Bo Widerberg tog upp kampen med Ingmar Bergman

Bo Widerberg tog upp kampen med Ingmar Bergman

Han inledde sin bana som regissör genom att såga svensk film längs med fotknölarna. Men det skulle visa sig att Widerberg kunde mäta sig med Bergman, dock med mer lust och fägring än skuld och skam. 

Bo Widerberg gjorde inte många filmer utslaget på sin långa karriär. Men de han gjorde lät höra talas om sig. Från debuten med Barnvagnen 1963 till den sista spelfilmen Lust och fägring stor 1995 väckte han uppståndelse – både positiv och negativ – med allt han gjorde. Ömsom vin och ömsom vatten karaktäriserade även hans privatliv, som på grund av ett känsligt konstnärssinne var fyllt av toppar och dalar. Men att han skulle bli något konstnärligt var det aldrig någon tvekan om, inte ens när han var mycket ung. Den som har sett Kvarteret Korpen har fått en god bild av Bo Widerbergs barndom. De första åren tillbringade familjen i en liten lägenhet med enbart kallvatten och dass nere på gården. Hans far Arvid Widerberg var en drömmare som trodde sig vara ämnad för större ting, och det var därför upp till mamma Greta att dra in pengar och sköta marktjänst, vilket hon gjorde med den äran. Snart kunde familjen ändå byta upp sig till en större och finare lägenhet på Skanörsgatan nära Malmö Folkets Park. 

Bästa filmen. Tommy Berggren i filmen Kvarteret Korpen från 1963. Filmen har utsetts till bästa svenska filmen genom tiderna, enligt filmkännare i tidningen Nöjesguiden 1995.

Hans föräldrar trodde alltid på honom som konstnär, även när det blåste snålt. Men det var boken, inte filmen, som först väckte Bo Widerbergs kulturella intresse. Några böcker fanns inte i barndomshemmet, men som så många andra ynglingar upptäckte han folkbiblioteket. Snart visste han att han ville bli författare, och uppbackad av föräldrarna gav han sig hän åt det skrivna ordet. Debuten kom 1952, och fram till 1959 gav han ut fyra romaner och två novellsamlingar. Ingen av böckerna har gått till litteraturhistorien, och själv ansåg Widerberg i efterhand att litteraturen nog överlevt utan hans verk. Men via litteraturen kom han i kontakt med filmen, och då genom någon han senare kom att starkt kritisera: Ingmar Bergman. Under mitten av 1950-talet sökte Widerberg upp Bergman med ett förslag att filmatisera några av hans noveller, och Bergman förhöll sig avvaktande positiv. Det hela rann dock ut i sanden, något som kanske bidrog till Widerbergs kritik mot Bergman – resten av sitt liv skulle han komma med små tjuvnyp riktade mot den äldre mästaren.

Kärlek. Pia Degermark och Tommy Berggren i en scen ur Elvira Madigan. De blev ett par under inspelningen.

Under 1950-talet såg Widerberg mängder av film. Särskilt älskade han den franska Nya Vågen, där unga radikala filmskapare som Francois Truffaut och Jean-Luc Godard gjorde film på ett helt nytt sätt: spontant, verklighetsbaserat och intimt. Även amerikanen John Cassavettes improviserade Skuggor på Manhattan (1959) var en stor inspirationskälla. När det blev 1960-tal var Widerberg säker på sin sak: svensk film befann sig i ett katastrofalt tillstånd. I fyra artiklar i Expressen, senare samlade i debattboken Visionen i svensk film 1962, riktade Widerberg ordentliga smockor mot den samtida svenska filmen, som han ansåg föråldrad, inåtvänd och provinsiell, och i alltför hög grad representerad av Bergman, som han benämnde “vår andes dalahäst i världen”. Istället ville Widerberg se verklighet och spontanitet på filmdukarna. De flesta som läste artiklarna skakade på huvudet åt den ambitiöse författaren. Men det fanns också en som tog honom på orden, Gustav Scheutz på Europafilm. Han skickade ett telegram till Widerberg som kunde sammanfattas med orden: Varsågod, här är 250 000, filma nu lite verklighet!

