Bankmannen styckade och brände upp sin kund

Bankmannen styckade och brände upp sin kund

Mördaren var sällsynt kallhamrad och brutal. Kakelugnsmordet i Stockholm 1962 är ett av de mest bestialiska kriminalfallen någonsin. Brottet löstes först efter gärningsmannens ofattbara bekännelser. 

Det var ett mysterium. Var hade Robert Aspelin tagit vägen? Den 69-årige före detta tandläkaren och enslingen som brukade falla i depressioner, men ändå hade mått bättre än på många år. Vännen Ludwig Graucob undrade och letade. Märkligt, Robert hade till och med uteblivit från ett studentjubileum där han såg fram emot att sjunga och spela. Robert hade dessutom fått ett enklare jobb på Karolinska Institutet som han trivdes med och ett rundligt belopp i arv efter sin syster. 

Armodet var över, tiderna redan nya. Ändå var Robert Aspelin spårlöst borta sedan månader. Den 25 juni 1962 gick Ludwig Graucob till polisen. Så småningom nystades en fullkomligt makaber historia upp, ett av inte enbart den svenska historiens mest gastkramande och bestialiska kriminalfall. Robert Aspelin hade blivit mördad, styckad och uppbränd.

Den bankman som hade tagit hand om systern Signes dödsbo, en Wilhelm Rodius på Svenska Handelsbankens kontor på Fredsgatan 2 på Norrmalm i Stockholm, blev också den som Robert Aspelin anlitade vad gällde förvaltandet av hans numera omfattande ekonomiska tillgångar. Det blev hans fall. Wilhelm Rodius beslöt nämligen att förskingra pengar av den anspråkslöse Aspelin som aldrig ställde några besvärande frågor de gånger han kom till banken för att skaffa sig kontanta medel. Vid varje tillfälle brukade Aspelin ta ut något hundratal kronor. Utan Aspelins vetskap lade Rodius alltid till 10 000 kronor så att det på kvittot på banken i stället exempelvis stod 10 500 kronor. 500 till Aspelin, resterande belopp i egen ficka. 

BRUTALT. Massmedia skrev mycket om det bestialiska mordet.

När pengarna på Aspelins konto var slut (totalt omkring 300 000 kronor, cirka tre miljoner kronor i dagens värde) valde den vänlige och av sina arbetskamrater mycket respekterade och omtyckte 51-årige banktjänstemannen att röja sin kund ur vägen i akt och meningen att försöka dölja brottet. Och vem skulle sakna den mannen, han som varken hade familj eller särskilt många vänner? På skärtorsdagen den 19 april 1962 bjöd Wilhelm Rodius Robert Aspelin på lunch på en restaurang och föreslog att de dessförinnan skulle passera Rodius sexrumslägenhet på Drottninggatan 95 D för husesyn. Aspelin gladdes:
– Ja, gärna. Det kan ju vara trevligt att se hur ni bor och har det! Därefter fullföljde Rodius sin plan. På väg för att betitta våningens kök fick Aspelin ett hårt slag i huvudet med en knölpåk så att han stöp direkt.
– Allt blev som en drömlik upprepning av vad jag hade fantiserat ihop. Och vad som följde var som ett maskinmässigt verkställande. Jag upplevde honom som en död man i samma ögonblick han trädde in i lägenheten. Själva mordet och undanröjandet blev därför som ett rent hantverk, berättade Wilhelm Rodius långt senare i Stockholms tingsrätt.

Rodius lade den döda kroppen på en masonitskiva och drog in den i badrummet. Avklädd ner till kalsongerna för att undvika blod på kläderna snittade han i halsen och skar av huvudet. Därefter styckade han kroppen och brände upp den i bostadens tre kakelugnar. Snart var Robert Aspelins kropp borta. Några små benknotor och ett kilo aska spolades ner i toaletten.
– Jag började med att skära bort mjukdelarna. Sedan tog jag sågen och förskäraren. Det var inte så att det sprutade upp i taket, men det var väldigt mycket blod. Jag tog ett bad när allt var klart. Och jag badade i kallt vatten, för man ska tvätta blod med kallt vatten, sa Wilhelm Rodius i tingsrätten.

