Välkommen till 60-talet!

Välkommen till 60-talet!
[metaslider id=4399]

I musikens och Vietnamkrigets skugga utkämpades strider om allt från hårlängd till lika rättigheter för alla. TV gjorde världen mindre och allt var möjligt – människor kunde ju till och med resa till månen. 1960-talet är ungdomarnas och revoltens tid.

Pop, fri sex och revolution hör 60-talet till. Framtidsoptimismen och tron på teknikens under var stor. Stora saneringsprojekt drevs igenom för att ge plats år rationella och gigantiska byggnadskomplex, men folkets kritik växte när den ena gamla stadskärnan efter den and­ra revs och de ivriga politikerna fick sansa sig i sitt ”rivningsraseri”.
Sveriges Radios monopol utmanas av kommersiella kanaler som Radio Luxemburg och Radio Nord som båda spelar populärmusik, den senare sände piratradio från ett fartyg i Östersjön. Sveriges Radio vinner tillbaka lyssnarna med Melodiradion och Tio i topp.

Topplistor var superhett, Svensktoppen gjorde entré och de nya vinylskivorna gick varma. Först ut att toppa listan var Lars Lönndahl med Midnattstango, några andra stora 60-talshits var Trettifyran med Per Myrberg, Lyckliga gatan med Anna-Lena Löfgren och Det börjar verka kärlek banne mej med Claes-Göran Hederström. The Beatles inledde den brittiska invasionen som allmän trendsättare med epicentrum i ”Swinging London”. Under hippieeran blev det i stället San Francisco som visade vägen. Musik och mode hörde ihop som aldrig tidigare.
Årtiondet kallades även ”the swinging sixties” – sociala normer och tabun upplöstes och  vuxenvärlden förfasades över oansvarigheten och förfallet i samhällsordningen.
1964 godkänns p-pillret i Sverige och debatten om fri sex och kvinnlig frigörelse tar ordentlig fart, kvinnor kunde nu själva bestämma över sin kropp. Konservativa värden och vanligt svenssonliv ifrågasattes, man eftersträvade i stället individuell frihet.

Ute i världen börjar Berlinmuren att byggas 1961, ANC-ledaren Nelson Mandela fängslas 1962 och döms till livstid. John F Kennedy och senare även hans bror Robert samt medborgarrättsrörelsens förgrundsgestalt Martin Luther King skjuts till döds.
Den senare delen av 60-talet präglades av protester, speciellt 1968, som blev ett symbol­år för uppror. Huruvida det var okej att ta till våld i kampen mot orättvisor och för fred rådde det delade meningar om. The Beatles som med tiden blev mer politiska, gjorde ett inlägg i debatten med antivåldslåten Revolution orosåret 1968. Senare skrev Lennon/McCartney Give peace a chance, som en halv miljon demonstranter i Washington sjöng under en protest mot Vietnamkriget hösten 1969, ledda av folksångaren Pete Seeger.

Woodstockfestivalen sommaren 1969 är ytterligare ett uttryck för proteströrelsen och budskapen ”Make love, not war” och ”Flower power” ekar långt ut över världen som krymper. Det går snabbare att resa ut i den och med ljusets hastighet når också världen in i våra hem, en miljon svenskar har nu TV.
Hylands hörna, Drop in, Estrad, Kullamannen, Hemsöborna, Markurells i Wadköping, Vi på Saltkråkan, Gumman som blev liten som en tesked, Tant Anita och Televinken, Barnen i Bullerbyn, Pippi Långstrump och den tecknade Familjen Flinta fick svenskarna att bänka sig framför TV-n. Varje julafton från och med 1960 lockade dessutom Kalle Anka och ingenting slog väl direktsändningen av månlandningen sommaren 1969, när Neil Armstrong själv tog ett litet steg, men ett stort steg för mänskligheten …

Modet är varierat och växlar snabbt. Under årtiondets första hälft inspirerades kvinnor av Jackie Kennedys prydliga stil med Chaneldräkter och ärmlösa, figurnära klänningar i pudriga pasteller. Accessoarer som lågklackade pumps, handskar, scarf och en liten pillerburkshatt är måsten.
Kjolarna blir allt kortare och André Courrèges och Mary Quant, två av 60-talets främs­ta modeskapare, lanserade båda minikjolen på var sitt håll. Courrèges gjorde även futuristiska, rymdinspirerade kläder av PVC-plast och silverfärgade tyger. Quant lanserade hotpantsen och de färgglada mönstrade strumpbyxorna.

Den slanka pojkflickan, med liten byst, smala höfter och långa ben kom tillbaka som ideal. Baby doll-klänningen och Twiggys barnliknande look var sista skriket. Men  det grafiska OP-modet (optical art) i svart och vitt gick lika bra liksom  kläder i färgstarka tyger inspirerade av Orienten.
Mäns och kvinnors mode närmar sig varandra och overallen blir unisex. Kvinnor klär sig i långbyxor och Yves Saint-Laurent lanserar byxdräkten. I slutet av 60-talet kliver hippien in på catwalken och det raka minimodet övergår i ett antimode med löst sittande tunikor, långbyxor och klänningar.