Widerberg lydde, och den första filmen, Barnvagnen, kom året därpå. Den oerfarne Widerberg lärde sig det mesta om filmande under processens gång (med god hjälp av fotografen Jan Troell) och bristen på erfarenhet märks tydligt. Men det är ändå en charmig historia om en ung kvinna (Inger Taube) som slits mellan två män, arbetarkillen Robban (Lars Passgård) och överklasskillen Björn (Thommy Berggren). Numera mest hågkommen för en scen där Thommy Berggren introducerar Vivaldi för Inger Taube på biblioteket var det ändå en bra övning inför det som skulle bli det första mästerverket: Kvarteret Korpen. Filmen har utsetts till den bästa svenska filmen någonsin, och den ses och uppskattas fortfarande av folk i alla åldrar. Filmen berättar om den unge Anders (Thommy Berggren) som drömmer om att bli författare. Han bor i en liten lägenhet i Malmö med sin alkoholiserade drömmare till far (Keve Hjelm – ofta berusad under tagningarna, då han menade att det blev mest trovärdigt så) och sin hårt arbetande mor (Emy Storm). Även om filmen inspirerats av Widerbergs egen uppväxt var den inte helt självbiografisk. Filmen gjorde succé i Sverige och slog även utomlands; den både Cannes- och Oscarnominerades. Bo Widerberg hade nu visat att han var att räkna med som regissör. Trots det blev följande två filmer inte särskilt bra. Kärlek 65 (1965) är en intern historia om en filminspelning, och i komedin Heja Roland (1966) skildrar Widerberg reklambranschen, något han även gjort i romanen Den gröna draken (1959). Den tredje filmen efter Kvarteret Korpen slog dock väl ut, och det är också den som är Bo Widerbergs internationellt mest kända: Elvira Madigan. Den sorgliga historien om löjtnant Sixten Sparre och lindanserskan Elvira Madigans fruktlösa förälskelse blev i Widerbergs händer en enda lång hyllning till den tanklösa njutningen. Omgivna av de skånska bokskogarna, fotograferad i makalös färg av Jörgen Persson, ger sig paret hän åt varandra utan tankar på morgondagen. I rollen som Elvira syns debutanten Pia Degermark, som med sina stora ögon och graciösa minspel tog filmvärlden med storm. På filmfestivalen i Cannes belönades hon med priset som bästa skådespelare.

Lyckosam duo. Tommy och Bo under inspelningen av Joe Hill.

Framgångarna till trots blev det nu svårare för Widerberg att finansiera sina filmer. Gustav Scheutz, som fungerat som Widerbergs personliga mecenat och visat stort tålamod med den excentriske filmaren, dog samma år som Elvira Madigan utkom, och fortsättningsvis fick Widerberg kämpa för att få ihop slantarna. Själv skyllde han på att somliga inom filmbranschen – särskilt tyckte han om att namnge Bergman, Harry Schein och Jörn Donner – motarbetade honom, men sanningen var snarare att Widerberg kunde vara svår att arbeta med. Hans kompromisslöshet vad gällde det konstnärliga, liksom hans svårigheter att hålla tand för tunga när så krävdes, gjorde att finansiärerna drog öronen åt sig. Finkänslighet var inte Bo Widerbergs signum. Tre starkt politiska skildringar följde. Som medregissör till Den vita sporten filmade han demonstrationerna mot Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia. I Ådalen 31 gestaltade han de dramatiska skotten i Ådalen, och Joe Hill är biografin över den svenskamerikanske agitatorn. Kanske ledde en viss mättnad över politik till att hans följande två filmer var strikt opolitiska. För fotbollsintresserade ynglingar var Fimpen (1974) en dröm. En liten kille visar sig vara ett fotbollsgeni och hamnar i landslaget, där han enkelt snurrar upp giganter som Ralf Edström. Med charm och övertalningsförmåga lyckades Widerberg få nästan fri tillgång till svenska landslaget, vilken gör filmen realistisk, varm och spontan. Mannen på taket (1976) har kallats den första riktiga svenska kriminalfilmen. I filmen briljerade högst oväntat den folkkäre Carl Gustaf Lindstedt som den trötte och fårade Martin Beck. Filmen, som bland annat innehöll en spektakulär helikopterkrasch, blev en enorm succé.

