”Våra gamla lantraser är på väg att försvinna”

”Våra gamla lantraser är på väg att försvinna”

Många svenska lantdjursraser är utdöda och ersatts med mer högproduktiva raser. På Baldersnäs lantrasgård i Dalsland vill man bevara och sprida kunskap om de djur som fanns på farfars fars tid.

Djuren i fokus. Karl Anders och Gunilla Andersson på Baldersnäs kämpar för att de svenska lantraserna ska bevaras.

Baldersnäs gård ligger vackert med utsikt över Laxsjön och med tornande berg i horisonten. Sedan 2013 är platsen en oas för djurraser som är på väg att försvinna. Här betar Vänekor, i dammen plaskar Blekingeankor och i djurparken strosar Tabacktorpsfår och Mellerudskaniner.
– De små familjejordbruken har försvunnit. De som finns kvar är större och mer industriartade och där har våra gamla lantraser ingen plats, förklarar Karl Anders Andersson som driver Baldersnäs tillsammans med sin fru Gunilla.

De ursprungliga lantraserna är viktiga att bevara, inte minst för den genetiska variationen. I dag är de flesta kor i Sverige framavlade hybrider som befruktas genom insemination. En enda tjur kan få miljontals avkommor och den genetiska mångfalden har minskat betydligt sedan bondesamhällets tid.
– Eftersom vi inte vet vilka egenskaper som kommer behövas hos våra husdjur i framtiden är det viktigt att bevara de gamla raserna för avel. Försvinner de, så är de borta för alltid, menar Karl Anders.

Han nämner Dalbohunden som exempel. Dalbohunden fanns i Dalsland fram till slutet av 1800-talet och var en stor vakthund som höll vargarna undan från boskapen. Förutom sina goda vaktegenskaper var hunden dessutom vänligt sinnad mot människor, vilket gjorde den mycket lätthanterlig. När vargen utrotades hade man inte längre behov av hunden. Gradvis försvann den tills den helt dog ut.
– I dag är vargen tillbaka, men Dalbohunden är för evigt utrotad. I stället köper man in nya boskapshundar från Sydeuropa, men de flesta av dem har ett hetsigt temperament även gentemot människor. Karl Anders och Gunillas intresse för lantraser väcktes när de bodde på en gård på Österlen. De hade ingen erfarenhet av lantbruk tidigare, men eftersom de hade marker som behövde betas skaffade de några får. Med tiden blev de allt mer djurintresserade och började föda upp egna får. De blev förvånade över att det ofta uppstod komplikationer vid födslarna och började fundera över om det verkligen var så det skulle vara.
– Vi sökte kunskap, kom in på lantraser och förstod att dessa är bättre anpassade till den lokala omgivningen än vad dagens djur är. De har dessutom enklare förlossningar eftersom lammen inte är så stora.

Idyllisk vandring. Tavlan Oxdrift från mitten av 1800-talet målades av Nils Andersson och visar vår gamla allmogeko. Då rastänkandet slog igenom i början av 1800-talet fick den namnet Smålandsrasen. Foto Statens konstmuseer.

Karl Anders och Gunilla blev fascinerade och ville informera fler om lantrasernas fördelar. När Baldersnäs blev till salu slog de till och förverkligade drömmen om en visningsgård. I fyra somrar hade de öppet för besökare, både barn och vuxna, som fick möjlighet att träffa djuren och få information om rasklubbar och uppfödare.
– Vi har haft många besökare och det är roligt att se hur glada de blir när de får träffa djuren på nära håll. Men nu har vi beslutat oss för att inte ha öppet för allmänheten längre eftersom det är stressande för djuren. I dag arbetar Karl Anders och Gunilla deltid på gården som hyser ett tiotal olika utrotningshotade djurslag.
– Det har inte varit lätt att få tag på raserna. Vi har varit i kontakt med genbanksansvariga, stått i kö och rest land och rike runt för att hämta djur.

Att lantraserna överhuvudtaget finns kvar beror på en urgammal tradition av bondeskeptisism mot myndigheter och nymodigheter. Flera av våra svenska raser har överlevt tack vare att några entusiaster har fortsatt att avla på dem. Numera hör Karl Anders och Gunilla till den skaran. Baldersnäs fungerar som genbank för nio olika raser. På gården finns även utställningar om djurens plats i jordbruket förr och nu och ett museum med gamla jordbruksredskap. De flesta redskap på muséet använder de själva i jordbruket på Baldersnäs. Det är mestadels äldre hästdrivna redskap, men även en del oxredskap eftersom två av väneoxarna är inkörda.
– Vi försöker hitta en bra kompromiss mellan häst och traktor. Hästen används vid mindre gallringar, till grönsaksodlingarna och när höet ska vändas. Till hösilaget tar vi traktorn.

Kunskap om lantbruk har de skaffat sig genom kurser hos Länsstyrelsen, men framför allt genom att prova sig fram och prata med äldre bönder som besökt gården.
– Den gamla kunskapen håller på att försvinna, men det finns ett stort intresse från allmänheten att bevara den. Det känns kul och är en stark drivkraft att fortsätta med det arbete vi påbörjat, säger Karl Anders Andersson.

I samlad tropp. Blekingeankan har sina likheter med gräsanden men då de inte lärt sig att flyga trivs de än så länge på marken

Ett urval av djuren på Baldersnäs

Väneko – spänstiga och tåliga
Man trodde länge att allmogekon, som förr var vanlig i stora delar av södra Sverige, hade dött ut. Men i början av 1990-talet hittades en liten besättning hos en bonde i Väne-Ryr i Västergötland. Han hade troget hållit fast vid sina förfäders gamla koras. Vänekor är spänstiga och tåliga mot kyla. De är bra på att söka föda och klarar sig med magert bete. Både tjur och ko har horn och de har oftast en vit rand längs ryggraden. I dag finns det ungefär 240 vänekor registrerade i Sverige och rasen är akut utrotningshotad.

Tabacktorpsfår – skygga och reserverade
Tabacktorpsfåren kommer från en liten gård i Värmland där rasen har gått i arv i många generationer, långt tillbaka i tiden. Tabacktorpsfår är Sveriges minsta och mest sällsynta fårras. En fullvuxen tacka väger cirka 30 kilo. Fåren är livliga och skygga och på Baldersnäs är till och med napplammen reserverade mot främlingar. Det finns (såvitt man vet) endast 50 djur i världen, fördelat på två gårdar i Sverige: Baldersnäs i Dalsland och ursprungsgården Tabacktorp i Ekshärad i norra Värmland. Får av lantraser betar på ett helt annat sätt än moderna fårraser och lämpar sig därför som betesdjur i till exempel naturreservat. De klarar sig ofta utmärkt på mager betesmark och håller undan nässlor och sly betydligt bättre än många av våra nutida fårraser, som är framavlade på åkermarkliknande landskap.

Blekingeankan – utrotningshotad
Blekingeankan liknar gräsanden, men är betydligt större och saknar flygförmåga. Sannolikt är den en oförädlad rest av den ursprungliga lantrasankan. I många år trodde man att rasen var utdöd, men 1994 hittades en liten flock på en ö i Blekinge skärgård. Fram till slutet av 1800-talet var Blekingeankan vanlig i hela landet. Den användes för både kött, dun och ägg. I dag finns det ungefär 140 djur i hela landet och rasen är akut utrotningshotad.

Kommentarer