Världsreportern Bo Holmström, alltid först på plats där det hände

Världsreportern Bo Holmström, alltid först på plats där det hände

Bo Holmström (1938–2017), som nyligen avled, berättade i en intervju i Minnenas Journal 2012 om hur han smugglade Carl Bildt i bakluckan, blev tillfångatagen av kannibaler och sicksackat med mikrofonen bland gevärskulor och granater i 17 krig.  ”Visst har jag varit rädd men efter en kopp kaffe kändes det alltid lugnt igen.”

Vid två tillfällen har en Stellavox-bandspelare räddat livet på honom. Första gången var när han  intervjuade några amerikanska indianer som intagit Alcatraz Island utanför San Fransisco i kampen för sina rättigheter. Besöket på fängelseön slutade dramatiskt. En av indianerna slungade oväntat en sylvass tomahawk rakt emot reportern så att den kilade sig fast mitt mellan rullbanden på hans bandspelare. Bo Holmström hade apparaten på magen i en rem runt halsen. Än i dag prisar han att tekniken inte hade hunnit så långt att ljudupptagningen kunde ske direkt i TV-kameran.
– Plötsligt gick något helt snett. Indianerna blev hemskt arga på oss, säger Bo Holmström till Minnenas Journal. Hals över huvud fick han fly tillbaka över Golden Gate-sundet.

Ännu svettigare var det under befrielsekriget i Angola i mitten av 1970-talet. Bo Holmström, hans kameraman och deras tolk togs till fånga i en hydda under en soldatfest på landsbygden. Plötsligt  harklade sig tolken: ”Det här gänget brukar supa sig fulla och slå ihjäl bybor. De är sannolikt kannibaler också. För i byn de tidigare våldgästade hittades avhuggna händer i ett kylskåp.”
– Innan vi blev inlåsta hann vi spela in ljudet av soldaterna som dansade och sjöng. I hyddan bad fotografen mig att kolla ljudet så jag backade bandet och skruvade upp. Det lät ut på gatan där festen fortgick, berättar Bo Holmström om händelsen som hade kunnat göra honom till middagsmat.
– Soldaterna släppte ut oss när de hörde sig själva på bandet. För dem var det gudamagiskt. De började dansa och sjunga till sina egna ljud på bandet. Precis då kom Röda korsets lastbil förbi och vi kunde blixtsnabbt hoppa upp på flaket och åka därifrån fort som tusan…

”Vid Norrmalmstorgsdramat i Stockholm 1973 sköts en polis i handen av rånaren Janne Olsson. Polismannen var på väg in i banken när han träffades av pistolskottet. Jag intervjuade honom i TV senare på eftermiddagen när han omplåstrad kom tillbaka från sjukhuset.”

Yrkeslivet kom att te sig äventyrligare än vad Bo Holmström från början hade tänkt sig. Inför studentexamen på Norra Latin i Stockholm fick 1950-talseleverna varsin bok med beskrivningar av möjliga framtida födkrokar. Bos pekfinger hamnade till slut vid en profession som lockade, tandläkare. Det lät bra. Lugnt och tryggt och regelbundna arbetstider. Bra betalt också. Men så satte Bo ändå tänderna i något helt annat. Hans föräldrar var med och startade en scoutkår och tonåringen Bo bidrog med att starta den nya scoutkårens tidning.
– Jag tyckte det var otroligt kul. Och viktigt. Ändå var det i ett annat journalistiskt forum som Bo Holmström raskt gjorde sig ett namn. Knappt hade han börjat Journalistinstitutet innan hans talang upptäcktes. Omgående erbjöds Bo en tjänst på Sveriges Television, blev 1963 dess allra första utrikeskorrespondent stationerad i London. Med tiden kom han att bli mest omtalad för den klassiska ”Lägg ut!”-sekvensen efter att en bomb exploderat på den västtyska ambassaden i Stockholm den 24 april 1975. Tyska terrorister hade intagit byggnaden, sköt ihjäl tjänstemän och satte ambassaden i brand när deras politiska krav inte uppfylldes.
– Vi hade tre kameror på plats under dramat. Men vilken som var i direktsändning gick inte alltid att veta som reporter. Så efter den kraftiga smällen skrek jag ’lägg ut’ och hoppade för att få uppmärksamhet från kontrollrummet i TV-huset. Alla tror att det där hände i direktsändning, men min kamera låg inte ute just då. Alltså är det från början bandade bilder som faktiskt är det inslag som i olika sammanhang sänts flest gånger i svensk TV och dessutom varit med i två internationella storfilmer, säger Bo Holmström men ser inte alltför belåten ut:
– Nog är det väl lite larvigt att bli ihågkommen för en sådan perifer sak. Det finns förresten fortfarande intressanta saker att berätta kring ambassaddramat. Exempelvis att det fanns en familj på Lidingö som tog emot terroristerna och körde dem i en Mercedes för att titta på ambassaden dagen innan.

