Värnpliktens historia i 10 steg: Äntligen muck!!!

Värnpliktens historia i 10 steg: Äntligen muck!!!

Under 1900-talet drillades miljoner unga män i att försvara nationen i händelse av krig. Att göra lumpen var ett vedertaget mandomsprov trots att alla längtade efter muck. Här får du värnplikten berättad i 10 steg!

Värnplikten har varit en vattendelare i unga mäns liv, före och efter lumpen. 2010 avskaffades värnplikten men till 2018 kommer den införas igen. Skälet är detsamma som förr; hotbilden är att Ryssland rustar och spänner sitt bröst mot väst. Här berättar Daniel Estefors, fil kand i historia, om hur värnpliktiga gossar fostrats till män och fått oändliga lumparhistorier att berätta för (gäspande) generationer framåt.

1. Varför har vi värnplikt?
Den svenska värnpliktstanken går långt tillbaka i historien. Redan under vikingatiden fanns en protovariant av folkligt försvar i form av ledungen, en process där kungen tog bönder till sitt förfogande för att skydda riket, och främst kusterna. Ledungen var dock till största delen en lokal företeelse, och ett egentligt landsförsvar kom först på Gustav Vasas tid. Detta skedde av ekonomiska skäl, då det var dyrt att avlöna knektar, men det var också ett sätt för kungen att knyta befolkningen närmare sig. Genom skattelättnader för bönderna fick Gustav Vasa med tiden också en relativt stor armé till sitt förfogande, och stundtals var så hög andel som tio procent av landets manliga befolkning utskriven till krigstjänst. Ändå bestod den svenska armén fortfarande till största delen inhyrda soldater, i många fall utländska.

För att minska kostnaderna skapades under Karl XI:s tid indelningsverket. Detta system var kostnadseffektivt, särskilt då man samtidigt via reduktion återtog bostäder av adeln, vilket gjorde att soldater och officerare kunde tilldelas boplatser och därmed bli närmast självförsörjande. Visserligen var bönderna skyldiga att ställa upp med soldater, men att bli soldat var ändå frivilligt. I samband med det katastrofala kriget mot Ryssland 1808–1809 insåg man att den svenska armén av indelta soldater behövde förstärkning. 1812 infördes därför beväringssystemet i hela riket. Alla svenska män som var mellan 21 och 25 år gamla fick nu genomgå en militär utbildning på tolv dagar, för att kunna kallas in i händelse av krig. Om man inte hade råd att köpa sig fri, vill säga – något som var tillåtet ända fram till 1872. Utbildningstiden ökade allt eftersom, och i samband med att beväringen avskaffades och ersattes med allmän värnpliktsarmé 1901 fastställdes tiden till 240 dagar.

Under 1900-talet var den svenska värnplikten varierande i omfattning och i aktivitet, beroende på världsläget. Efter första världskriget såg framtiden med ens ljusare ut, och 1925 beslutade riksdagen att nedrusta det svenska försvaret. Tio år senare växte spänningarna återigen i Europa, och en upprustningsplan tog vid. Från och med 1939 rådde förstärkt försvarsberedskap, orsakat av andra världskrigets utbrott. Eftersom Sverige var neutralt under kriget kom man ut på andra sidan med ett ovanligt starkt försvar. Detta medförde också höga kostnader, och försvaret var återigen på väg att nedrustas när Sovjetunionens maktutbredning förändrade spelbrädet. Man beslutade då att försvaret skulle stanna på samma nivå som under kriget. Detta ledde till att Sverige under 1960-talet hade ett av världens starkaste flygvapen, och den svenska soldaten var respekterad internationellt. Samtidigt förändrades världen vid den här tiden av nya samhälleliga strömningar, och även militären påverkades. Talande var namnbytet från Krigsmakten till det mjukare Försvarsmakten år 1974. Även debatterna om kvinnans vara eller inte vara i lumpen speglade samhällsandan. När kalla kriget i början av 1990-talet upphörde avrustades den svenska försvarsmakten alltmer, innan den i och med riksdagsbeslutet 2010 blev vilande. Numera när det åter mullrar i Europa har röster börjat höras om att väcka liv i värnplikten. Kanske blir det så att även kommande generationer svenskar får drillas i att utgöra nationens försvar. Trots den variaton som den svenska försvarsmakten uppvisat har ändå många företeelser varit återkommande under 1900-talet.

Skoputs. Här fick hög som låg ansvara för vården av sina skor.
Skoputs. Här fick hög som låg ansvara för vården av sina skor.

