120 år sedan Nils Ferlin föddes

120 år sedan Nils Ferlin föddes

Nils Ferlin insåg att om allvarliga dikter skulle läsas av var och en måste han lära sig av schlagerlåtens melodiösa toner. Han ville skapa en folkskald – och han blev den främste av dem alla.

När Nils Ferlin efter debuten 1930 intervjuades av journalisten Barbro Alving (Bang) sa han att det borde kunna gå att lura i människor allvarlig poesi genom att närma sig schlagern: ”Det vill säga inte schlagern sådan den nu är. Men om man tog efter det goda hos den bästa schlagern, det vill säga det melodiösa, det som gör att folk gnolar den, kan den och minns den, och så fyller den småtjusiga yttre formen med verklig poesi /- – -/jag undrar om inte det skulle vara vägen för en ny folkskald.” Med de orden beskrev han både sig själv och de trubadurer som trettio år senare skulle formulera 1960-talet.

Ferlins dikter står schlagern, visan och det folkliga nära och genomsyras av en ärlighet som känns igen. Lillebror Söderlund, som tonsatte några av de mest kända Ferlindikterna (När skönheten kom till byn, Får jag lämna några blommor och Inte ens en grå liten fågel, med flera) tyckte att hela Ferlin var musik. ”Ferlin spelar inget instrument utom sig själv. Gesterna, rösten, gången – allting hos honom är melodiskt. Han har osynliga steppskollor under sulorna och kastanjetter i fingrarna”.  

Glada gamänger. Nils Ferlin roar sig tillsammans med skådespelarna Thor Modéen och Åke Söderblom. Nils Ferlin hade även skådespelartalanger och på 1920-talet gick han på Elin Svenssons teaterskola. (Vem den fjärde mannen är saknas det uppgifter om.)

Ferlin blev tidigt teaterintresserad och släppte aldrig helt och hållet scenen. Han började med statistroller på Dramaten och andra Stockholmsteatrar och fick till slut sitt eget kringresande teatersällskap. Vanligen gjorde han bara mindre roller själv, och skrev och bearbetade manus. Från författardebuten och framåt blev det färre scenframträdanden men han fortsatte att roa sina vänner med dans och inte minst akrobatik, gärna i öppna fönster för spänningens skull. (En gång föll ha också över på andra sidan och hade troligen dött om inte en författarkollega hade fått tag i hans arm.) Ferlin har ofta målats upp som själva sinnebilden för Klarabohemerna, i tidningskvarteren i Stockholm på 40-talet. Det är sant att han spenderade mycket tid på ölcaféer, att han gärna slogs när han kände att en eller annan oförrätt (i hans ögon) hade begåtts och att han fick ett stadigt eget hem först när han närmade sig de femtio. Däremot var dikterna ingenting han snabbt slängde ihop på en kaffeservett. ”Han kan ägna dagar och veckor åt att överväga och diskutera formuleringar i en notis som han ämnar skriva i Norrtälje Tidning”, berättar Alf Henrikson i en vänbok. ”Kanske har den svenska litteraturen aldrig någonsin ägt en samvetsgrannare, mera ihärdig väljare av ord. /- – -/ Det är alltså ingalunda på en slump att han har åstadkommit några stycken visor som skall överleva oss alla”.

Både kvinnor och män i hans närhet har vittnat om Ferlins för tiden ovanlig lyhörda uppträdande mot kvinnor och hur han ofta tog dem i försvar om någon talade illa eller nedlåtande till dem. Han hade flera korta och längre förhållanden, men av allt att döma var det ingen av dem som kunde mäta sig med mamma Nathalia, eller Elin Nathalia som hon egentligen hette. Det var hos henne han tog emot pressen efter debuten med En döddansares visor, 1930, och det var hos henne han hade sin fasta punkt fram till hennes plötsliga död 1936. I diktsamlingen Goggles som publicerades två år senare finns flera dikter om saknaden (Kärlekens ögon, Köld och fred, Cirkus, En ökenblomma …). Dikten Som en blind är en kort dialog mellan den döda mamman och sonen och avslutas med orden: 

I ett främmande land
och en ödslig vind
har jag sökt din hand
som en blind.

Språkbegåvade. Den finlandssvenske författaren Elmer Diktonius och Nils Ferlin promenerar på Centralgatan i Helsingfors 1936.