Nyhetsnäsan. Ivern att berätta om världens politiskt viktiga händelser. Viljan att förmedla vanliga människors öden, känslor och tankar. Och nyfikenheten, inte minst. Den egenskapen hade han redan på Krukmakargatan på söder i Stockholms när han som pojke busade omkring i keps och äppelknyckarbrallor. Under kriget föll han ner mellan två höga vedtravar som stod ute på gatan och fick en permanent liten bula mitt på pannan. Det värsta kroppsliga men Bo Holmström i dag har. Trots att han som utsänd världsreporter för den svenska televisionen har sicksackat med mikrofonen bland gevärskulor och granater i 17 olika krig.
– Jag hade fantastiskt bra och fina föräldrar. Mamma och pappa hade ett stort rättvisepatos och det har också alltid brunnit starkt i mig. De lärde mig att rätt ska vara rätt och att man alltid bör kämpa för de svaga. Trots att pappa var uttalat konservativ var han en stor demokrat, säger Bo Holmström.

Pappa Erik, reklamaren, hade ateljé på Hornsgatan och tecknade och textade bioannonser. Hans verk syntes på stora tavlor utanför stadens biografentréer. Mamma Alice släkt var stockholmare sedan generationer och när hennes två söner vuxit till sig återgick hon till kontorsarbete och skötte bland annat böckerna åt en stor fotoaffär.
– Vi hade det som folk hade det mest. Bodde fyra stycken i en liten etta. Men vi hade i alla fall inte dass ute på gården. Min kompis Lasses familj hade en trerummare och det var förstås helt enormt. I slutet av 1940-talet åkte även vi med i statushöjningen och pappa fick tag på en större lägenhet åt oss ute i Enskede. Vi hade faktiskt också en liten sommarstuga i Björknäs på Värmdö dit vi brukade cykla. Ungdomsfotboll i AIK, där Bo började spela eftersom pappa hade en kund som hette Carl-Henrik Fürst, medlem av Solnaklubbens styrelse och bror till skådespelaren och underhållaren Sigge. Träningspassen med simklubben Neptun. Fiolläraren han började hos som sjuåring. Härliga tider, fina minnen. Framför allt musiken. Bo spelade även lite bas när popen kom i slutet av 1950-talet.
– Först lärde jag mig fiol av en gubbe som hette Philip Widén som också var kompositör. Men så kom jag med i Stockholms gosskör. Vi uppträdde på Konserthuset när jag var elva-tolv och jag fick göra ett fiolsolo, säger Bo Holmström.
– Fiolen jag använde då har jag kvar. Den hänger på väggen hemma. Nu när jag är pensionär återupptar jag nog spelandet. Kanske blir det i så fall en lika mäktig och svindlande upplevelse som när Bo i slutet av 1969 bevakade när människan för första gången skulle skjutas upp i rymden för att besöka en främmande himlakropp. Dygnet runt rapporterade Bo och radions Arne Thorén från rymdkontrollen i USA. När Neil Armstrong klev ner på månen den 20 juli och yttrade de klassiska orden ”Detta är ett litet steg för en man, men ett jättekliv för mänskligheten” var det så makalöst att Bo fick kippa efter andan.

