan lämnades fri. När vårkvällen sakta lade sig över Diplomatstaden lyfte Geijer telefonluren i polisens högkvarter inne på ambassaden och slog numret till terroristerna:
– Den västtyska regeringen friger inga fångar.
– Det tror vi inte på. Våra krav är kända och dem håller vi fast vid, sa den terrorist som svarade.
– Det är sant. Era krav avvisas blankt! Terroristerna satte omedelbart sin plan i verket. Handelsattachén Hillegaart sköts till döds i ett fönster högst upp i ambassaden. Det fick polisen att förbereda sig för en stormning av byggnaden. Men så hördes en bombsmäll som skakade hela Östermalm och Gärdesområdet i Stockholm. 

Tillfångatagen. En medlem i Kommando Holger Meins bars bort efter dramats upplösning.

Taket på ambassaden for i luften. Inne i ambassaden blåstes mellanväggarna bort på översta våningen och gisslan och terroristerna slungades omkring. Poliser i skyddsvästar och hjälmar gick på nytt i ställning bakom träd i parken mellan den brittiska och västtyska ambassaden.
– Huset är sprängt. Eller åtminstone halva, säger en polisman som kommer springandes. Jag ser att huset brinner och sotflagorna yr omkring här. Nu säger de åt oss att utrymma eftersom det befaras fler sprängningar, sa TV-reportern Bo Holmström efter den klassiska ”Lägg ut!”-sekvensen. Mardrömmen hade blivit verklighet. Terroristerna flydde ur byggnaden. Omtöcknade och bränn- och splitterskadade försvann de genom ett bombhål i en vägg, men greps omedelbart av svensk polis på svensk mark utanför ambassadområdet.
– De gömde sig bakom bilar på parkeringsplatsen. Vi var fem stycken som smög oss på dem och skrek att de skulle sträcka upp händerna. Tre av dem gjorde det, men de två andra var så skadade att de inte kunde, sa en av polismännen som fångade in attentatsmännen. En terrorist var kvar i ambassaden. Ulrich Wessel hade kraftiga kroppsskador och avled snart efter att den handgranat han hållit i vid explosionen gett svåra splitterskador i huvudet och på kroppen. En av de gripna terroristerna, Siegfried Hausner, var mycket allvarligt brännskadad. Han avled en tid senare. Ambassaddramat krävde fyra liv (två terrorister, militärattachén och handelsattachén) och över 20 skadade (fyra terrorister, sju polismän och resterande i gisslan). Att ingen i gisslan fick dödliga skador vid sprängningen ansågs som mirakulöst. Efter dramats upplösning ville Olof Palme inte kritisera de västtyska myndigheternas vägran att förhandla med terroristerna. Statsministern menade också att ockupationen hade fått en framgångsrik utgång. Våldet hade förlorat, demokratin segrat, hette det.

Skräck. En kvinna ur gisslan lyckades fly och togs om hand av en civilklädd polis.

Ambassaddramat kom att prägla det svenska samhället på många sätt. Nu hade Sverige på allvar blivit en arena för internationell terrorism. Trygga Sverige var inte längre så tryggt. Ett par extrema händelser hade redan skett: I april 1971 kidnappades och mördades den jugoslaviska ambassadören Vladimir Rolovic av två kroatiska extremister.  Och i september 1972 kapades ett plan och landade på Bulltofta flygplats i Malmö. Mot att besättning och 86 passagerare gick fria accepterade den svenska regeringen att utlämna sju fängslade kroater, bland dem Rolovics mördare. Redan dagen efter ambassadsprängningen beslöt den svenska regeringen att utvisa samtliga terrorister, med stöd av terroristlagen.
– Risken för nya terrordåd var så stor att ockupanterna måste skickas i väg från landet, förklarade statsrådet Anna-Greta Leijon, den som tog blixtbeslutet.

Statsrådets handlande var orsaken till att hon två år senare var ytterst nära att hamna i allvarlig knipa. Norbert Kröcher, en västtysk terrorist, hade efter den misslyckade ockupationen av ambassaden i Stockholm bildat Kommando Siegfried Hausner som skulle kidnappa statsrådet Anna-Greta Leijon och hålla henne fängslad i en specialbyggd trälåda. Motivet var Leijons beslut att mot läkarorder utvisa den svårt skadade Siegfried Hausner och planen var att flera RAF-terrorister som satt i tyska fängelser skulle frisläppas i utbyte mot det svenska statsrådet. Men den svenska säkerhetspolisen hann före och grep gruppens ledare Norbert Kröcher vid Slussen i Stockholm i april 1977. De fyra terrorister som överlevde ambassaddramat i Stockholm 1975 fick också lång strafftid. Karl-Heinz Dellwo, Hanna Krabbe, Bernhard Rössner och Lutz Taufer dömdes alla till dubbla livstidsstraff i Västtyskland. Samtliga benådades så småningom och släpptes i mitten av 1990-talet.
Källor: oppetarkiv.se, sverigesradio.se, svt.se, tt.se, Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, wikipedia.se

Skärrad stämning. Polisen höll presskonferens för att informera om läget på den ockuperade ambassaden.

Ambassaddramat i Stockholm 1975
Var: Västtyska ambassaden i Stockholm.
När: 24 april 1975.
Hur: Sex tyska terrorister i Baader-Meinhofligan ockuperade ambassaden.
Kravet: 24 terrorister skulle släppas ur tyskt fängelse. Terroristerna sköt ihjäl två i gisslan och bombade och satte ambassaden i brand.