Gunnar var nära döden då han fick stelkramp

Gunnar var nära döden då han fick stelkramp

I mitten av 1930-talet drabbades Gunnar Berndtson av stelkramp. Alla trodde det var slutet men mot alla odds klarade han sig. Här berättar Gunnar om den dramatiska händelsen. 

Det var april 1935 och jag skulle snart fylla sex år. Vi bodde i villakvarteret på Dicksonsgatan bakom konstmuseet vid Götaplatsen i Göteborg. Tillsammans med min mamma skulle jag ett ärende på ”stan”, nedför Avenyn till cent­rum. Vid Lorensberg snubblade jag och for pladask i gatan och fick något mindre skrubbsår i ena handen som mamma snabbt torkade rent med en näsduk. Blodflödet var obetydligt. Väl hemma igen tvättades såret och jag fick ett plåster som fanns redan på den tiden.

Följande dag var jag hos flickorna Mellgren (Mellgrens snus) på Bengt Lidnersgatan. Där planterande vi rosor i nygödslad jord och sedan lekte vi med överföringsbilder (av samma typ som används vid dekoration av porslin) i deras barnkammare. Följande söndag for familjen ut till Fiskebäck för att göra upp om hyra av sommarbostad hos fiskhandlare Ivar Börjesson. Vi kom att hyra där i mer än 25 somrar. Sedan vi klarat av detta hade vi picknic i en glänta ovanför Börjessons. Jag var slö och olustig och snart for vi hem. De följande dagarna fick jag kramper och doktor Björkman tillkallades men han förstod inte vad som var fel och sa att vi fick se tiden an. Nästa morgon ringde mamma honom igen för då var jag sämre. Han rådde oss då att uppsöka barnsjukhuset. Mamma ringde efter pappa och tillsammans for vi i taxi till Barnsjukhuset i Änggården. Där konstaterade Dr Edling genast att det var långt framskriden Tetanus, alltså stelkramp, och läget var ytterst allvarligt. Man kunde inte ge hopp om lycklig utgång men lovade att göra allt man kunde – och det gjorde man! Jag fick enskilt rum med en sköterska vid sängen dygnet runt. Anfall utlöstes av minsta sinnesrörelse. Därför utrymde man hela avdelningen och omplacerade alla övriga patienter. Alla dörrhandtag virades med gasväv så att personalen skulle komma ihåg att stänga tyst. Mamma sov över på sjukhuset och fick se mig i en dörrspringa för att inte utlösa kramper som blev allt svårare. Hela kroppen spändes som en sprättbåge och jag stödde på sängen med hälar och hjässa. Jag hade andningsstillestånd i upp till 4 minuter men man satte in syrgas så fort anfallen kom. Jag fick serumsprutor i skinkorna och var snart alldeles sönderstucken och öm. Det var grova sprutnålar på den tiden!

Håller än. Barnsjukhuset i Änggården som det ser ut idag.

Detta pågick i tre fasansfulla veckor när livet hängde på en mycket skör tråd men så småningom kom anfallen allt glesare och mildare för att slutligen upphöra. Faran var över och jag hade överlevt som genom ett under sa sjukhuspersonalen där syster Annie var helt otrolig i sina omsorger och ett värdefullt stöd för mina föräldrar också. Mamma skrev brev till sina systrar i Borås och Värnamo och dessa brev har jag fått efter deras död. Jag kan därför följa händelseförloppet ganska väl. Även om det akuta läget var över var jag långt ifrån frisk. Jag kunde inte gå, inte ens stå själv, men jag piggnade snart till och kom ut på sal där jag fick kontakt med andra barn. Där blev jag snart populär för jag hade av min 8 år äldre bror Bengt lärt mig att vika pappersduvor. Inte sådana där enkla spetsiga utan ”riktiga” duvor med vingar och stjärt. Snart virvlade det duvor i hela salen och glädjen började komma tillbaka.

Sjömanskläder. På 1930-talet bar de flesta pojkar en sjömanskostym. Klädseln kanske inspirerade Gunnar till att välja ett yrke till sjöss och på fritiden bli en inbiten seglare.

Jag var fortfarande sängliggande men varje dag rullades sängen ut på en balkong för att jag skulle få frisk luft, liksom de andra barnen. I blickfånget fanns Annedalskyrkan med sin klocka. Jag var så mallig över att vara den enda i barngruppen som kunde klockan. Den känslan sitter i än, 83 år senare! I mitten av juli var det utskrivning med varmt tack till all personal och lyckönskningar förstås. Pappas farbror Ernst hade bil (han var fabrikör och ägare till Såp-fabriken Oden på Gårda) och han skjutsade familjen, mamma Beda, pappa Alf, och mig raka vägen till Fiskebäck där vi äntligen kunde påbörja sommarvistelsen med båtar och salta bad, lek och sol. Jag kunde ännu inte gå och knappast heller ligga för sprutorna i skinkorna var smärtsamma men snart var livet som vanligt igen. Min bror Bengt hade bott hos goda vänner i Fiskebäck under min sjukdomstid.

Mellgrens snus.

Stelkramp har fördelen över exempelvis polio, har man överlevt så får man inga men. Jag har haft ett liv med bra hälsa och har fortfarande vid 89 års ålder god kondition. En lätt stroke, en TIA, och en kontrollerad Glaukom är vad jag råkat ut för. Lustigt nog känner jag en viss stolthet över vad jag gick igenom som sexåring. När man haft kampanj för stelkrampsvaccination och jag frågat om jag bör vaccinera mig trots att jag haft stelkramp väcker det stor uppmärksamhet. Haft stelkramp och överlevt? I dag är det ju vaccin och antibiotika som sätts in vid blotta misstanken men annorlunda var det 1935. Jag fick säkert infektionen när jag planterade i jord med hästgödsel för det är ju känt att det är där bakterierna frodas. Mamma skriver i ett av de brev jag fått, att hon läst i Handelstidningen (GHT) en artikel om stelkramp och att det är den kvalfullaste död en människa kan råka ut för. Fotot där jag har sjömanskostym togs på hösten samma år. Det är ganska symboliskt. Visserligen var det vid denna tid vanligt att både pojkar och flickor hade sjömansdräkt men för min del blev det både Sjövärnskåren, Sjökrigsskolan och ett långt liv i båt, framför allt segelbåt. Även min far seglade tills han var 87 år och farbror Ernst seglade kanotkryssare vid över 80 års ålder.

Så här kunde det alltså gå till för drygt åttio år sedan. Tänk vilken utveckling inom medicin och kirurgi under dessa år! Tack syster Annie och alla andra som räddade mitt liv!