Hans arbetsmiljö var inte alltid som i söndagsskolan. Som när han 1982 strax sydväst om Beirut i Libanon under livsfarliga omständigheter nästlade sig in i ett flyktingläger där israelisk militär hade lemlästat hundratals människor i tron om att där fanns PLO-soldater. En äldre kvinna hade i veckor legat helt okontaktbar på sjukhuset. Personalen bara väntade på hennes sista andetag. Men vid anblicken av TV-kameran satte kvinna sig spikrakt upp i sängen som om hon plötsligt kommit tillbaka från det döda.
– Hela hennes förtvivlan och sorg över alla oskäliga mord i lägret kom ur henne. Det inslaget sändes i hela Norden och det talades om det i FN. Jag vet att mitt jobb medverkade till försök att ställa Arion Sharon, som då var Israels försvarsminister, till svars, säger reportern som under 16 år hade sin hemvist i London, New York, Paris, Rom och Madrid och gav oss TV-nyheter från hela världen.

I Palestina i början av 1980-talet hände en gång något ytterst anmärkningsvärt. Bo Holmström tillbringade några timmar med en självmordsbombare som dagen efter skulle skrida till verket på Västbanken. Mannen satt där i sitt hus av korrugerad plåt och höll hustrun i handen. Deras bara några månader gamla dotter lekte på golvet.
– Han besvarade mina kritiska frågor väldigt rakt på sak. Det var en besynnerlig situation. Och dagen efter sköt han faktiskt sig själv i luften, möjligen främst för att Iran på den tiden betalade 10 000 dollar till varje självmordsbombares familj. Mellan utlandsstationeringarna bodde Bo Holmström i Stockholm och Trosa och rapporterade om svenska samhällsfrågor och om politiska skeenden. Första gången han skulle intervjua Tage Erlander 1960 kallade han honom för ers excellens, varpå statsminister sa: ”Larva dig inte, säg Tage!”. Eftersom samtalet stördes av byggarbetare på gatan utanför stack Erlander ut sitt huvud genom fönstret: ”Grabbar, kan ni ta en liten paus? Vi ska spela in TV här.” ”Visst, Tage”, sa de, ”säg till när ni är klara!”

En tid senare, under ett telefonväkteri inför ett val, ville Bo Holmström komma tillbaka till en viktig fråga efter en musikpaus. ”Gör du det kommer jag att krossa dig!”, röt Erlander när lyssnarna inte hörde. Den stryktåliga reportern viftade bort hotet och en ilsket blängande statsminister tvingades i etern besvara politiska känsligheten. Olof Palme, som då var kommunikationsminister, kom Bo Holmström att bli hej och du med utan att det påverkade deras professionella positioner.
– Palme var trevlig och oerhört begåvad. Om han satte sig på en bok och reste sig upp efter en stund så visste han vad som stod i boken. Han hävdade att det var jag och Åke Ortmark som fällde sossarna i valet 1976. Palme styrkte sin tes med att hans parti hade fått betydligt sämre opinionssiffror efter Åkes och mina frågor i TV-utfrågningen vi hade, säger Bo och ihågkommer en episod som vore det i går.
– Jag träffade Palme på en restaurang i Madrid. När jag kom in i baren satt han där med Bruno Kreisky, Österrikes förbundskansler, och Willy Brandt, tyskarnas motsvarighet. Alla tre skällde på mig för att jag hade fått de svenska socialdemokraterna att förlora ett val för första gången sedan 1936. Jag sa inte så mycket, men i alla fall: ”Okej, jag betalar väl ölen då!” När jag lämnade in representationskvittot trodde inte ekonomiassistenten på mig: ”Vad är det här för larv? Varför tog du inte med Karl den tolfte också?”

Inte lugnt och tryggt som för en tandläkare. Heller inte lika bra betalt och alltid oregelbundna arbetstider. Men Bo Holmström säger att han i alla fall gjorde ett viktigt jobb. Inte märkvärdigare än något annat yrke, men viktigare än de flesta.
– Journalistik är ju själva förutsättningen för demokrati och vissa saker måste genomföras för att folk ska kunna ta ställning, säger han och stryker med fingertopparna över ögonen. Inga kulhål i kroppen. Bara en konstant liten bula i pannan, orsakad av ett fall ner mellan två vedtravar på barndomsgatan under den svenska beredskapstiden.
– När jag rapporterade från krigen vaknade jag alltid på morgnarna och var livrädd.  Men efter en kopp kaffe lugnade allt ändå ner sig och så kunde jag utan större problem jobba på. Är man bara klok och försiktig kan man även klara sig i krig. Fast min 50-årsdag tillbringade jag liggande i ett dike i Mellanöstern. De sköt så in i helvete att det inte var så roligt att stå upp.

