”Vi ska skjuta oss tillsammans”

I december 1917 skrev tidningarna om drosk­kusken Axel Karlsson. Han hade lämnat sin familj för en yngre kvinna. En kärlekshistoria som slutade med ett mord. Här berättar släktforskaren Christina Tuvesson Lindaryds om denna tragiska händelse.

Strax efter min mors död besökte jag en äldre dam, som mina föräldrar umgåtts mycket med. Hon var född 1907, bara sex år äldre än min far, och hade suttit barnvakt åt honom när han var liten. I förbigående sa hon något om min farfars bror och hans tragiska öde – jag som inte ens visste att farfar hade haft en bror.

Berätta mera, bad jag, men hon var liten när det hände och kunde inga detaljer – eller också ville hon inte berätta. Dock visste hon att farfars bror hade varit inblandad i ett morddrama på en av Linköpings kyrkogårdar och att det hade stått mycket om det i tidningen när hon var i tioårsåldern. Nästa dag stegade jag upp på Vadstena slott, där Landsarkivet för Småland och Östergötland är beläget. Där finns bland annat gamla tidningslägg, så jag beställde fram Östgöta Correspondenten från 1917. Jag ögnade igenom tidning efter tidning och när jag nästan hade gett upp – i början av december 1917 – fick jag napp. ”Kärleksdrama i Linköping” var rubriken den 5 december och dag efter dag följde uppdateringar av den dramatiska händelsen.

Familjelycka. Axel Karlsson gifte sig med Anna 1908. Här ses hustrun och parets fyra barn.
Familjelycka. Axel Karlsson gifte sig med Anna 1908. Här ses hustrun och parets fyra barn.

Några dagar senare beställde jag fram domstolshandlingarna från Göta hovrätt i Jönköping och de överträffade alla mina förväntningar. Det fanns 65 maskinskrivna ark, som inte bara berättade hela historien utan även innehöll förhör med släktingar och vänner till kontrahenterna. Där fanns förhörsprotokoll, betyg, domstolsutslag och till och med avskedsbrevet. En bonus är att jag fick en mycket bra bild av bland annat min farfars (och Axels) mor, som visade sig vara en verklig kraftkvinna. 

Axel Karlsson, min pappas farbror, föddes 1882 i en liten stuga i Vreta Kloster utanför Linköping. Han var äldst i en syskonskara på tre; hans far slet med sina dagsverken och hans mor skötte hemmet. Efter skolan arbetade Axel som dräng på olika gårdar i trakten. Han bodde även en period i Stockholm, där han dels utbildade sig vid Kungliga Svea Livgarde, dels arbetade som kusk på ett åkeri vid Surbrunnsgatan.

Så småningom flyttade Axel hem till torpet igen och började arbeta på godset intill. Säkert var han populär bland gårdens pigor, med sitt smittande skratt och sitt galanta sätt. Även hans arbetsgivare var nöjd; när Axel två år senare slutade sin tjänst skriver godsägaren att han ”har varit ärlig, nykter, flitig och villig samt i sitt levnadssätt höflig och ordentlig”.

Lantlig idyll. Axel bosatte sig med Anna vid Stångån strax utanför Linköping.
Lantlig idyll. Axel bosatte sig med Anna vid Stångån strax utanför Linköping.

Axel var alltså en mycket välartad ung man. Han var omtyckt av alla, och även hans vitsord från korpralskolan vid Svea Livgarde var utmärkta; han skrev, läste och sköt med den äran. Vid 26 års ålder gifte sig Axel med Anna. Äktenskapet kom kanske till stånd snabbare än det var meningen, för Anna väntade barn. De flyttade in i en liten stuga på en bergknalle.
I april 1909 föddes första barnet och i september 1910 kom nästa. Vid det laget saknade Axel staden och han längtade efter att åter få bli kusk, kanske i livré som han hade sett i Stockholm. När han erbjöds ett arbete som ved­utkörare i Linköping flyttade familjen in till staden.

