Två entusiaster berättar byns historia: ”I Skromberga där jag växte upp fanns allt!”

Två entusiaster berättar byns historia: "I Skromberga där jag växte upp fanns allt!”

AnnMargret Wendt fann sin historia i Skromberga. Både hennes far och farfar arbetade vid Skrombergaverken. Hon har tillsammans med andra skrivit två böcker om hur livet var förr i den skånska byn.

goda vänner. AnnMargret Wendt och Sven Lundgren är båda uppvuxna i Ekeby. AnnMargret bor kvar i sitt föräldrahem, en så kallad gruvhuslänga.
Goda vänner. AnnMargret Wendt och Sven Lundgren är båda uppvuxna i Ekeby. AnnMargret bor kvar i sitt föräldrahem, en så kallad gruvhuslänga.

Dörren till AnnMargrets röda gruvhuslänga från 1888 står inbjudande på vid gavel. Det är bara att kliva in. Vid vardagsrumsbordet sitter Sven Lundgren, 74 år, tillsammans med, AnnMargret, 75. De är båda medlemmar i Skromberga Akademi, en förening som Ann-Margret startade för sju år sedan.
– Det är lite självironi i namnet vi valde till vår förening, säger AnnMargret. Jag är arbetarbarn, min pappa och farfar arbetade på fabriken, men vi tyckte att vi skulle ha ett pampigt namn. Vår kunskap har lika mycket värde som den akademiska.

Att AnnMargret tycker om att samla på gamla minnen från förr blir uppenbart då hon visar runt i huset där hon är född, och där hennes mor bodde under 75 år tills hon dog, 96 år gammal, år 2002. Här finns mängder av fotoalbum, skrifter, böcker och gamla saker.
– Jag har inte förändrat någonting i huset, allt är bevarat så som det var när vi levde här under min uppväxt, säger AnnMargret stolt, och lämnar över ordet till Sven. Sven växte upp i en annan del av Ekeby, byn som är sammanvuxen med brukssamhället Skromberga i Bjuv kommun i nordvästra Skåne.

Hans far Vilhelm föddes 1906 och började arbeta som dräng direkt efter sin sexåriga skolgång. Lite senare i livet utbildade han sig till sko- och toffelmakare och startade egen verkstad i Helsingborg. Sedan bröt andra världskriget ut och folk hade det fattigt och kunde inte alltid betala och göra rätt för sig efter utförda arbeten, så Svens far hade svårt att få sin rörelse att gå ihop. År 1943 lade han ner sin verksamhet och familjen flyttade till Ekeby där fadern fick jobb på Skrombergaverken. Där stannade han sedan till sin pensionering.

På väg till jobbet. Det var vanligt att man började arbeta redan dagen efter konfirmationen och stannade var kvar till pensioneringen cirka 50 år senare. Familjemedlemmar i tre generationer var ofta bruket troget.
På väg till jobbet. Det var vanligt att man började arbeta redan dagen efter konfirmationen och stannade var kvar till pensioneringen cirka 50 år senare. Familjemedlemmar i tre generationer var ofta bruket troget.

– Själv jobbade jag vid verken under sju år. Det var under den tid då bruket blomstrade och levererade klinker till byggandet av Operahuset i Sydney, berättar Sven. Under 1960-talet brände Skrombergaverken i nära samarbete med den danske arkitekten Jørn Utzon alla de tusentals klinkerplattor som täcker det världsberömda byggnadsverket i Australien. Redan i slutet av 1800-talet startades framställning av trottoarsten, dekorerad i den tidens populära mönster, som än i dag bland annat kan ses på gator i Riga, Berlin och Sankt Petersburg. Och på närmre håll i Helsingborg och Landskrona.
– Adelsmärket för Skrombergas klinker är att det sägs vara mindre vatten i den än i kinesiskt porslin, säger AnnMargret, därför är den frostbeständig. Allt som tillverkades här stämplades som varumärket Höganäs eftersom vi tillhörde Höganäsbolaget.

Kvinnogemenskap. AnnMargrets mamma Valborg Wendt i dörröppningen till sitt hus, där AnnMargret i dag bor. När Valborg flyttade till Gruvhusen bodde det sex familjer i varje huslänga. Kvinnogemenskapen var stark, man hjälpte varandra i tvättstugan och i bakstugan.
Kvinnogemenskap. AnnMargrets mamma Valborg Wendt i dörröppningen till sitt hus, där AnnMargret i dag bor. När Valborg flyttade till Gruvhusen bodde det sex familjer i varje huslänga. Kvinnogemenskapen var stark, man hjälpte varandra i tvättstugan och i bakstugan.

I början av 1900-talet då gruva och fabrik var som störst utvecklades Ekeby snabbt. Här fanns två posthus, elva mataffärer, flera slaktare och charkuterier, klädesaffärer, många skolor, ett sjukhus (bland annat för difterismittade), ett aktivt Folkets hus med lördagsdans, bank, ett rikt föreningsliv och inte mindre än 12 toffelmakare som tillverkade specialspikade trätofflor till gruv- och fabriksarbetarna och deras familjer.
– Jag fick mina första trätofflor när jag var tre år gammal. Varje familj hade sin egen toffelmakare, som tog mått på familjemedlemmarnas fötter. Sedan fick man gå tillbaka och prova. Botten var tillverkad efter måttet på min egen hålfot, säger Ann-Margret.

