Asta skrev i sin dagbok om hur maten ransonerades

Asta skrev i sin dagbok om hur maten ransonerades

1940 började Asta Karlsson, då 24 år, skriva dagbok där hon berättade om sina vardagliga bestyr. ”Konstigt att när det är tomt i skafferiet är barnen hungriga jämt.” Skrev Asta i sin dagbok år 1941 då kriget hade pågått under ett par år.

Äntligen bröllop. Astas och Ellerts vigsel 1936.

Efter krigsutbrottet 1939 infördes i Sverige livsmedelsransonering, denna ransonering gällde alla, vuxna som barn. Utöver matvaror som kaffe, kött och socker ransonerades även kläder, skor och restaurangbesök. Ransoneringen infördes på grund av en blockad som stoppade importen av livsmedel till Sverige. Det innebar att Sverige fick förlita sig på landets egna resurser och husmor fick vara smart och ta till vara på allt. Exempelvis blandades kaffet ut med både maskros och torv. De tog till vara på allt som gick och en man vid namn Eskil Gavalin försökte sig även på att göra tvål av kaffesumpen. 

Min gammelmormor Asta Karlsson född 1916 skrev dagbok under åren 1940–1944 där hon skildrade sin samtid genom att berätta om sin vardag och vilka svårigheter hon hade med att få maten och pengarna att räcka till. Asta gifte sig som 20 åring 1936 med en man vid namn Ellert Karlsson. Bara några månader efter vigseln fick de sitt andra barn. Tillsammans levde de i Rydal, ett område som ligger några kilometer norr om Kinna. När kriget kom blev Ellert inkallad och gjorde sin beredskapstjänst på Gotland. Detta innebar att han under lägre perioder var borta från hemmet och lämnade Asta att sköta hushållsekonomin och barnen. 

Giv akt! Ellert blev inkallad och placerad på Gotland.

26 februari 1941
”Jag har inte på mycket länge sett en dag som denna med så strålande vackert väder som det är idag. Solen skiner på snön så en får ont i ögonen. Tänk att en skall vara så fattig att en inte kan ha ett öre och kunna ha något att äta. Konstigt att när det är tomt i skafferiet är barnen hungriga jämt. Inget bröd och inget smör, inget socker, inget kakao, inget mjöl. Jag har snart blankt inget alls bara lite margarin och havregryn så är det med ett par koppar vetemjöl och 1 ägg som jag har fått av mamma så att jag skall göra plättar till middag.  Fårmjölk får vi ju 1 ½ liter varje dag det är vi 5 stycken om det är allt bra lite men vi har inte råd att köpa mer för den är så dyr 28 öre liter kostar den.  Men i morgon får vi pengar igen, Ellert får avlöning då men vi har en massa skulder också så det är ett riktigt pusslande att få det att gå ihop. 

Lekfulla. Utanför familjens hus i Rydal, leker storebror Kalle, syster Anne-Marie och lillebror Christer, som sitter i vagnen.

Tänk att en del människor skall ha sådana massor av den vara som vi inte har något av men de kan dela med sig åt mig då. Nu har den här fiskpojken varit här igen han men vi har inte haft råd som vanligt och inte kan jag köpa lite fisk av honom inte, det som är så gott.” Som många andra familjer under den tiden fick familjen Karlsson förlita sig på mannens inkomst då frun var hemma med barnen och skötte de många hushållssysslorna. När Ellert var hemma från tjänstgöringen arbetade han på fabriken i Rydal där han tjänade cirka 64 kronor och 72 öre i veckan vilket motsvarar 1 321 kronor i dagen pengavärde. Under tjänstgöringen blev ersättningen knappt hälften så mycket. Asta ransonerade så gott hon kunde men under 1942 blev Astas vardag inte lättare då hon upptäckte att hon var gravid ännu en gång. 

Måndag 9 februari 1942
”Jag har inte skrivit något vidare flitigt i år men jag har inte varit bra en enda dag i år för jag har ej haft det som skall vara varje månad det har varit borta sedan den 12 december 1941 så det är 2 månader sedan snart så nog är jag med barn, den 4 i ordningen, om det ej är 2 stycken denna gång. Det är så att en kan gråta åt det men det är väl bara att vara glad och ta i mer. Men blir sannerligen inte lätt för oss vi klarar oss ju knappt nu, hur skall det då bli, ja det törs jag ej tänka på engång.”

Nybyggare. Familjen Karlsson på trappan framför nya huset.

Trots den knappa tillgången av livsmedel fortsatte Sverige med ransoneringen efter krigsslutet för att kunna spara på resurser och ge landet en chans för återhämtning. Ransoneringen upphörde 1951, kaffet var sist ut att  säljas utan kuponger. Under samma år fick Asta sitt sjunde barn som skulle bli hennes näst sista. 50-talet i Sverige blev ett blomstrande årtionde med en växande industri och en stark ekonomi som gav befolkningen en god framtidstro.