Välkommen till 1920-talet

Välkommen till 1920-talet
[metaslider id=408]

Efter första världskriget grydde en lust för livet. Kvinnorna tog sin plats, röstade och skapade ett mode som gäller än i dag. Filmen slog igenom när Mauritz Stiller banade vägen och tog med sig Greta Garbo till Hollywood.

Med 1920-talet började vår moderna tid. Nu kom bilar, flyg och radion, och elektriciteten och filmen fick fäste. Många stora steg togs på kort tid, inte minst av kvinnorna. De utnyttjade sin nyvunna rösträtt, klippte håret kort och utmanade mannen och krävde självständighet. Hela världen stod och frustade och ville lägga de gamla tiderna med krig, fattigdom och ojämlikhet bakom sig. Nu skulle livet vara en fest.
Innefolket rycktes med i charleston som övergick i lindy hop. Kvinnorna klippte sig och shinglade håret, skaffade bobfrisyr, kallades backfischar och klädde sig gärna i Coco Chanels lilla svarta. Männen ville vara eleganta jazzgossar i en Karl Gerhard-revy. Klädde sig i frack eller knickerbockers och sneglade ängsligt på Douglas Fairbanks och John Gilbert hur de elegant svepte sin cocktail.

Årtiondet innebar stora omvälvningar för samhället. Kvinnor fick rösta, vi röstade om spritens vara eller inte. Den förhatliga motboken infördes och Hjalmar Branting blev de utsattas röst. Sverige var en stormakt inom filmen med Mauritz Stillers och Victor Sjöströms filmer som än i dag försvarar sin plats. Greta Garbo var en gryende stjärna som skulle ta världen med storm. Svenskättlingen Charles Lindbergh flyger över Atlanten och skapar stora rubriker i Sverige. Radion slår igenom och knasterrösten Sven Jerring samlar oss kring radiosändarna.
1920-talet var en omvälvande tid som markerade att 1800-talets tankar och moral var passé. Nu är livet en fest för den moderna människan. Trots tidens strömningar stretar vanligt folk på i sitt armod men en förändring är på gång
Louise Brooks, Clara Bow, Mary Pickford och Pola Negri var den tidens modeikoner. Fram till och med 1924 var klänningarna ännu långa och damiga som på 1910-talet, men 1925 kom revolutionen. Klänningen blev knäkort, rak, ärmlös och midjan satt nere på höften. Varken byst, midja eller höfter skulle kvinnor ha längre, men däremot visade man sina ben för första gången i historien.

En klänning som de frigjorda pojkflickor som blivit idealet för unga kvinnor kunde dansa alla de nya danserna i. För att leva upp till detta ideal fick man ha underkläder som höll in formerna. Vardagsklänningen och festklänningen skilde sig i stort sett bara genom materialet och
djupet på urringningen, festklänningar kunde också vara långa bak. Materialen till fest var siden, brokad eller chiffong, dekorerat med fransar och pärlor. Till var-dags var kläderna ofta i ylle och siden. Underkläderna bestod av bröstbandå och gördel som höll in kurvorna. En befrielse från den stela gamla valbens­korsetten som gällt tidigare. Underbyxor var så kallade knickers, i gördeln fäste man ­silkesstrumporna och över det bar man underklänning. Kläderna syddes och stickades hemma eller syddes upp hos en skräddare. Ytterplagg var päls eller kappa, gärna med pälsdetaljer.
Inneaccessoarerna var långa halsband, gärna pärlor, fjäder- eller pälsboa, små hattar som drogs ned i pannan, och hårdekorationerna som man bar till fest var ofta fjäderprydda, man bar även diadem.
Skorna skulle ha slejf över vristen, vara lågklackade och ha tjocka sulor. Strumporna var fram till 1924 svarta eller mörka, sedan blev de rosa och i mer solbrända nyanser. Muff, handväska, örhängen, armband, handskar och cigarrettmunstycke hörde också till en moderiktig utstyrsel.