Skottlossning under Norrmalmstorgsdramat. ”Polisen sa åt mig att ducka.”

Kröp bort från skottlinjen
Norrmalmstorgsdramat i Stockholm i slutet av augusti 1973 gav eko i hela världen. Efter att rånaren Janne Olsson klivit in på Kreditbanken i afroperuk och skokräm i ansiktet följde ett sex dagar långt gisslandrama i bankvalvet. ”Det var ett bankrån i Sverige av ett slag som vi aldrig hade sett förut och inte senare heller. Polisen var ganska valhänt och visste inte alltid vad som borde göras”, säger Bo Holmström som framför TV-kamerorna vid ett tillfälle fick åla sig fram på asfalten efter sladdmikrofonen då han i annat fall hade varit i skottlinjen. Norrmalmstorgsdramat var andra gången svensk TV direktsände dygnet runt. Det första tillfället var 1965 då två arbetare efter ett ras vid ett tunnelbygge under Södermalm satt instängda i en luftficka i fem dygn, ett skådespel som också trollband det svenska folket. Bo Holmström var förstås hela tiden på plats även vid tunneldramat.

Carl Bildt med fru Mia 1992.

Smugglade Carl Bildt i bakluckan
I mitten av 1970-talet TV-rapporterade Bo Holmström om revolutionen i Portugal, då 40 års diktatur till slut föll. När socialistledaren Mario Soares hade ett jättemöte i Lissabon dök plötsligt en ung, smal och lång svensk upp bland pressfolket – Carl Bildt, dåvarande ordförande för Fria Moderata Studentförbundet. ”Han hade smugit sig in på det välbevakade området eftersom han ville studera utvecklingen i landet på nära håll. Men Carl hade inget presskort, så allt slutade med att vi fick rädda honom genom att smuggla ut honom i bakluckan på vår bil.”

John Steinbeck.

Fick på nöten av John Steinbeck
Som 22-åring fick Bo Holmström uppdraget att i ”Aktuellt” intervjua den amerikanska författaren John Steinbeck. Med nerverna utanpå inledde Bo mötet med att uttrycka sin beundran inför sin stora litterära idol. Varefter Steinbeck gav den unge reportern en lektion i att trovärdighet förloras om man inte håller sig neutral till ämne eller intervjuobjekt. ”Då lärde jag mig vikten av alltid ha distans i jobbet, att aldrig någonsin blanda in vare sig politiska värderingar eller egna åsikter.”

Neil Armstrong på månen.

3 händelser Bo aldrig glömmer
1. Månlandningen den 20 juli 1969. ”Det är häftigt att ha fått vara så nära när människan för första gången lämnade jorden för att kliva ner på månen. Jag ryser fortfarande när jag framför mig ser när Neil Armstrong sätter ner högerfoten först på månytan. Det var ju så märkvärdigt att man knappt fattar det än. Utan rymdtekniken skulle vi i dag inte ha mobiltelefoner, GPS-navigering och annan ickeskrymmande teknik.”

2. Rapporteringen från expeditionsbåten Ra II 1970. ”Thor Heyerdahl var en glad och smart norrman och det sista dygnet åkte jag och en kameraman med i hans papyrusbåt in till Barbados efter 57 dagars seglats från Safi i Marocko. Mitt inslag visades tydligen för sammanlagt två miljarder tittare. Vilket ofattbart genomslag! Det var i stort sett likadant när jag och tre reportrar från Italien, Frankrike och USA gjorde en intervju med presidentkandidaterna inför valet 1972. Det sägs att det programmet sändes i stort sett över hela världen.”

3. ”Lägg ut!”-utropet den 24 april 1975. ”Den händelsen vid ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm har ju präglat mitt liv. Fortfarande säger okänt folk Lägg ut! när jag går förbi. Ärligt talat har jag gjort många andra jobb som borde ha uppmärksammats mer. ”