Mordet tycktes länge förbli ouppklarat. Robert Aspelin anmäldes förvunnen, men inte dödförklarad. Polisen gjorde ett besök i Aspelins enrumslägenhet på Brantingsgatan 47 på Gärdet i Stockholm, men fann inga misstankar om brott. Bostaden var i normalhygglig ordning och i garderoben stod resväskorna kvar. Efterforskningarna förblev resultatlösa och det ansågs sannolikt att den trots allt på djupet svårmodige Aspelin hade begått självmord. Där hade det hela kunnat sluta om inte kriminalkommissarierna Lars Kollander och G W Larsson satte klorna i en rad olösta fall 1964. Båda var erkänt duktigt utredare och de märkliga omständigheterna kring Robert Aspelins frånvaro sedan ett par år tillbaka intresserade dem extra mycket. Visserligen ansågs han vek till sinnet, och inte enbart för att han gav upp jobbet som tandläkare för att han blev allt mer rädd för blod. Men inte hade han väl ändå tagit sig själv av daga? I den försvunnes magasinerade bohag fann kommissarierna en mängd handskrivna små lappar. Där fanns noteringar som fick polisen att känna vittring: ” Hr Rodius 400:– (8/6) en gång i månaden nu”, ”Fick 1.000 av Rodius den 3/8 1961”, ”Skall hämta 200:– första torsdagen i Okt.” På en anteckningsboks omslag stod ”Glöm inte fallet i banktrappan den 1/2 1962” och en notering skriven på det sista rivna almanacksbladet den 19 april 1962 var lika intressant: ”Hr Rodius lunch kl 13 (icke baktrapp)”. Polisen fick klart för sig att Robert Aspelin hade fått en stor summa pengar efter sin syster och att hans bankkonto nu var barskrapat. Aspelins kontakt Wilhelm Rodius på Handelsbanken menade att kunden i fråga kanske succesivt hade tagit ut pengarna för att flytta dem till en annan bank, men det fann polisen föga troligt. Vid en närmare titt på Rodius egen ekonomi fann man i stället skäl till att misstänka banktjänstemannen för förskingring och konfronterade honom i ärendet.

OTÄCKT. Pensionären Robert Aspelin gick ett grymt öde till mötes i juni 1962.

Wilhelm Rodius ville komma upp sig. Av det skälet hade han köpt sig en herrgård i Uppland för boende med familjen parallellt med livet i storstadslägenheten. Sedan barnsben hade Rodius en vision om att bli lantbrukare i storformat, som så många andra i hans släkt. Men trots en bra inkomst på banken hopade sig de ekonomiska problemen när han gjorde dyra renoveringar av herrgården. Han såg en utväg i att försnilla Robert Aspelins kapital. Det första försöket att döda Aspelin efter att ha länsat dennes konto genomförde Wilhelm Rodius den 1 februari 1962. Efter ännu ett besök för att hämta ut pengar önskade Aspelin besöka en frisör. Rodius hade tips om en och lotsade Aspelin ut ur banken via bakvägen och en hög trappa. Rodius knuffade Aspelin ner för trapporna och höll tummarna för att denne skulle dö. Aspelin klarade fallet, men fick vårdas för en lindrig skallskada. Han förstod inte var som hade hänt, men gjorde i alla fall anteckningar som senare hjälpte polisen till att få klarhet.

Två och en halv månad därpå, på skärtorsdagen, den dag varje år då Jesus tvättade fötterna på lärjungarna, lyckades Wilhelm Rodius bättre. Han hade förberett sig genom att slipa en stor förskärare, låna en hobbysåg ur sonens snickerilåda och införskaffa nog med torr barrved för att få god eld. På bara några timmar hade Robert Aspelin gått upp i rök. Rodius städade undan alla spår och åkte därefter ut till familjens herrgård i Uppland för att njuta påsk med hustru och barn, de hade dagen innan åkt dit inför helgfirandet. Den 7 juli 1964 hämtades Wilhelm Rodius av polisen på sin arbetsplats. I förhören erkände han det omfattande bedrägeriet efter att ha stegvis fått allt svårare att förklara sig i samröret med Robert Aspelin. När polisens utfrågare kom in på det oförklarliga i att ingen visste var Aspelin hade tagit vägen begärde Rodius att få samtala med en advokat innan han åter satte sig i förhörsstolen.
– Nå, herr Rodius, vet du vad som hänt Robert Aspelin?
– Ja, det vet jag. Jag har bestämt mig för att lägga alla papper på bordet. Den där skärtorsdagen så var han upp för att hämta pengar. Sen följdes vi åt i en taxi till min bostad. Då slog jag till honom med en påk och han dog.
– Var detta inne i bostaden?
– Ja, och han dog på en gång. Sedan brände jag upp honom i kakelugnarna. Och nu är huset rivet.