De bosatte sig i ett hus vid Stång-ån, ett lantligt fridfullt område där hönsen pickade på gårdsplanen. Familjen fann sig väl tillrätta. År 1913 gick så Axels dröm i uppfyllelse: han fick anställning som droskkusk vid Aktiebolaget Linköpings Expressbyrå. I sitt arbete körde han folk av alla de slag. En av hans stamkunder var Aina, en Linköpings­tös med ett något tvivelaktigt rykte. Hon blev förtjust i Axel och ville alltid att han skulle skjutsa henne. Snart inledde de ett förhållande och träffades i smyg på olika stäl-
­len i staden, ibland utomhus, ibland i stallet. Aina sa ofta att hon var kär i Axel, men han var inte lika säker.
Tiden gick och en dag hittade hustrun Anna ett brev i Axels ficka när hon skulle vädra hans uniform. Brevet var undertecknat ”tusen kyssar från din Aina”. Anna blev förvånad, för Axel var precis som vanligt hemma. Han var mycket fäst vid sina barn – de var fyra nu med ett femte på gång – och inte drack han som så många andra.

Anna var alltså gravid med sitt femte barn, men på grund av oron föddes barnet flera månader för tidigt och dog strax efter födseln. Efter den händelsen försökte Axel ägna sig mer åt familjen och han tänkte inte särskilt ofta på Aina. På hösten tog hon kontakt med honom igen. Hon lovade att förändra sitt liv, söka en ordentlig plats i Linköping och bli en värdig hustru till Axel. Nu blev han mer och mer fäst vid Aina och de började tillbringa nätterna tillsammans.

I november blev Axel av med sitt arbete eftersom han hade köpt ut sprit åt några beskänkta passagerare. Hur skulle han nu kunna försörja familjen? När han träffade Aina var han därför ganska uppgiven. Hon sa då: ”Vi ska skjuta oss tillsammans!” Eftersom Axel inte hade kunnat bestämma sig för skilsmässa fick han medge att det kanske trots allt var bättre att de sköt sig.

Omskrivet. Den tragiska mordhistorien fick stor uppmärksamhet i pressen. Tidnings­urklipp från Östgöta Correspondenten.
Omskrivet. Den tragiska mordhistorien fick stor uppmärksamhet i pressen. Tidnings­urklipp från Östgöta Correspondenten.

Sagt och gjort; av en militär köpte Axel en revolver för 20 kronor. Pengarna fick han genom att sälja ett par ganska nyinköpta skor till en kusk­kollega. Han köpte också tre revolverpatroner för 5 kronor. Därefter hyrde han ett litet spiselrum i staden, där de skulle tillbringa sin sista natt. De skrev ett avskedsbrev innan de somnade, hand i hand.

Klockan halv fem på morgonen söndagen den 2 december 1917 blev Axel väckt av Aina. Han steg upp och tog på sig en ren skjorta och ett rent bröstveck, som hon köpt åt honom. Även Aina klädde sig i rena kläder, varmt för att kunna möta den bistra vintermorgonen. Först en snörlivsskyddare, däröver ett snörliv, ett linne och ett ylleliv. Ett klänningsliv, svarta byxor, varma strumpor samt en ganska ny blå kjol. Hon avslutade med den gula stickkoftan, kappan, skinngarnityret och de svarta snörkängorna. Sina gamla kalsonger och en underkjol lämnade hon kvar på en stol i rummet.

Det var gnistrande kallt när de gick igenom staden upp till kyrko­gården, till Ainas familjegrav. De lade sig till rätta på graven, Axel laddade revolvern och de drog lott om vem som skulle skjuta först. Det blev Axel.

