Underbara skräddare!

Retro skräddare
Skräddaren Harry Andersson sitter i den traditionella skräddarställningen, år 1942. Foto: Sjöberg Bildbyrå.

 

I förra veckan när jag skulle på Beredskapsfesten så tog jag fram min 1940-talsblåsa. Problemet med den, som många vintagekläder med riktig ålder, är att de lätt faller isär. Så fort jag kom hem med klänningen, innan jag ens prövat den, så smulades dragkedjan sönder. Den var helt enkelt för gammal.

Dessvärre är jag ingen fena på att sy. Mitt tålamod är inte skapat för att lyckas sitta och pilla med små synålar, pyttehål och trasslig tråd. Tråden blir trasslig så fort jag sätter mig vid maskinen. Framförallt har jag inte tillräckligt med självförtroende för att sätta nålen i en riktigt gammal vacker klänning.

Så jag lämnade in den till skräddaren. Som en orolig mamma tittade jag ängsligt på när klänningen for iväg till deras syrum. Jag vet att de är försiktiga och väldigt kunniga, men det kan inte hjälpas.

Några dagar senare hämtade jag ut den. Den tidigare trasiga klänningen, oanvändbar på grund av skicket, var lagad. Dragkedjan var hel och de hade till och med satt in en dragkedja i samma ljusblå färg som tyget. Jag blev så lycklig! Det är fantastiskt att kunna få hjälp med saker som man själv är fullkomligt oförmögen att göra själv. Jag vet att det bara var en dragkedja och jag tror säkert att jag skulle kunna lära mig. Men jag blir ändå imponerad av deras skicklighet! Och så lättad.

Tänk förr, då gick man till skräddaren för både det ena och det andra. Om man sparade ihop tillräckligt med pengar kunde komma in med skisser och modetidningar, peka på det som de ville ha och vipps så fick de figursydda kappor, kavajer och klänningar. I och med att fabriker började masstillverka allt fler plagg blev ett besök hos skräddaren givetvis allt dyrare och idag ser man det som en riktig lyx att gå dit för att få något uppsytt.

Hur många gånger har jag inte önskat att jag själv kunde peka ut någonting från en gammal tidning och i ett magiskt slag få samma sak. Om man kunde den magiska trollformeln att sy, så kanske det vore möjligt.

Vill man veta mer om skräddarens historia och hur livet kunde se ut under 1930-1940-talet, missa inte Dick Ruben Varn Dermés underbara bok Kedickedu, där han berättar om hur det var att vara son till stadens skräddare:

Pappa sydde faktiskt en gång en dräkt åt en annan kvinna. Dräkten var brun. Jag undrade hur det såg ut när kvinnan provade. Det fanns ju ingen avskildhet, där en dam kunde låta kjolen segla ner på golvet.

 

Retro skräddare
En soldat försöker sy upp en klänning. Foto: Sjöberg Bildbyrå.