Många av Ferlins dikter berör döden och livet igenom låg tankarna på den och ruvade och skrämde. Numera skulle vi nog kalla det ett obearbetat barndomstrauma. När Nils Ferlin var tio år hittades hans far, journalisten Johan Ferlin, drunknad i Klarälven. Han hade nyligen gått igenom en konkurs och haft svårt att få arbete efter den. Till och med notisen i tidningen om dödsfallet spekulerade i om det kunde ha varit självmord. Livet igenom hävdade Ferlin att det inte var det, men han nämnde sällan sin pappa. Med dödstankarna kom också funderingarna kring religionen och fast han sa sig vara oförmögen att tro har Ferlin skrivit vackra ord om den vänliga Jesusgestalt han tänker sig. Den har ingenting med fördömande religion att göra:

/—/ han vandrar dig till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dig inte alls något illa
Ty han talar ej latin som den grå teologin
vilken halkat på sin egen halhets halka
Nej han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.

Till slut, 1945, gifte sig Nils Ferlin med finlandssvenska Henny Lönnqvist och de skaffade ett litet torp i Roslagen. Nyheten resulterade i några fyndiga dagsverser och inlägg från journalisterna i Klarakvarteren. ”Hela världsbilden rasar”, skrev kåsören Cello och undrade om det nu var möjligt att tro att någonting alls vara bestående när till och med Ferlin…. Vännerna ställde till med stor, kombinerad möhippa och svensexa på Mosebacke och så många fotografer och journalister bevakade Finska kyrkan vid vigselceremonin att det ska ha varit det största massmediala pådraget vid ett författarbröllop sedan Verner von Heidenstam gifte sig 1880.

Paret fick några goda år tillsammans innan Ferlins hälsa började vackla, både fysiskt och psykiskt. Den sista tiden satt han i rullstol med händerna svårt förvridna av reumatism. Den som letar efter ord för sorg, för glädje och upprymdhet, för förälskelse och vardagstankar; alla kommer att hitta det de söker bland Nils Ferlins dikter. Ingenting är onödigt tillkrånglat skrivet, allt är gjort för delad upplevelse och formulerat nästan som en visa. I en intervju valde han själv En inneboende som sin egen favorit bland det han skrivit. Dikten beskriver honom själv som inneboende i ett kyligt rum som värdinnan har tapetserat från golv till tak med ”fula och tarvliga bilder”. De talar om honom i huset:
/—/ att jag varken ser eller hör
men vinden hör jag och suset
i almen där utanför
en fågel ser jag som irrar
långt bortom hank och stör …

På kyrkans trapp. Efter ett liv i sus och dus gifte sig Nils Ferlin med Henny Lönnqvist 1945 och flyttade upp till Roslagen.

Han är en mästare på att lägga märke till detaljer och visa upp dem för oss: ”Vad hästar har kloka ögon/ bruna och aldrig blå/ vanliga arbetshästar/ vem vet vad de tänker på?”; ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp/ Du barfota barn i livet”. Eller de enkla raderna i en av hans få kärleksdikter: ”Det kunde oss båda båta/ att samman le och gråta/ den korta tid som är”. När han själv läste sina dikter inför vänner avslutade han gärna med en uppsluppen dans. Alltför allvarligt och jolmigt fick det inte bli:
Kuckeliku min fru och högsta höns;
Här kommer jag! – Goddag!
– som Pelle-Jöns
vi slår en volt så stolt mot höjderna
fast det är skralt betalt för fröjderna.

Ärad poet. Nils Ferlin valdes in i Sällskapet Stadsbudskåren som grundades 1872.

Skrev många odödliga dikter
Namn: Nils Johan Einar Ferlin.
Född: 11 december 1898 i Karlstad.
Död: 21 oktober 1961 i Uppsala.
Familj: Gifte sig med Henny Lönnqvist i Stockholms rådhus den 22 februari 1945.
Yrke: Poet och gav ut sju diktsamlingar.
1930En döddansares visor
1933Barfotabarn
1938Goggles
1944Med många kulörta lyktor
1951Kejsarens papegoja
1957 – Från mitt ekorrhjul
1962En gammal cylinderhatt (postumt)

Priser:
1942Gustaf Frödings stipendium
1950De Nios Stora Pris
1955Bellmanpriset
1958 Boklotteriets stipendiat