”Var skorna trasiga fick vi stanna hemma från skolan”

”Var skorna trasiga fick vi stanna hemma från skolan”

Snart är det skolstart, en stor händelse för alla barn. Så här kunde det gå till i en liten by i Uppland på 1920-talet. Berit Lindberg återger sin mamma Ruths minnen.

Året är 1920 och Ruth skulle börja skolan. Den var inrymd i ett långt rödmålat tvåvåningshus med en skolsal i ena halvan av huset och med lärarinnans bostad i motsatta delen. Lärarinnan Hanna Lundquist regerade i ensamt majestät och undervisade alla barnen i klasserna 1–6. Hon var stor och rund och hade det bruna håret uppsatt i en knut i nacken.  Lärarinnan bar alltid ett litet förkläde och i stort sett året runt hade hon en rävboa runt halsen. Vid den här tiden var hon ungefär 40 år och gift men hade inga barn.

Bra berättare. Ruths minnen lever vidare. På bilden är hon 18 år.

Mamma följde med Ruth den första skoldagen. Hon hade inga skor att sätta på sig, hade sprungit barfota hela sommaren.  Nu fick Ruth låna ett par kängor av grannfrun och skämdes inför de andra barnen för de fula kängorna. Fru Lundquist stod på trappan för att ta emot barnen. De som skulle börja första klass fick beskedet att så små barn ville hon inte längre undervisa. Hon orkade inte med de minsta, sa hon. Detta hade hon tidigare framfört till kommunen och bett om att ytterligare en lärarinna skulle anställas. Men för att dela upp klasserna krävdes både en ny lärarinna och en tillbyggnad av skolan, till det hade det inte funnits pengar. Nu fick de minsta gå hem och vänta ett år.  Första klass året efter blev därför dubbelt så stor. Ett nytt vitmålat hus hade byggts vid sidan av det gamla skolhuset. Där bodde nu fru Lundquist och hennes man. På ovanvåningen fick fröken Jansson, den nya lärarinnan, bo i en lägenhet som bestod av ett rum och kök och en stor kall hall. Fru Lundquists gamla lägenhet hade byggts om till skolsal för första och andra klass. Den nya lärarinnan, fröken Jansson, var bara 21 år och nyutexaminerad, det här var hennes första plats som lärare. Hon var smal och söt och hade ett ljust hår som lockade sig vid tinningarna och ett vackert leende. Barnen tyckte hon såg ut som en ängel. I motsats till fru Lundquist tyckte fröken Jansson mycket om barn och hon hade en del annorlunda idéer om undervisning. Hon tog med barnen ut i naturen för att lyssna till fåglar och lära sig lite om växter. På det sättet gjorde den nya fröken skolarbetet lite roligare och annorlunda. Fru Lundquist hade svårt acceptera den nya lärarinnan.  Hon hade räknat med att få hjälp av en mer jämnårig kvinna. Fru Lundquist hade aldrig känt sig omtyckt och förstod inte varför barnen tyckte om fröken Jansson. En ung man, som kom från ett ordentligt hem, uppvaktade fröken Jansson. Han brukade ibland spela fiol med fru Lundquists man så hon kände väl den unge mannen. Trots det sågs han inte med blida ögon av fru Lundquist.

”Det kunde bli prat i byn” sa hon. Fru Lundquist tyckte också det var opassande att fröken Jansson umgicks med andra ungdomar och förbjöd henne gå till missionshuset, som på den här tiden var mötesplatsen för de unga i byn. För att inte stöta sig med den äldre lärarinnan lydde fröken Jansson. På sin fritid fick hon nöja sig med att läsa böcker och förbereda lektionerna.  Så länge det var möjligt på hösten gick barnen barfota till skolan för att inte i onödan slita skor. Det var ungefär en halvtimmes väg att gå. När vintern kom var klädproblemen stora. Behövde skorna lagas fick barnen vackert stanna hemma, de hade bara ett par skor. Flickorna använde alltid förkläden. Ruth tyckte hennes såg ut som en särk, det hade ärmar och tjänade till att skydda klänningen. De andra flickornas förkläden hade band över axlarna och volanger nertill. Det var inte svårt att se att hon kom från ett fattigt hem.

De två första åren saknades värme i småskolans klassrum. Någon kamin hade inte installerats. Huset var gammalt och ena väggen bestod av dragiga fönster – det var iskallt i rummet. Dessutom ansågs det nödvändigt att vädra varje rast. För att få in lite värme brukade man öppna dörren till storskolan så att kaminen därinne kunde ge lite värme även till första- och andra klassarna. Då fick småbarnen bara viska för att inte störa de äldre. I korridoren hängde de sina kläder och där satt de också och åt sina smörgåsar på de smala träbänkarna. När Ruth kom upp i storskolan fick hon fru Lundquist som lärare. Lärarinnan tyckte bara om de barn som var tysta och undergivna, hon blev irriterad på de som var frimodiga, att tala när man inte var tillfrågad tyckte hon var respektlöst. Sexualupplysning var otänkbart i skolan. Det enda man visste var att ”sånt” fick man inte göra. Det fanns pojkar som skröt med att de gick hem till den eller den flickan, men för det mesta var det bara tomt prat. Ruth ville inte lyssna till sånt skvaller.

Strålande. Ruth hade som synes strålande betyg när hon gick ut folkskolan.

Den 19 maj 1927 slutade Ruth folkskolan efter 6 år. Hon fick ett mycket bra betyg av Hanna Lundquist. Även ledamoten av skolrådet, Erik J. Jansson skrev under betygen.” Tänk ändå vad mycket som hänt sedan Ruths första skoldag i fattigsverige för 100 år sedan.

Kommentarer