UPPELDAD. Wilhelm Rodius brände upp Robert Aspelins kvarlevor i tre kakelugnar av denna typ.

Erkännandet kom inte som en överraskning för polismännen. Men den kallhamrade redogörelse som följde fick dem att häpna. Utredarna hade mycket svårt att tro på det sensationella händelseförloppet. Slog ihjäl honom? Styckade kroppen? Brände upp den i kakelugnarna? Om detta var sant hade Wilhelm Rodius varit sällsynt skoningslös och brutal, och det betydde också att polisen stod utan tre utredningstekniska väsentligheter: Det fanns ingen mordplats, inget mordvapen och inget mordoffer, och i det första fallet beroende på att kvarteret med Drottninggatan 95 D inkluderat hade rivits hösten 1962. Polisens enda möjlighet var att väcka mordåtal enbart på Rodius egna erkännanden. Den saken hade Rodius inga problem med, då han ansåg att hans liv genom det uppdagade förskingringsbrottet redan var lagt i ruiner. I förhören vidhöll han sin berättelse om Robert Aspelin och den sällsynt tillmötesgående mördaren sa återkommande:
– Jag vill sona mitt brott och ta mitt straff. En lagföring kom också efter att riktigheten i Rodius ohyggliga påstående om att han hade bränt upp Aspelins kropp kontrollerats. En styckad gris med Aspelins kroppsvolym eldades upp i motsvarande kakelugnar i en rivningsfastighet. Och visst: Efter tre timmar var hela grisen försvunnen utan att varken någon särskild doft hade spritts eller nämnbar rökutveckling skett.

Inför rättegången förklarades Wilhelm Rodius efter en rättspsykiatrisk undersökning vara fullt frisk. I den del av undersökningen som inte hemligstämplades i 70 år stod bland annat att ”Wilhelm Rodius visserligen begått sina brottsliga gärningar under inflytande av själslig abnormitet, men att denna abnormitet inte var av tillräckligt djupgående natur för att kunna jämställas med sinnessjukdom.” Förhörsledarna frågade om Wilhelm Rodius känt någon ånger.
– Nej, jag har aldrig tänkt särskilt mycket på det. Det har inte stört min nattsömn. Inte ens första natten. Jag har inte varit oroad för att bli avslöjad, sa mördaren som i ett par år hade trott att han genomfört det perfekta brottet:
– Det enda jag har varit orolig för var om kakelugnarna skulle hålla. Vid Stockholms tingsrätt dömdes Wilhelm Rodius den 1 december 1964 till livstids straffarbete för grov urkundsförfalskning, grovt bedrägeri och mord, trots bristen på teknisk bevisning i den delen. I fängelset fick Rodius en ”religiös kris” och ansökte om nåd. Detta avslogs, men straffet tidsbegränsades till 14 år. Wilhelm Rodius dog 97 år gammal 2007. Han frigavs från fängelset 1978 och ägnade sig innan pensioneringen åt ekonomisk rådgivande. Under en tid var han kommunalkamrer i en mellansvensk stad.
Källor: Kakelugnsmordet (Ordupplaget, 2015), Brotten som skakade Sverige (Historiska Media 2017), dn.se, wikipedia.se

Kakelugnsmordet
När: Skärtorsdagen 19 april 1962.
Var: I en lägenhet på Drottninggatan 95 D i Stockholm.
Hur: En banktjänsteman mördade och styckade en kund som han hade lurat på 300 000 kronor. Offret brändes upp i tre kakelugnar och länge såg mordet ut att förbli ouppklarat.