Den gamla landsvägens vagabonder: Luffaren ville vara fri som en fågel

Den gamla landsvägens vagabonder: Luffaren ville vara fri som en fågel

På film skildrades luffarna idylliskt men verkligheten för vägens vagabonder kunde vara bister. Hungriga, bortmotade men också fria från arbetets tvång. Efter krigets växande välstånd försvann de. 

Äldre som upplevt den svenska landsbygden på 1930-, 40- och 50-talen har egna minnen av dem, för yngre är de krumelurer i filmer och berättelser: Luffarna som vandrade från by till by, knackade på i gårdarna, bad om något att äta och kanske nattlogi i stall eller på loge. Många luffare återvände regelbundet till samma trakter och kunde då bli välkända profiler. I vissa gårdar sågs de som ett besvärande påhäng, i andra som ett välkommet avbrott i vardagen – särskilt de som kunde berätta en bra historia, sjunga en visa eller dra en låt på munspel.  

Sov gott! Elov Kristoffersson var född i Dalarna och tvingades ut på vägarna då det inte fanns något arbete i början av 1900-talet. Han var luffare året runt och vandrade i trakterna kring Fellingsbro.

Bakgrunden till att Sverige fick en hel kår av yrkesluffare är den stora befolkningsökningen och proletariseringen på landsbygden under 1800-talet. Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt fördubblades folkmängden och antalet obesuttna – de som inte ägde någon jord – fyrdubblades. För de flesta egendomslösa blev utvandring till Amerika eller inflyttning till tätorternas och städernas framväxande industri lösningen. Men en mindre grupp hamnade på vägarna som luffare. I vissa fall fanns en tragisk bakgrund som ger en mörk relief till den ibland romantiserade bilden av luffarna. De kunde vara ”oäktingar”, ovälkomna som barn och därför med en känsla av utanförskap som vuxna. Eller föräldralösa ”sockenbarn” som hade tvingats att flytta mellan olika hushåll, och därmed fått hemlösheten i blodet. Ett sorgligt inslag var fysiskt eller förståndsmässigt handikappade som valde landsvägen framför fattighus eller sockengång.  

Det exakta antalet luffare är omöjligt att bestämma, men enligt en uppskattning var det sammanlagda antalet från 1880-talet till 1950-talet cirka 200 000. Hur många som befann sig på vägarna samtidigt varierade över tiden. Under arbetslöshetsperioderna i början av 1920-talet och första hälften av 30-talet ökade antalet kraftigt. Arbetslösa unga män gav sig då ut på vandring i jakt på tillfällighetsjobb, och för att inte ligga de hemmavarande till last. De flesta av dem återvände till en fast bostad och arbete när tiderna blev bättre. Men en mindre del hade svårt att återanpassa sig och blev kvar på vägarna. Så var det för den på sin tid mest kände: ”Luffarkungen” Karl Oskar Karlsson. Karlsson föddes i Göteborg 1894, blev eldare till sjöss men hamnade på luffen under efterkrigskrisen i början av 20-talet. Sin hederstitel fick ”kungen” då han 1933 organiserade två ”luffarriksdagar”, en i Borlänge och en Heby, och där framträdde som en skicklig talare. Han fick också ”riksdagarnas” uppdrag att uppvakta socialminister Gustav Möller med krav på fler åtgärder mot arbetslösheten och härbärgen för hemlösa.       

Belevad. Oskar Bruzell (1845–1933) föddes i Linköping under goda förhållanden men han valde ändå att ge sig ut på vägarna. Han var omtyckt för sitt belevade sätt och roade alla med sång och dans. (Bild från Kulturarv Östergötland.)

Bland dem som blev luffare under depressionen i början av 30-talet fanns Reinhold Larsson, kallad Kosta-Lasse då han som ung hade arbetat på Kosta glasbruk. Kosta-Lasse målade tavlor och täljde små träskulpturer för försäljning. Hans målningar får väl hänföras till hötorgskategorin men har ändå sitt intresse då de utförts av en legendarisk luffarprofil. Så titta efter signaturen Reinhold eller Reinh på bondauktioner och prylmarknader! Kosta-Lasse var inte ensam om att medföra och sälja egna alster på sina vandringar, så gjorde många luffare.  

