Gertrud Nicklason levde ensam på Vargfjället

Gertrud Nicklason levde ensam på Vargfjället

Ensam i skogen, utan elektricitet och enbart med djur som sällskap levde Gertrud på Vargfjället ända in på 1990-talet. Författaren Inger Dejke har skrivit ett gripande porträtt av kvinnan som levde som förr.

Regnet faller stilla över Lyckorna och de enorma villorna från förra sekelskiftet blickar ut över den grådisiga havsbukten. Här, en och en halv mil från Bredfjällets vildmark, bor Inger Dejke tillsammans med sin man.
– Lyckorna var en badkurort, dit ”det fina folket” sökte sig. En bit längre bort, i skogen på Bredfjället, bodde de som inte hade det lika gott ställt, berättar hon när vi slagit oss ner i vardagsrummet.

På bordet ligger några böcker om sin hembygd som Inger har skrivit. Berättelser om gamla tider och människors liv har alltid fascinerat henne. I många år studerade hon folklivsforskning (etnologi), och när hon på 1970-talet flyttade till Lyckorna var det dessa trakter hon ägnade sig åt i sina studier.När Inger började engagera sig i den lokala hembygdsföreningen fick hon höra att det skulle bo en gammal kvinna ensam i skogen på Bredfjället. De hade länge haft torpinventering på programmet och nu skulle de studera husgrunderna och skorstenshögarna i området. Hela området är i stort sett öde, men i östra delarna, på gården Vargfjället, skulle det bo en människa kvar.

Blomkvinna. Gertrud sitter i vardagsrummet på Vargfjället. Hon hade ett stort intresse för blommor och gröna växter.

– Hon hette Gertrud Nicklason och det sades att hon levde som för länge sedan. Att hon vallade sina två kor morgon och kväll, kärnade smör och tvättade vid brunnen. Så som man alltid hade levt på Bredfjället. Inger blev nyfiken och bestämde sig för att söka upp Gertrud och intervjua henne. Hon ville veta mer om livet däruppe i obygden. Det var sommaren 1985 och Inger beskriver sitt första besök på Vargfjället som en totalupplevelse från livet förr.
– Att komma in i Gertruds hem var som att kliva rätt in i 1920-talet. Det var inget museum, utan ett hem som användes. Jag hade sett ålderdomliga miljöer förut, men inget som liknade det här. När Inger skulle börja intervjun och sticka sladden till bandspelaren i väggkontakten, hittade hon ingen. Det fanns nämligen ingen elektricitet på Vargfjället. I stället för att tända lampan om kvällarna, brukade Gertrud gå och lägga sig när mörkret föll. Och varje morgon fick hon elda i vedspisen för att få sin efterlängtade kaffetår.

De följande åren besökte Inger Vargfjället många gånger. Från början handlade samtalen mest om hur man kärnade smör, men med tiden öppnade sig Gertrud allt mer. Fram växte en gripande berättelse om hennes liv, från fattig barndom med fosterhem, till giftermålet med Nils och flytten till Vargfjället år 1944. När Nils gick bort i mitten av 1970-talet blev Gertrud ensam kvar. Trots att samhället hade moderniserats fortsatte hon att leva som hon alltid hade gjort. Hon fortsatte hugga sin ved och hämta vatten från brunnen. Varje dag handmjölkade hon sina två kor innan hon gav sig ut på den långa vandringen till betet –  flera kilometer bort –  med korna i ledband. Av mjölken kärnades smör, som sedan såldes till gamla kunder i Uddevalla.

Kosserna mina. Förutom sonen Ivar, blev djuren Gertruds närmaste anhöriga. Hon älskade att prata och kela med dem.

De dagliga sysslorna tog nästan all hennes tid och förutom turen till Uddevalla en gång i veckan lämnade Gertrud sällan gården. Hennes liv vävdes samman med naturen och landskapet där varje jordplätt bar ett namn:  Långemaa, Krogane, Brudestycket, Aplemaa, Lerdaln… Inger minns Gertrud som en godmodig kvinna, som visade stor gästfrihet om någon kom förbi på Vargfjället. En känd vandringsled, Bohusleden, passerar Gertruds gård och ibland hände det att folk stannade till och blev förvånade över att någon bodde i det förfallna huset. Då kunde Gertrud bjuda in dem på kaffe och en trivsam pratstund.
– Gertruds liv var så enkelt och strävsamt, ändå var hon mer förnöjsam än de flesta av oss. Ständigt leende mitt i allt knog. En del kunde se lite nedsättande på henne, men förmågan att överleva däruppe i skogen är i stället något man borde ha beundrat.

När Gertrud sålde sina kossor Lisa och Maja i april 1994, upphörde en livsmiljö på Vargfjället som funnits där i nära 400 år. Då förstod Inger att hon satt inne med ett unikt material. När det visade sig att fotografen Mats H Ljungberg hade bilder på Gertrud bestämde de sig för att slå ihop sitt material. Resultatet blev utställningen ”Gertrud på Vargfjället” som visades på Bohusläns museum och Göteborgs stadsmuseum våren 1997. Ett av Ingers starkaste minnen är när Gertrud – som aldrig tidigare hade varit på ett museum –  kommer in i rullstol och hamnar mitt i den stora utställningen om sitt egna liv.

Veckans affär. Varje vecka tog Gertrud bussen till lanthandeln i Uddevalla för att sälja sina ägg och sitt hemkärnade smör.

– Det första hon fick se var en bild av sig själv i naturlig storlek. Då utbrast hon: ”Dä va en granner kärring”. I ytterligare ett år kom Gertrud att bo kvar på Vargfjället. Vändpunkten kom en kall februaridag 1998 när hon halkade omkull utanför utedasset och blev liggandes i snön. Lantbrevbäraren fann henne till slut och efter två månaders vistelse på sjukhus fick Gertrud flytta till ålderdomshem.
– I början längtade hon tillbaka till Vargfjället och höll sig mest på sitt rum. Men med tiden trivdes hon allt bättre. Det första hon gjorde varje morgon var att se efter vad det var för väder. Om det snöade kunde hon utbrista ”Nä huane mig, om jag bodde på Vargfjället nu!”

I nästan två år bodde Gertrud på Arödsdalshemmet i Ljungskile. Den 2 april år 2000 gick hon ur tiden, 82 år gammal. Inger minns att de sjöng psalmen Morgon mellan fjällen på begravningen. En psalm, vars rader så väl beskriver Gertruds liv i nära samspel med djuren och naturen. Året efter Gertruds bortgång gav Inger och Mats ut boken Gertrud på Vargfjället.  Det blev en dokumentation av ett naturligt sätt att leva som de flesta av oss inte längre vet något om. En bild av ett svunnet småbrukar-Sverige.
– Vår välfärd är så ny, så oerhört ny, men samtidig så självklar för oss. Genom att läsa om Gertrud kan vi lära oss ödmjukhet och få perspektiv på vår egen tillvaro, som trots alla bekvämligheter ändå kan innehålla så mycket missnöje och stress.