2. Kamratskap oavsett klass
Det var ingen slump att det moderna försvaret växte fram just vid sekelskiftet. Hos eliten fanns ett nationsbyggande syfte, då värnplikten var ett sätt för människor ur olika samhällsklasser att mötas och svetsas samman till en enhet med Sveriges bästa för ögonen. Oavsett syftet så var verkligen tiden i lumpen för de allra flesta en period i livet där kamratskapet stod i fokus. Med uniformen på togs ingen hänsyn till om man var son till en bankdirektör eller till en städerska, och många lumpare har, oavsett om de gillade själva tjänstgöringen eller inte, beskrivit just det militära kamratskapet som ett av de finare minnena i sina liv. Kanske är det just saknaden efter denna kamratskap som gör att lumpennostalgin numera flödar, exempelvis på internet.

Livat värre. På luckan kunde det vara trångt om saligheten.
Livat värre. På luckan kunde det vara trångt om saligheten.

3. Mönstringen sållade agnar…
Förutom själva tjänstgöringen var mönstring och muck två viktiga händelser i den värnpliktiges liv. Mönstringen kunde vara en obehaglig historia för somliga. Att som osäker tonåring tvingas iväg från sitt vanliga, trygga liv var omvälvande, och det förekom att man satt med gråten i halsen under processens gång. Alla var inte heller lämpade av olika fysiska och psykiska skäl och sållades bort. Det fanns även de som på olika sätt försökte slippa lumpen av andra skäl, och otaliga är de historier om försök att få frisedel som det berättas om. Oftast handlar det om att med mer eller mindre bisarra metoder visa sig otillräknelig under psykologtestet. Att börja prata osammanhängande om tankar på massmord eller rulla in sig i en matta är två vanligt förekommande varianter.

Äntligen! Tvagning innan det är dags för muck.
Äntligen! Tvagning innan det är dags för muck.

4. Att mucka var rena romanin
För de som ändå skrevs in blev, oavsett om man trivdes med tjänstgöringen, “muck” något som hägrade i framtiden. Trots att uttrycket med tiden blev en akronym för Militär Utryckning, Civila Kläder, så kommer ordet egentligen från romanins “mukk”, som betyder “fri”. Ritualerna kring muck var många. Det var vanligt att använda sig av en så kallad muckarkam, med vilken man räknade ner tiden genom att bryta bort tänder från kammen. Ibland användes även ett måttband, där den värnpliktige klippte av en centimeter per dag. Ett visst mått av spratt spelades också av de som närmade sig muck, särskilt mot de som precis hade ryckt in. En fest, så kallad muckaskiva, blev ofta en passande avslutning på militärtjänstgöringen.

Tack för maten! Ute i fält smakar allt käk gudomligt.
Tack för maten! Ute i fält smakar allt käk gudomligt.

5. Den omhuldade snuskburken
Många före detta värnpliktiga kan vittna om att mat var en ständig följeslagare i tankarna. Dagarna i det militära var långa och hårda, och ute i fält kunde det ibland gå åtskilliga timmar innan man fick något i magen. Maten blev därmed belöningen framåt kvällen, oavsett om den åts kall direkt ur burken eller varm från fältköket. Svenska soldater utrustades med fältkök/kokutrustning redan på 1700-talet. Den mest berömda varianten är dock den så kallade snuskburken (m40), ett enkelt fältkök bestående av kokkärl, vindskydd, tredelat bestickset, konservöppnare, brännare och en liten flaska med t-sprit. Öknamnet kom av kökets egenskap att aldrig vilja bli riktigt rent och luktfritt, oavsett hur mycket man diskade det. Soldatens ovilja att diska noggrant i fält kan möjligen också ha haft något med saken att göra.

Utfodring. Den mat som soldaterna fick under tjänstgöringen glömmer man aldrig.
Utfodring. Den mat som soldaterna fick under tjänstgöringen glömmer man aldrig.

6. Kosten var inte hundra
Den mat som serverades i kantinen skulle först och främst vara näringsrik, vilket gjorde att smaken ibland kunde få ge avkall. Ett sätt att ersätta den mat som serverades var givetvis att gå till markan och spendera dagpenningen på civil kost. Ett annat var att frossa i guldburkar, den konserverade beredskapsmat som under 1900-talet fyllde Sveriges bergrum. Berömda rätter var – förutom den klassiska ärtsoppan – bland annat lappskojsen och präriegrytan, som har fått lika delar ris och ros. Även ”likfingrarna”, alternativt ”död mans fingrar”, de små korvarna i tomatsås med bönor, har etsats fast i minnet hos många. Inte all beredskapsmat var oäven, utan leverpastej ur guldburk på pansarkex sågs som en delikatess. Numera är beredskapslagren minimala, och guldburkarna har ersatts av frystorkad eller civil föda. Men fortfarande är det många svenska män som minns precis hur maten smakade, och kan framkalla känslan av att öppna en guldburk efter en lång dag i det fria.