Klinkerindustrin startade med att ägaren till Skromberga gård år 1875 fick tillåtelse att bryta kol på sin mark. Men verksamheten gick inget vidare så gården fick säljas. Stenkolen hade ingen hög kvalitet. Det var leran mellan kollagren som visade sig vara värdefull. En tysk ingenjör vid namn Franz Daumann skickades efter från Berlin. Han upptäckte genast att leran var alldeles utmärkt och lämpade sig väl för att brännas vid höga temperaturer till skillnad från lergods och kakel. Tillsammans med den nye ägaren av gården byggde han på några år en välfungerande stor industri och brukssamhälle. Arbetskraften kom från när och fjärran. Det var mestadels lantarbetare som trots allt tyckte att de fick bättre villkor inom industrin.
– När verket var som störst hade man 1 200 anställda. Det var Skånes allra största industri runt förra sekelskiftet, säger Sven. Samhället som byggdes upp kring bruket kretsade kring arbetsplatsen.
– De som var anställda hade fri sjukvård för sina familjer. Brukssamhället byggdes upp efter engelsk förlaga. Fabriken skulle ta hand om allt och alla. Här fanns ingen direkt framåtanda, allt var tillrättalagt och ingen behövde bekymra sig, berättar AnnMargret. Och även om livet var fattigt så fanns det mat på borden och en trygghet i arbetet och gemenskapen i byn. Kvinnorna var hemmafruar och tog hand om matlagning, tvätt och städning. Sven och Ann-Margret gick inte i samma skola och de kände inte varandra under barndomen. Ekeby är stort till ytan, inte mindre än en mil i diameter.
– Här i byn hade vi allt som vi behövde, det var sällan vi hade anledning att alls lämna Ekeby. Det fanns ju knappt några bilar när vi växte upp här. Vi rörde oss kring husen där vi bodde. Här vimlade av ungar och det byggdes flera skolor. Själv gick jag fyra år i skola här i Ekeby. När jag var tio år började jag på läroverket inne i Landskrona, berättar AnnMargret.

Potatisskalare. AnnMargret född 1941 och storasyster Kjerstin född 1931 skalar potatis. Skalen ska sparas till hushållsgrisen som var en nödvändighet för varje familj.
Potatisskalare. AnnMargret född 1941 och storasyster Kjerstin född 1931 skalar potatis. Skalen ska sparas till hushållsgrisen som var en nödvändighet för varje familj.

Under fem års tid bar det varje morgon av ner till stationen i Ekeby där ångloket stannade till som hastigast klockan tio minuter i sju. Och när ångloket lades ner tog rälsbussen över. Efter studierna vid läroverket fortsatte hennes utbildning till småskollärarinna. Den första lärartjänsten fick hon år 1961 i Arlöv. Och under hela sin yrkeskarriär, på 45 år, återkom hon ständigt till sina rötter hemma i Ekeby.
– Som pensionär ville jag fördjupa mig i Ekebys förflutna. När Skrombergaverken lades ner år 2008 startade jag en förening för att dokumentera vår unika lokalhistoria. Högbrända klinker går inte att få tag på idag, säger AnnMargret med emfas. Numera samarbetar vi med föreningar i de andra skånska gruvorterna Bjuv, Billesholm, Nyvång och Höganäs, allt för att fokusera på det skånska gruvbältet.

Skromberga Akademi har idag har 50 medlemmar varav 15 är mycket aktiva. Bok nummer ett gavs ut år 2011 och fick namnet Ung i Skromberga och Ekeby under förra seklet. I boken berättas om det vardagliga livet på ett personligt sätt. Och AnnMargret är noga med att poängtera att boken är skriven av flera skribenter.
– Vi vill berätta om det enkla livets kvalitéer. Det alldeles vanliga, stillsamma vardagslivet som skedde i närheten av de gamla människorna, säger AnnMargret. När medlemmarna i Skromberga Akademi samlas i ett av AnnMargrets två gruvhus (hon ärvde det ena efter sina föräldrar och det andra av sin farbror och faster) flödar det fritt av minnen från förr.
– Vi kommer ihåg så många trevliga detaljer när vi möts, säger Sven, och det är väldigt inspirerande när vi fyller på varandras minnen.
– Ja, för vem skriver om oss den dagen vi inte finns längre? Undrar AnnMargret, det var därför vi var tvungna att skriva två böcker. Den senaste boken skriven och utgiven av Skromberga Akademi heter En nostalgisk vandring genom Ekeby och Skromberga. Den släpptes lagom till hemvändardagen i mitten av juni 2016. En dag som firas med bildvisning och guidade turer med veteranbuss och som lockar hem människor som har levt i bygden tidigare.
– I boken kan man läsa om hur man byggde upp samhället efter de behov som fanns. Förr i tiden umgicks man på ett annat sätt. Vi gick hem till varandra och pratade. Som liten flicka brukade jag ta reda på vem som serverade den godaste middagsmaten i huset, här bodde ju flera familjer, säger AnnMargret och skrattar och visar upp den alldeles nyutkomna boken.

När det pep till middag klockan 12 i fabriksvisslan, kunde det alltså hända att familjen med den godaste maten fick besök av lilla AnnMargret, som tack vare den trygga och harmoniska uppväxten vid bruket, i dag ser som sin livsuppgift att föreviga vardagslivet under det förra seklet i Skromberga.

Skromberga-Akademi-omslag bok 2

Jobbade som lärare

Namn: AnnMargret Wendt.
Ålder: 75 år.
Familj: Ensamstående.
Bor: I lägenhet i Helsingborg och i sitt föräldrahem i Ekeby.
Yrke: Arbetade som lärare.
Gör: Aktiv som skribent i föreningen Skromberga Akademi.

Sven var sjöman

Namn: Sven Lundgren.
Ålder: 74 år.
Familj: Fru och 3 barn.
Bor: I lägenhet i Ekeby.
Yrke: Arbetade som sjöman, fabriksarbetare.
Gör: Aktiv som skribent i föreningen Skromberga Akademi.