Efter den misslyckade Victoria blev det främst tv-pjäser och dramatik för Bo Widerberg, under 1980-talet. Svårigheter med finansiering parat med återkommande depressioner gjorde honom stundtals oförmögen att arbeta, och långa perioder ägnade han sin tid åt trav. Men två spelfilmer såg dock dagens ljus. Först ut var polisfilmen Mannen från Mallorca, som trots namnet hade ingenting med Mannen på taket att göra och inte heller når upp till dess nivå. Baserad på Leif GW Perssons roman Grisfesten och med Sven Wollter och Tomas von Brömssen i huvudrollerna sågs den ändå av hundratusentals svenskar. Filmatiseringen av Torgny Lindgrens Ormens väg på Hälleberget var raka motsatsen till Mallorca. Med sitt mörka kammarspel är den en speciell upplevelse som lider av en inneboende träighet som gör den till Widerbergs minst uppskattade. 

Angripen ikon. Ingmar Bergman fick sina fiskar varma i Bo Widerbergs debattbok. Han kallade Bergman ”vår andes dalahäst i världen.”

Det dröjde nästan tio år till nästa film, Lust och fägring stor. Dröjsmålet här berodde inte så mycket på pengar som på att sonen Johan, som Bo ville skulle spela huvudrollen, absolut inte ville ha något med fadern att göra. Detta hade sina anledningar. Bo Widerbergs kärleksliv var ofta kaotiskt. Känslostyrd gick han in i relationer utan några tankar på konsekvenserna, och när Bo lämnade sin dåvarande fru och sonen Johan för en annan kvinna bröt sonen kontakten. Det tog Bo hårt, ty trots ett slarvigt leverne värnade han varmt om sina barn. Till slut återförenades dock far och son, och Lust och fägring stor kunde spelas in. Med Johan, Marika Lagercranz och Tomas von Brömssen i huvudrollerna blev dramat om förbjuden kärlek en stor succé. Dessvärre blev den också Bo Widerbergs sista film. En länge ignorerad magsmärta visade sig vara cancer, och 1997 avled han på Ängelholms sjukhus.

Bo Widerberg var unik som filmskapare, som med viss tur, mycket briljans och oändlig envishet för alltid förändrade filmsverige. Det kan tyckas synd om honom som aldrig likt Bergman fick tillgång till de ekonomiska resurser han önskade, då de kvalitetsmässigt var på samma nivå (även om Bergmans geni överlag var jämnare än Widerbergs). Men Bo Widerberg var bra på att sätta käppar i hjulet för sig, som då han beskyllde Filminstitutets Harry Schein – som flytt nazismen 1929 – för fascism. Han var en typ av filmare som skulle ha svårt att nå framgång idag, då profitkrav och byråkrati gjort filmarbetet betydligt striktare. Som konstnär var han känslostyrd och kunde emellanåt vara diktatorisk och sårande. Men hans barnsliga entusiasm, hans förmåga att lyfta skådespelarna och hans krav på äkthet gör det nästan omöjligt att tycka illa om Bo Widerberg, både som person och regissör.

Kategorier: ,

Allt innehåll på denna webbplats, inklusive men inte begränsat till bilder, film, texter och tillhörande metadata, skyddas av upphovsrätt, varumärken, patent, affärshemligheter och andra immaterialrättsliga lagar och avtal. Du får inte ladda ner bilder, ta skärmdumpar, lagra digitalt, distribuera, visa och/eller kopiera innehåll från www.minnenasjournal.nu såvida du inte ingått i ett skriftligt avtal med Minnenas Journal.