Ernst-Hugo Järegård – briljant och egensinnig

Ernst-Hugo Järegård – briljant och egensinnig

En udda själ som gjorde säregna karaktärer. Få svenska skådespelare har fascinerat oss som Ernst-Hugo Järegård. Dock jagades han genom hela livet av en sorg som aldrig gick över.

Otaliga figurer spelade han, frivilligt och frimodigt. Enbart en roll ville han aldrig ha men fick ändå dras med – den som sonen som pappa finansmannen inte trodde på, tyckte var komplett jämmerlig och oduglig. Ernst-Hugo Järegård levde sina dagar med en bedrövelse som aldrig släppte.  ”Jag fick tidigt ett oövervinnligt behov av att vara någon annan än den ömkliga person som mina närmaste såg mig som. Min pappa som var bankdirektör i Ystad tänkte bara på pengar och inget annat. Mig betraktade han alltid som misslyckad, vad än jag gjorde”, sa Ernst-Hugo Järegård i en tidningsintervju. Hinder för att prata om barndomens sveda fanns inte. Även privat kunde Ernst-Hugo spela ut. Men i all väsentlighet var det teatern som räddade hans tillvaro: ”I den professionella teaterleken förefaller mitt liv med mina misslyckanden och framgångar sällsamt overkliga. I brist på att kunna leva i verkligheten, vilket jag alltför tidigt märkte att jag inte hade anlag för, ville jag leka en verklighet. Min verklighet blev att vara en annan.”

Kalkonfilm. Jan-Olof Strandberg och Ernst-Hugo i filmen raggargänget från 1962.

När Ernst-Hugo Järegård gick ur tiden för 20 år sedan, tidigt på hösten 1998 till följd av cancer i benmärgen, lämnade en enastående estradör scenen. En av de riktigt tunga elefanterna i den svenska teatervärlden, en exceptionell och för de allra flesta i någon mening fascinerande personlighet. 1960- och 1970-talet var den intensive och impulsive skådespelarens allra största tid. Debuten på Dramaten i Stockholm skedde 1962 och samma år spelade Ernst-Hugo huvudrollen i Raggargänget, en nedsablad biofilm som senare fick kultstämpel. Därefter ett radband: TV-produktioner, fler biofilmer, ytterligare framgångsrika teaterframträdanden – kanske främst accentuerat av I väntan på Godot (Dramaten 1966 och i SVT 1971) och Vildanden (Dramaten 1972). Han blev Ernst-Hugo med hela svenska folket. Han behövde aldrig säga sitt efternamn när han ringde efter en taxi. Han älskade det. Att finnas med, bli omdiskuterad, vara någon, känna det behagliga kittlande när folk pekade och viskade hans namn – revanschen på far! ”Jag ville ha upprättelse för att han betraktade mig som en personlig förolämpning. Men jag trodde aldrig att jag var dum, i stället var jag alltid övertygad om att jag var bäst även när jag var sämst. Inom mig själv hade jag fortfarande fullt förtroende för min talang.”

Ernst-Hugos förmåga att få replikerna levande i ögonblicket kom från att han lät dem hämta kraft från sitt allra innersta. Men han var inte bara noggrann i arbetet, även i klädvalet, han gillade att synas och särskilja sig. I slutet av 1960-talet skrev en damtidning: ”Kostymen är av vinfärgad sammet, slipsen en färgdröm och Gelot-hatten döljer det mesta utom leendet. Stövlarna är höga och lyser oxblodsrött. Med svikt i stegen lyser han av intelligens och galenskap. Medveten och fåfäng glänser han som en grann tjädertupp.” Litteratur var en annan angeläget. Ernst-Hugo hade kilometervis med bokhyllor, med all slags läsning.  ”För mig är läsandet inte något att slå ihjäl tiden med, utan en nödvändighet för att orka med livet. Böcker använder jag som bränsle för att kompensera de känslomässiga kontakter jag känner mig stå utanför.” 

Humorister. Ernst-Hugo under inspelningen av Släpp fångare loss i regi av Tage Danielsson.

Efter föreställningarna gick han gärna hem direkt och tände läslampan. Ernst-Hugo och hustrun Karin, den sex år äldre skådespelerskan han gifte sig med redan som 19-åring, hade en liten umgängeskrets, och merparten var bokhandlare. ”Jag tror att man läser för att se klarare på sina egna upplevelser och intryck. För att man skall kunna fullfölja och precisera sitt eget liv genom andras tankar och känslor.” För sladdbarnet Ernst-Hugo, systern Elsa var 13 år äldre, var uppväxten ett ömtåligt kapitel. Han var en tunn, blyg och känslig pojke som var svag i skolan, som aldrig lärde sig simma, inte fick vara med i fotbollslaget och var rädd för sin far. Mor Ebbas famn var heller inte alltid den varmaste. Tillflykten blev bokvärlden, och senare dramatik, efter att teatersällskapen börjat gästa Ystad: ”Jag brukade smyga ner till sceningången och insupa den förtrollande doften av smink och puder blandad med salta vindar från havet. Med klappande hjärta såg jag Georg Rydeberg, Hilding Gavle, Sture Lagerwall som från en främmande värld svepa förbi i gula ulstrar och stukade hattar.”