Hårmodet var kort. Från 1923 bobbade sig kvinnor (klippte håret käkbenskort) och 1925 kom det ännu kortare shinglade håret med rakad nacke och hår till nacklinjen. Håret kunde vara rakt eller vågigt, med eller utan lugg.
Ansiktet smordes först in med cold cream, en kräm som även användes som nattkräm och rengöringskräm. Sedan pudrade man sig med antingen ett närmast vitt puder i början av 20-talet, då hyn skulle vara ljus, eller under dess andra hälft med ett solpuder för en solkysst look. Rött rouge applicerades på äppelkinderna, munnen kunde även den få lite rouge för färgens skull eller lite färgad läppsalva. Läppstift var fortfarande provokativt, man skulle ännu se naturlig ut. Om man använde det, då främst till kvällsbruk, så målade man sig med en matt djupröd färg (hallon eller ceriseröd) i form av en liten rosenknoppsmunn med en tydlig amorbåge.
Naglarna började man inte måla förrän i slutet av 20-talet, men då kunde de få en rosaröd färg. Ögonbrynen plockades nästan helt bort till smala bågar eller raka streck som sedan fylldes i med penna, ett par nyanser mörkare än de egna brynen. Med samma penna målades ögonlockets kant längs fransarna så att man fick sotigt mörka ögon.  Man kunde också lägga ögonskugga nära ögonfransarna och sedan tona den utåt för att förlänga ögat. Färgen på skuggan skulle vara brun för dagsbruk och blå, grön eller turkos för kvällsbruk.
Ögonfransböjaren dök upp på 20-talet och ögontusch och ögonpomada, den tidens mascara, var varken speciellt accepterat eller vidare hälsosamt att använda.

Herrarnas mode speglade Hollywood. Männens förebilder var Rudolph Valentino, Douglas Fairbanks och John Gilbert.
På fritiden bar man påsiga knickerbockers, golfbyxor (äppelknyckarbyxor) av tweed som drogs åt med spännen under knäna, stickad väst, tröja eller slipover med skjorta under och slips eller fluga, rutiga golfstrumpor med tillhörande keps.
Till vardags gällde kostym, kavaj med smal midja och smala axlar, smala spetsiga slag, skjorta och eventuellt väst, slips och slag på de raka byxorna. Materialen var främst ylle, tweed och linne. Färgerna var sobra i blått, brunt, beige eller crème. Till fest bar man frack och till det hörde: frackrock, frackbyxor med revärer, vit väst, skjorta med stärkt bröst och manschetter, vit fluga (svart fluga bars enbart av serveringspersonal), hängslen, ärmhållare, manschettknappar, frackknappar (till skjortbröstet), kragknappar (en fram och en bak), tunna svarta strumpor, svarta lackskor och vit näsduk i bröstfickan.

Som kronan på verket bars ytterkläder med cylinderhatt, promenadkäpp, damasker, vita handskar, fickur, vit nejlika, svart mantel och vit sidenhalsduk.
Männen sätter pricken över i med stråhatt, filthatt, kubb, keps, fluga eller slips, handskar, näsduk i bröstfickan, fickur eller armbandsur, promenadkäpp och damasker. Oxfordskor (med sluten snörning, att lädret formar ett V när skorna är osnörade) till kostym, derbyskor (med öppen snörning, det vill säga att lädret i snörningen utgör flikar som inte är nedsydda längst fram) till fritidsklädsel och spectators (tvåfärgade skor) för jazzälskaren. För den elegante krävdes även rökrock och cigarettetui. Strumphållare var ett krav till strumporna.
För män som ville synas på 20-talet gällde kort slätkammad frisyr med sidbena, med eller utan en smal mustasch, så kallad tangorabatt.
Våra hem inredde vi i tjugotalsklassicism. Den är sober och stramare än den föregående stilriktningen jugend. Färgskalan är dämpad, möblerna av mörkbetsad ek eller björk i ganska ren design, fortfarande med inslag av jugend.

Elektriciteten har blivit vanligare i hemmen och så även telefonen. Man hade ganska mörka, djupa färger på tyger, tunga gardiner, draperier och turkiska mattor. Tavlor och fotografier täckte väggarna och man hade mycket figuriner, glas- och porslinsföremål och prydnadssaker. En formgivare i tiden var Carl Malmsten.

 

Vill du ser mer 20-tal?

Missa inte:

När kvinnorna vägrade tiga

Dekadenta 20-tal!

En äkta Gatsby-fest!

1920-talets tvivelaktiga dagar

Reklam med Greta Garbo!

Facebooksidan – fullproppad med nostalgi!