Det var ofta enkelt hantverk som kvastar och vispar av skalat ris, pappersblommor eller ståltrådsarbeten. De senare kunde vara bruksföremål som klädhängare eller grytunderlägg, men också konstfullt utförda prydnadssaker som häst med vagn, dansande par, djur, bilar och cyklar. När utbudet inte var av egen tillverkning rörde det sig ofta om skosnören, nålbrev eller vishäften. En kategori luffare kom med cykel. De hade då som regel en handvevad slipmaskin på pakethållaren, slipade knivar och saxar åt gårdsfolken mot en billig ersättning. Ofta ledde de sin cykel i stället för att trampa och flåsa. Gud skapade ingen brådska, allra minst för luffare. Vissa luffare kunde stanna på samma gård någon eller några dagar och delta i arbetet, till exempel vid den tidiga vårens vedhuggning och sommarens höbärgning. Andra ansågs arbetsskygga, som det värmländska originalet med det egendomliga smeknamnet Rört. Folk kunde erbjuda honom ett tillfälligt påhugg bara för att få höra en fyndig undanflykt, att foga till den rika anekdotfloran om honom. Som när han i Kristinehamn blev uppmärksammad på att en båt i hamnen behövde arbetskraft för lossning och han svarade: Tack för varninga!

Godhjärtade filmluffare. Astrid Lindgren skrev den älskade boken Rasmus på luffen. Den har blivit filmad två gånger, först med Åke Grönberg 1955 och sedan med Allan Edwall 1981 som den glade luffaren Paradis-Oskar.

Under vintrarna höll sig luffarna gärna i de småländska glasbruksdistrikten och kring tegelbruken i Syd- och Mellansverige. Där kunde de få varmt logi på eller vid glas- och tegelugnarna. I en del byar och samhällen fanns också ”luffarkåkar” eller ”luffarhotell”, ofta ruffiga byggnader som stod tomma där luffare kunde få husera fritt. Det är sant att luffarna hade en uppsättning tecken som de ristade eller tecknade på staket, husknutar och grindstolpar. De var hälsningar luffarna emellan med information, till exempel om i vilka gårdar man kunde få mat och husrum, eller varningar för ogina husbönder och ilskna hundar. Däremot är det en myt att luffarna hade ett hemligt språk. Den uppkom förmodligen därför att vissa luffare svängde sig med främmande ord och uttryck för att göra sig lite mer spännande och underlätta bettlandet. Det var som regel lånegods från förbrytarslang, västgötaknallarnas månsing, romernas romani eller sotarnas knoparmoj. 

Förhållandena under andra världskrigets beredskapstid blev början till slutet på luffarepoken. För att få ransoneringskort krävdes att man hade en fast adress och var upptagen i en mantalslängd. Det var sällan luffarna. Och att tigga mat utan att kunna lämna kuponger i gengäld blev svårt när husfolken själva hade problem med att få ransonerna att räcka. Efter kriget samverkade flera faktorer till att luffarna försvann: Låg arbetslöshet och ett bättre socialt skyddsnät minskade rekryteringsunderlaget till luffarkåren, den fortgående avfolkningen av landsbygden försämrade underlaget för deras torftiga försörjning och en växande bilism gjorde landsvägarna mindre trivsamma för vandrare.

Luffarnas hemliga budskap till varandra
”Dörrknackarnas tecken enligt deras nyaste system: De betyda: 1) Innevånarna äro fientligt sinnade. 2) Akta er för hunden. 3) Var försiktig, ett brott har nyss blivit begånget. 4) Ägaren är mycket hänsynslös. 5) Var försiktig, så att ni inte fängslas. 6) Här får man pengar. 7) Ingenting att göra, det är onödigt att ens fråga. 8) Varning för hundar och våldsamma människor. 9) Här skänkes mat. 10) Frun är ensam hemma med några tjänsteflickor. 11) Här kan man skrämma hyresgästerna. 12) Här bo ömhjärtade kvinnor, hos vilka man lätt kan väcka medlidande. 13) Här bor en polis. 14) Simulera sjukdom. 15) Här möter man motstånd. 16) Ingenting att frukta var blott efterhängsen. 17) Här får man en slaf. 18) Tala om religion för att väcka medlidande.” 

Tips för dig som vill veta mer
Besök den utmärkta hemsidan Dellen­portalen som bland annat berättar om luffare i trakterna kring Delsbo. Hemsida: dellenportalen.se/personer/luffare/.