Fadern Ernst ville att sonen skulle ta över efter honom i bankvärlden, förtjäna pengar och därigenom vinna socialt anseende. Finanser var faderns enda mätsticka. Ernst-Hugo fick sig en förmaning när han började närma sig erotiken: ”Den där flickan ska du inte dansa med, hennes far har inte den rätta inkomsten. Folk under 10 000 kronor ska man inte umgås med!” Förbittrad av sonens ovilja att axla manteln förvandlade Ernst honom till en ömklig oduglig. Teaterdebuten kom på elevaftnarna under de senare skolåren.  ”När jag började spela teater gjorde jag det som den naturligaste sak i världen. Det var som att släppa en ankunge i vattnet. Att leva andras repliker blev instinktivt hos mig lika naturligt som att andas. Jag ville vara en annan, det var mitt sätt att ta revansch.” Ernst-Hugo tog den långa vägen till höjderna, till Dramaten och de riktigt stora uppgifterna. Efter teaterskola i Paris stretade han i många år i mindre roller på mindre svenska teatrar, i Norrköping, Uppsala, Helsingborg, Malmö och Göteborg. En period han beskrev som en Golgata-vandring mot den dröm han vägrade att släppa – att med sina gestaltningar nå fram till publikens hjärta och själ. ”Jag vill att publiken skall känna att jag har djävligt roligt på scenen och smittas därav. Och jag eftersträvar att människor ska upptäcka okända känslor och drifter hos sig själva och väcka till liv slumrande tankar”, sa Ernst-Hugo Järegård. ”Länge var jag som en blindtarm på scenen. Inte underligt att jag blev dominerande när jag slutligen fick tillfälle att förverkliga min natur, inte underligt att jag inte hade något emot att förtjäna pengar när tillfälle senare gavs.”

Iskall. I tre filmer spelade Ernst-Hugo in tre filmer om skånska mord. Här Esarparen, mjölnaren som dömdes för att ha eldat upp sin konkurrent och hans kvarn.

Både publiken och medspelarna höll av honom. Få kunde som Ernst-Hugo ge vreden, grymheten och ondskan ett ansikte, men i sitt sällsynta närvarande också det djupt vänskapliga, ömma och innerliga. Jan-Olof Strandberg, bland skådespelarna Ernst-Hugos bästa vän, har sagt: ”Helt fri från slentrian och lättja släppte Ernst-Hugo redan på repetitionerna loss hela sin oemotståndliga uttrycksvilja och körde som en utmaning sin egen linje till hundra procent. Man ställde sig inte likgiltigt inför hans frifräsande uppenbarelse. Samtidigt visade han ett gott kamratskap och hänsyn till sina medspelare, ja till och med regissörerna.” Förhållandet mellan far och son Järegård blev däremot aldrig hjärtligt. Sista gången de sågs, när Ernst låg på dödsbädden, sa sonen till sin 85-åriga far: ”Det är Ernst-Hugo. Känner far inte igen mig?” ”Jovisst. Men du har ju aldrig varit någon skönhet. Så det kan ju fan vara detsamma.”

Ändå förkastades inte fadern helt. Genom alla dagar bar Ernst-Hugo på hatkärlek till honom. Mest hat för att han av fadern blev sedd över axeln, men också lite kärlek för att fadern trots allt var en så framgångsrik man. En tid senare sa Ernst-Hugo: ”Han var en liten djävul. Men emellertid en fan till karl!” Det kan man nog säga om Ernst-Hugo Järegård också. Och av publiken blev han i alla fall alltid älskad.  Under karriärens senare del kom två markanta höjdpunkter. 1986 gjorde Ernst-Hugo tre mördare i SVT-serien Skånska mord, byggd på verkliga händelser. Som bland annat den kallblodige fjärdingsmannen Tore Hedin, som i början av 1950-talet tog livet tio av personer, trollband Ernst-Hugo tittarna. 

Det uppskattade han ogenerat. Självupptagen var han och djupt egenkär, möjligen för att han i sina ynglingaår aldrig fick nog insikt om närhet utanför den enskilda sfären.  ”Jag tycker bara om mig själv. Ärligast är jag om jag säger att den enda människa som egentligen intresserar mig är jag själv. Och det är ju självklart eftersom det är med mig själv, min kropp, min själ som jag arbetar. Men är det inte så med alla människor?” Rollen som den danskhatande överläkaren Stig Helmer i den dansk-svenska TV-serien Riket 1994 och 1997 fick också rungande applåder. Många anser att Ernst-Hugo Järegård då kom till ett slags crescendo; kanaliserade all erfarenhet, all kunskap, alla känslor i sorgen över den kärlek han aldrig fick av sin far. Ernst-Hugo var en annan, men slutligen verkligen även sig själv.
Källor: Ernst-Hugo, inte lik någon annan (Bonniers 1983), aftonbladet.se, svenskfimdatabas.se, dn.se, sn.se, ystadsallehanda.se, wikipedia.se

Briljant duo. Margaretha och Ernst-Hugo tillsamans 1968.

Prisad och medaljerad av Carl XVI Gustaf
Namn: Ernst-Hugo Alfred Järegård.
Född: 12 december 1928 i Ystad.
Död: 6 september 1988 på Lidingö.
Familj: Hustrun Karin Nordström, sonen Johannes.
Några teaterpjäser: Svejk i andra världskriget (1963), Don Juan (1965), I väntan på Godot (1969), Tartuffe (1971), Vildanden (1972), Britannicus (1974), VD (1987).
Några biofilmer/TV-serier: Raggargänget (1962), Het snö (1968), Släpp fångarne loss, det är vår! (1975), Skånska mord (1986), Den hemliga vännen (1990), Riket (1994 och 1997).
Utmärkelser: Svenska Dagbladets Thaliapris (1967), Ystads kommuns kulturpris (1968), Gösta Ekman-stipendiet (1969), Svenska teaterkritikers teaterpris (1969), Årets skåning (1969), O´Neill-stipendiet (1975), Sydsvenska Dagbladets kulturpris (1978), Litteris et Artibus av kung Carl XVI Gustaf (1982), Piratenpriset (1991), Svenska Akademiens teaterpris (1995), Bodilpriset och Robertpriset i Danmark för Bästa manliga huvudroll (1995).