Våra älskade kyrkor: Kyrkoherden uppförde en himmelsk katedral

Våra älskade kyrkor: Kyrkoherden uppförde en himmelsk katedral

Habo kyrka med sina vackra målningar lockar besökare från när och fjärran. Platsen där den ligger valdes ut av två stutar och Arthur Hazelius ville ta med sig kyrkan till Skansen men församlingen stod emot.

När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Julottebesökarna i Habo kyrka har hela 297 levande ljus till sin hjälp för att följa texten i psalm 121. Och nog har de skäl att sjunga med extra inlevelse i sin vackra kyrka, den som i folkmun kallas träkatedralen. Många utsocknes söker sig också dit – ”De komma från öst och väst” för att citera en annan psalm (323). Sommartid är det tätt mellan turistbussarna på de slingriga vägarna mot Habo. Att kyrkan idag ligger bortom allfarvägen beror på att byn har flyttat närmare järnvägen som kom i slutet av 1800-talet.

Svävar högt i kyrkan. Predikstolen är utskuren av Johan Ullberg 1723. Den har 13 fält, omgivna av vridna kolonner och korintiska pelarhuvuden. I fältens bågställningar finns Jesus och hans 12 apostlar.

I gamla tider sammanstrålade inte mindre än sju vägar vid kyrkan. ”Jag ropar tidt /båd högt och vidt: ”Kom, Kristen, kom till kyrkan. Att Herrens röst må i ditt bröst verka en sann. Gudsdyrkan”står det på Storklockan i klockstapeln från 1760. Redan på 1200-talet fanns här en kyrka, och om den berättar sägnen att den tidigare skulle byggas på ett annat ställe. Men vad som byggdes upp av goda makter under dagen revs ner av onda under natten. Så arbetarna tröttnade. Vad göra? Man löste problemet genom att släppa ut två stutar, och där de stannade för att beta byggdes den nya kyrkan. Den medeltida kyrkan var förmodligen i trä men sakristian som ännu står kvar byggdes i sten. Från den tiden finns en gammal dopfunt och en träskulptur bevarade. Allteftersom församlingen växte och ekonomin tillät byggde man till; på 1600-talet blev det både korsarmar och centraltorn. Nu fick man plats för 593 församlingsbor mot tidigare 400.

Håller tiden. Ovanför urtavlan sitter en liten gosse som varje hel timme spelar på sina klockor, ett slag för varje timma.

År 1704 fick Habo en kyrkoherde som kom att prägla den kyrka vi ser idag. Han hette Martinus Seth och var av holländsk släkt men hade studerat i Sverige och Danmark. Kyrkan hade återigen blivit för liten och behövde byggas ut ansåg han, bara 24 år efter den förra utbyggnaden. Kyrkorådet protesterade – det fanns inga pengar – men kyrkoherden envisades och fick till slut sin vilja fram.  Den arkitekturintresserade Seth var bestämd på en punkt: Kyrkan skulle byggas som en basilika, alltså med ett stort mittskepp och två lägre sidoskepp. Sten hade man inte råd med, så det fick bli trä. Bönderna bjöds in för att se en liten modell (som fortfarandekan beskådas i kyrkan) och uppmanades att skänka material till bygget. När snön hade smält vintern 1722 skickade de iväg sina drängar för att göra dagsverken på bygget. Året därpå stod den 40 meter långa och 16 meter breda kyrkan färdig.

Gudstjänstlokalen rymde nu hela församlingen. Men i bänkraderna gjorde man en uppdelning mellan fattiga och rika. Åtta loger byggdes, ”herrskapsstolar” som auktionerades ut en gång om året till högstbjudande. De betalande storbönderna fick också tillåtelse att använda kyrkoherdens entré och slapp att beblanda sig med ”vanligt” folk. Denna årliga auktion gav extra tillskott till den magra kyrkokassan. Även småbönderna och torparna delades upp: männen satt på södersidan, svärdsidan, kvinnorna på norrsidan, spinnsidan. På läktarna satt pigor och drängar, uppdelade på samma sätt. Rangordningen observerades även på det religiösa planet. Altarets uppståndne Kristus måste förstås vara högre än djävulen som kaxigt tronar högst upp på predikstolens tak. Fyra viktiga centimeter skiljer dem i höjd.

Vackert hantverk. I taket, ovanför det praktfulla altaret, blir Jesus döpt av Johannes Döparen. Centralt placerad i altartavlan finns en urtavla. Uret inköptes 1750 från en urmakare i Jönköping.

Gudstjänsten var lång, men fick vara i högst fyra timmar. Med hjälp av ett prestigefyllt mekaniskt ur, strategiskt placerat i altartavlan, höll församlingen reda på att prästen inte drog över tiden. Det har endast en timvisare – minuter hade på 1700-talet ingen större betydelse. Kyrkstöten undvek att gå upp på läktaren där pigor och drängar kunde ta en välförtjänt lur efter den hårda arbetsveckan. Eller umgås, och kanske vänslas lite. Dricka brännvin gick också bra; man ställde ifrån sig sina krus på ett särskilt ställe. Trots allt skämdes byborna lite för sin enkla träkyrka som stod omålad i nästan 19 år. Så kyrkorådet beslöt att använda inkomsten från herrskapsstolarna för att dekorera väggar och tak. Det skulle bli en pedagogisk kyrka, en som kunde användas i undervisningen. Men de två målarmästare som anställdes, Johan Christian Peterson och Johan Kinnerus, var inte heller så bevandrade i Bibeln, så de fick ta hjälp av kyrkoherden som bistod med texter och skisser. Målningarna skulle illustrera Luthers lilla katekes – en bra repetition för alla besökare under Lutheråret 2017.

År 1900 höll Habo på att förlora sin unika kyrka. Då kom nämligen ett bud från Skansens grundare, Arthur Hazelius, som erbjöd församlingen 75 000 kronor för kyrkan. Den skulle monteras ner och flyttas till Skansen. Kyrkorådet gnuggade händerna. Kyrkan hade nu blivit lite för stor, så erbjudandet kändes oemotståndligt. Men sockenstämman måste först tillfrågas. En man vid namn Alfred Stomberg reste sig och sa något i den här stilen: ”Den som idag är med om att sälja sin kyrka för slem vinning han kan i morgon vara med om att för samma pris avyttra sin själs eviga salighet”. Som vi vet blev det i stället Seglora som blev av med sin gamla kyrka. Så tänd gärna ett ljus för Alfred Stomberg när ni besöker den sagolika träkatedralen i Habo.
Källa: Daniel Carlsson: Habo kyrka.