Tranås var känd som pälsstaden: Babyboomen räddade skinnet på fårfarmarna

Tranås var känd som pälsstaden: Babyboomen räddade skinnet på fårfarmarna

I början av förra seklet startade Fritz Lundberg ett skinnberederi i Tranås och staden blev känd som pälsstaden. Storhetstiden försvann på 80-talet men i dag lever den upp igen med en ny storsäljare. 

På 60- och 70-talen låg pälsbutikerna på Storgatan i Tranås lika tätt som barerna i en spansk småstad. Hur kom detta sig?

Vi får gå tillbaka i tiden, till 1904, då buntmakargesällen Fritz Lundberg från Norrköping kom vandrande till Tranås en solig sommardag. Han hade ett par år tidigare börjat sin utbildning till körsnär i Stockholm och skulle enligt den tidens sed göra sin gesällvandring. Eftersom de flesta lärdomar fanns på kontinenten begav han sig till Hamburg. Där började han samla på sig kunskap och recept som han skrev in i sin svarta vaxduksbok, den som skulle ligga till grund för hans framtida verksamhet. I Hamburg träffade han några andra svenska pojkar som också gjorde sin gesällvandring, och efter några månader beslöt de sig för att dra till Paris som redan då var modets Mecka. En säker plats för att få idéer inom både mode och skinnberedning. Snart tog pengarna slut, och trötta på att fotvandra beslöt sig de fyra kamraterna för att var och en fick ta sig hem till Sverige på egen hand. Från sin bror i Tranås fick Fritz Lundberg så småningom pengar till hemresan. Men de räckte bara till Nässjö, så därifrån fick han fotvandra de fem milen till Tranås.

Plädlärd. Stefan Barck har skrivit en lärorik bok om skinnberedningen i Tranås.

I en liten källarlokal började Fritz snart experimentera med färgning och beredning av skinn, och när rörelsen växte startade han stadens första skinnberederi. Året var 1907, och därmed lades grunden till Tranås som pälsstad. Rent historiskt har fårskinn alltid funnits med, ibland som utfyllnad i beredning men också som huvudprodukt. 1911 fick Fritz Lundberg till exempel en order på hela
100 000 militärpälsmössor. (De skulle levereras för 2 kronor och 62 öre per styck.) Samma år fick den unge smålänningen David Johansson anställning som spikare på mössavdelningen. Han kom att bli en legend, och om Skinn-David finns det många historier, skriver Stefan Barck i sin intressanta bok Skinnberedning i Tranås, en personlig skildring. När besökare frågade mannen i grå arbetsrock och vegamössa efter disponenten blev svaret: ”Dä ska la va jag, dä”. Men efter en lång glansperiod kom ägarskifte och nedgång i konjunkturerna. Av olika skäl upphörde AB Tranås Skinnberederi år 1989. De milda vintrarna hade lett till sämre efterfrågan på pälsar, men djurrättsrörelsen och fleecetröjan bidrog säkert också. En efter en stängdes Tranås pälsaffärer som i decennier hade besökts av chartrade bussar med pälssugna damer från hela Sverige.

Legenden. Skinn-David i vegamössa och rock och ett glatt leende.

Nedläggningen av Berederiet kom förstås som en chock. Inte bara för staden, utan även för fårfarmarna Stefan Barck och Inger Monson-Barck i grannbyn som varit beroende av att skicka dit sina skinn för beredning. Fåren hade kommit in i lärarparets liv som gräsklippare – bästa sättet att hålla rent i hagen bakom huset – fast ”om får visste vi inte mycket mer än att de bräkte”, berättar Stefan Barck. Men efter att ha läst ”fåravelns bibel”, Får av Erik Sjödin, var båda frälsta, så när gården Göberga Hult utanför Tranås blev till salu tvekade de inte. Vid tiden för Skinnberederiets krasch var de redan väletablerade fårfarmare, och hade dessutom byggt ett vackert rött hus med vita knutar för sin Ateljé Guldtackan med butik. För att parera de milda vintrarnas sviktande efterfrågan på fårpäls lockade de med stilsäkra modeaccessoarer i egen design. De satsade också på heminredning, och snart engagerades Ingers dotter Jenny i verksamheten.  Inger och Stefan var helt överens om att nedläggningen fick bara inte hända!
– Skulle denna kultur få försvinna från Sverige? Skulle denna nästan sekellånga tradition som byggt upp en verksamhet som gett arbetstillfällen åt tiotusentals människor i Tranås och på andra platser bara pytsas iväg till låglöneländer?

Förkämpe för får. Stefan Barck har kämpat för att skinnberederiet ska överleva i Sverige och inte gå till låglöneländer. Här går han med en klassisk herdestav bland sina älskade får.

Nej, Skinnberederiet måste räddas, så Stefan och Inger beslöt sig för att kämpa. (Lustigt nog fanns det i Stefans familj en viss anknytning till yrket: farfar Janne Barck hade haft ett garveri i Orreforstrakten. De som höll på med skinnberedning kallades för ”barkare”.) 400 000 kronor behövdes för att behålla verksamheten, så fårfolk i hela landet engagerades i räddningsarbetet.
– Tusenlapparna strömmade in. Genombrottet kom när bland andra, Ingrid och Lasse Florén satsade 100 000 kronor, berättar Stefan Barck.

Men något år senare var det dags för nästa kris. Då engagerade sig paret Florén igen, och tillsammans med paret Monson-Barck bildade de Tranås Skinnberedning AB, och Stefan Barck utsågs till företagets VD. Storsäljaren blev de tvättbara lammskinn som paret Monson-Barck tagit fram med hjälp av läkare och allergiexperter. Babyboomen i Sverige hade skapat en marknad, men fällarna fungerade förstås lika bra som sittskinn, golvskinn och dekorationsskinn. Heminredningsmagasinens bilder stod för gratis marknadsföring.
– Varje år behandlas uppemot 70 000 fårskinn, och även om processen utförs på en fabrik, är den ett hantverk. Beredningen är en komplicerad process som omfattar hela 35 moment. Skinnen ska tvättas, avfettas, klippas och slipas. Så de fårfarmare som försöker sig på att själva bereda sina skinn blir snart våra kunder och tack vare märkningen kan de få tillbaka sina egna skinn efter behandlingen, berättar Stefan Barck. På Tranås Pälsmuseum kan man få veta mer om pälsmetropolens historia. Guiderna är medlemmar av föreningen Pälsklubben, som består av före detta körsnärer och sömmerskor. Museet invigdes 2003 av modeikonen Gunilla Pontén, som iförd knallorange pälsboa och muff klippte av det blågula bandet. Med en fårsax, förstås.