Militärromans. Erik Berner och Sickan Carlsson spelar mot varandra i Landstormens lilla Lotta.
Militärromans. Erik Berner och Sickan Carlsson spelar mot varandra i Landstormens lilla Lotta.

7. Filmstjärnorna gjorde allt för rekryter
Militärtjänstgöringen har varit en ständig källa till inspiration för kulturarbetare genom tiderna. 1800-talets beväringstid har skildrats seriöst och närgånget av bland andra Vilhelm Moberg, då han i Raskens berättar om den indelte soldaten Rask och dennes vedermödor i det soldattorp han tilldelats. En lite mer lättsam skildring står Astrid Lindgren för, när hon låter drängen Alfred exercera beväring på Hultfreds slätt under ett högljutt befäl. Med 1900-talets nya medier film, teve och radio blev värnplikten ett ständigt återkommande inslag i den svenska populärkulturen. Under 1930-talet hade den så kallade militärfarsen sin storhetstid. Kronans kavaljerer från 1930 blev en stor framgång, likaså Adolf Jahr i Vi som går köksvägen året efter. Även Thor Modéen och Edvard Persson hade stora framgångar med militärfarser, och 1939 gjorde Sickan Carlsson succé i Landstormens lilla Lotta. Ändå är det nog den glade soldat Bom i Nils Poppes skepnad som gjort störst avtryck inom filmen.

Lumparskoj. Barndomens serietidningar som lockade till många skratt.
Lumparskoj. Barndomens serietidningar som lockade till många skratt.

8. 91:an skapade lumpenhysteri
Tillsammans med film och litteratur är det nog i serieformat som den svenska värnplikten gjort sig mest känd. Den ständige lumparen 91:an Karlsson har legat inne i över 80 år numera, och visar inga tecken på att någonsin vara på väg att mucka. Serien skapades av Rudolf Petersson 1932, baserat på dennes erfarenheter som värnpliktig på Hallands regemente (I 16) i Halmstad. Även i serieformatet fanns det en soldat Bom, Flygsoldat 113 Bom, men denne hade ingen relation till Poppes gestalt. Andra berömda lumpare som gjort avtryck i serievärlden är 47:an Lök och flottarna Frisk och Rask.

Skratt som hörs. Janne ”Loffe” Carlssons olika roller som inkallad har gjort honom folkkär.
Skratt som hörs. Janne ”Loffe” Carlssons olika roller som inkallad har gjort honom folkkär.

9. Lumpen hyllas av filmskapare i nutid
Värnplikten har fortsatt att vara ett populärt tema i kulturen, vilket inte minst filmer som Repmånad (1979) och Nionde kompaniet (1987) vittnar om. Särskilt Repmånad blev en stor succé, med över en och en halv miljoner åskådare som skrattade åt Janne ”Loffe” Carlssons drift med de stridsglada gubbarna på regementet. Filmen är ganska typisk för skildringar av militärtjänstgöring under 1900-talet: det militära skildras nästan alltid vänligt och milt överseende. Visserligen förekommer viss pennalism, men för det mesta är militären en källa till stoj och upptåg, något att inte ta på alltför stort allvar. Inte att förglömma den älskade Någonstans i Sverige skriven av Jolo och regisserad av Bengt Lagerkvist 1973. TV-serien som gjorde ”Loffe” till Sveriges kelgris.

Kvinnligt. Tre tjejer som tillhörde Lotta­kåren.
Kvinnligt. Tre tjejer som tillhörde Lotta­kåren.

10. Finns det kvinnor i armen?
Länge var värnplikten enbart en manlig företeelse, detta med stöd av en artikel i regeringsformen som tillät militärtjänstgöringen som ett undantag i lagen mot diskriminering. Kvinnan har däremot varit delaktig i det militära sedan början av 1900-talet, då främst i civil tjänst. Det har också funnits en rad frivilligorganisationer för kvinnor att engagera sig i, såsom Lottakåren och Blå stjärnan. Från och med 1960-talet började dock den manliga ensamrätten på soldatlivet att ge med sig. Det var dels av praktiska skäl, såsom personalbrist och pensionsavgångar, men också för att samhällsklimatet blivit mer tillåtande för kvinnor i vissa yrken. Än var det däremot inte tal om att låta dem strida eller föra befäl över män. 1980 blev det dock möjligt även för kvinnor att frivilligt göra lumpen, och under 1980-talet luckrades bestämmelserna upp allt mer. Snart låg alla yrken inom försvaret öppna för kvinnor. Trots det var det relativt få som var intresserade, och av de som var det hoppade många av efter en tid. Det var en manlig kultur som inte alla kvinnor kände sig hemma i, och den fysiska delen var ofta krävande för kvinnor. De som genomförde lumpen blev däremot en naturlig del av det svenska försvaret. Numera växer kvinnornas andel i försvaret, medan den manliga delen minskar.