Underkläderna genomgår en mindre revolution och mjuka, hudfärgade behåar, underbyxor modell mindre och strumpbyxor ersätter stela korseletter, bysthållare och gördel.
Accessoarerna var viktiga för den modemedvetna. Hattar, hårband, blomma i håret, stora smycken  och överdimensionerade runda glasögon. Lågklackade knähöga stövlar, gärna vita, i plast, läder eller lack stod högt på önskelistan.
Frisören blev varje kvinnas bästa vän och man färgade gärna håret. Frisyrerna växte och tupering, postischer och hårspray var hemligheten bakom de stora, strama hårskapelserna.
Jackie Kennedys frisyr, den så kallade bouffantfrisyren, och beehivefrisyren med en stor bulle på hjässan (liknande en bikupa), gärna dekorerad med hårband, var mäkta populära. Korta, raka frisyrer med lugg, gärna asymmetrisk, matchade OP-modet.  Den som gillade hippie­stilen hade afrofrisyr eller långt, utsläppt hår.

Makeupen var allt annat än diskret. Fokus låg på ögonen med mycket eyeliner, och ögonskugga lades på hela ögonlocket, gärna  i pärlemorskimrande nyanser­ av blått, rosa, turkos och grönt. Till detta gällde långa och täta lösfransar. Hyn pudrades riktigt ljus, kinderna fick lite rosa rouge och ögonbrynen skulle vara smala och välvda.
Skönhetsprodukterna utvecklades och den första vattenfasta mascaran, kosmet­ik för mognare kvinnor och för mörk hy samt den bärbara hårtorken lanserades under 60-talet.

Herrmodet under 60-talet utvecklades mot större individualitet, det blev mer avspänt och färgerna blev fler och djärvare. De stora förebilderna var The Beatles och The Rolling Stones.
Men i början på decenniet var modet fortfarande formellt, även på fritiden, främst gällde kostym. Kavajen var kort och enkelknäppt med smala axlar och slag och liten eller ingen krage, gärna i ylle eller tweed. Till detta bar man figurnära, enfärgad skjorta med smal krage och smal slips eller en polo samt matchande snäva tweed- eller gabardinbyxor, avsmalnande nedåt foten och utan slag. Fritidsklädseln var kofta eller pullover, skjorta med eller utan slips samt byxor. Färgerna är dämpade och diskreta: grönt, blått, brunt, svart, ljusgrått och beige.

1963 gör modsen entré, en slags fortsättning på 50-talets beatniks, med sitt ostylade långhåriga antimode, ofta bestående av parkas, stickad tröja och jeans. Jazzälskaren däremot klär sig helst i svart polotröja, svart basker och svarta åtsittande byxor.
Mot slutet av årtiondet blir modet mer dekadent och den vågade klär sig i dandyinspirerad dubbelknäppt kostym av krossad sammet, väst i brokadtyg och skjorta med krås.
Accessoarerna är viktiga även för männen. Trilbyhatten med smala brätten, keps och skepparmössa är populära. Smala slipsar i alla möjliga färger och till exempel paisleymönster, sidenscarf, armbandsur och handskar, är måsten.
På fötterna har man oxfordskor till kostym, loafers, myggjagare, lädersandaler, chelsea boots (introducerade av The Beatles) eller cowboyinspirerade stövlar.

Unga män kunde ta ut svängarna genom att låta håret växa chockerande långt, det vill säga över öronen. Det som dittills benämnts som Caesarfrisyr döps nu om till Beatlesfrisyr. Mot 60-talets slut kan håret till och med bli axellångt. Luggen kammas gärna framåt i pannan och på modsen kan luggen vara så lång att den hänger för ögonen.
Det är en tyst revolution som inte passerar obemärkt, en man kan i värsta fall vägras både arbete och skola om han har för långt hår. Men det vanligaste är fortfarande prydligt kortklippta frisyrer. Främst gäller slätrakat, men även mustascher, polisonger och skägg förekom­­mer, framför allt under hippieeran.

Fram till 60-talets mitt dominerar ännu den danska inredningstrenden och träslag som ek, teak och mahogny. Möblerna har rena linjer, väggarna är vita med ljusa tryck som liknar textilier och textilierna är också ljusa. Senare ger miljonprogrammet upphov till gigantiska bostadskomplex med rymliga lägenheter med stora badrum och kök. Även möbler massproduceras allt mer, Ikeas postorder med monteringsbara möbler och sänkta priser gör att fler kan uppdatera sitt hem oftare.

OP-trenden, rymdåldern, popkonsten och slit- och slängkulturen vidtar och möbler av plast, plåt och spånplatta i fantasifull design tar över hemmen. Linoleumgolv anses fräscht och kan fås i allehanda kulörer. På dessa lägger man ryamattor eller egenhändigt knut­na mattor av plastband, heltäckningsmattor var också en växande trend.
I vardagsrummet tronar TV-apparaten och man har gärna ”TV-bjudningar”. Då kan man sitta i snurrfåtöljen, den svarta lädersoffan eller varför inte i den uppblåsbara fåtöljen? Vardagsrummen inreds även med stora bokhyllesektioner med tillhörande barskåp.
Textilierna hade ofta klara toner i rött, orange, gult och äppelgrönt eller vitt med stora stiliserade mönster, blommor och ränder. Porslin skulle gärna ha mustiga höstfärger, populära serier var bland annat Kosmos från Gefle och Berså, Blå Husar samt Prunus från Gustav­sberg. En formgivare i tiden var Bruno Mathsson. 

Kommentarer