Han förde sin högra hand med revolvern över hennes huvud och sköt. Skottet ekade och Aina dog omedelbart. Han riktade så revolvern mot sitt eget huvud och tryckte av, men missade. Han riktade åter revolvern mot sitt huvud och avlossade det tredje skottet. Det träffade i höger kind, Axel drog en djup suck och allt blev svart. Efter en stund vaknade han, kände det varma blodet strömma nerför kinden och ville tro att allt var en ond dröm. Han gick i väg, lade sig under en kullblåst gran och somnade, av blodförlust och trötthet. I skymningen vaknade han, reste sig och släpade sig hem. Där greps han av polisen;Ainas avskedsbrev till föräldrarna hade hittats intill hennes döda kropp.

När man läser rättegångsprotokollet framstår Axel som tämligen naiv, men inte ett spår kriminell. Hans mor vittnade om att han alltid varit en god son och visat ett vekt och godmodigt sinnelag. Dock blev han av Rådstufvurätten i Linköping dömd till livstids fängelse för mord.

Axel överklagade domen till hov­rätten och Kungl Maj:t benådade honom. Straffet fastställdes till sex år. Han blev villkorligt frigiven 1922; då tog hans hustru ut skilsmässa. Han fick anställning på ett åkeri i Linköping och levde resten av sitt liv för sina hästar. Det blev också en häst som ändade hans liv: han blev så illa sparkad att han fick kallbrand och dog. 

Hästkarl. Under sina sista år i livet arbetade Axel Karlsson på ett åkeri, där han hade hand om hästarna.
Hästkarl. Under sina sista år i livet arbetade Axel Karlsson på ett åkeri, där han hade hand om hästarna.

Här nedan kan du läsa brevet som Aina skrev till sina föräldrar.

Linköping den 1/12 1917

Älskade föräldrar och syskon

Nu när ni läser detta brev finnes jag ej mera i livet. Jag förstår att ni tager detta svårt, men förlåt mig.

Ni vet hur högt jag Älskar Axel, men vi kan ju alldrig få varan här i livet. Vi kan ej skilljas i livet endast döden kan skillja oss. Men jag ber er mina kära föräldrar låt Axel och jag få ligga i samma grav. O, uppfyll min önskan är ni snälla. Detta är ej Axels fel nej visst inte tro vad jag säger. Men ni skall ej tro allt vad grymma människor säger om oss. Att vi Älskar varan det är sannt och det har vi ju alldrig nekat till som mor vet. Jag vet att ni förmanat mig mycket att jag ej skulle gå till Axel, men kärleken har tvingat mig. O, förlåt mig är ni snälla. Jag vet jag slagit sår som alldrig helats av bitterhet jag svikit mången vän och ont jag gort och ont jag fått igen men vad är det mot tanken att jag felat mot min Mor och Far. /…/

Från första stund jag blev bekant med Axel så har han varit min vän. Och det har nu varit 1 1/2 år sen jag träffa Axel sen vände vänskapen sig till kärlek för 1 år sen jag vill tala sannt nu till er. Och jag Älskar honom in i döden. Vi har lovat varan liv och död. Och nu ser vi oss ej någon annan utväg en döden därför att vi ej kan få varan här i livet. /…/

Ack, kära mor Blomman jag fick av Axel lägg den i min kista den är mig så kär. Och ringen jag har på handen som står Axel i den får ni ej taga av mig den skall följa mig i graven. O, mitt öga kan ej gråta min själ är stum. Jag grubblar blott och undrar om vi skall få se varan en gång. Jag har varit hos min Älskade Axel hela dagen jag är så lycklig tro mig jag talar sannt. Nu när mina syskon kommer hem säg till dem att jag ber dem av hela mitt hjärta att de ej skall förbanna mig för mitt steg säg till dem att Axel o jag älskar varan och att vi ej kan skilljas.

Älskade Mor och Far förlåt mig för allt ont jag gort eder. Men jag ångrar mig för allt ont jag gort eder men jag hoppas att det finns en Gud som förlåter mig också. Ni skall ej vara onda på mig och Axel utan förlåt och glöm oss. Nu lilla mor kan jag inte skriva mera utan kära hälsningar till eder alla från eder lyckliga

Aina

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *