Three Lucky Swedes fann guld i Alaska

Three Lucky Swedes fann guld i Alaska

De flesta som sökte lyckan under 1800-talets guldrusch i Alaska återvände fattiga efter åratal av slit. Men för tre skandinaver gick det bättre. Efter bara några veckor vaskade de fram guld för miljoner. 

När rapporter om guldfynd började komma från Nordamerika på 1800-talet fick vanligt folk möjlighet att ta del av den ädla metallen. Förbättrade kommunikationer och teknologi gjorde att ett guldfält bara låg en båt- eller tågresa bort. Många av dem som tog chansen var skandinaver. Av dessa är det främst tre som gått till historien: John Bryntesson, Eric Lindblom och Jafet Lindeberg, mera kända under namnet Three Lucky Swedes. Men alla tre fick arbeta hårt för sin tur, och åtminstone två av dem hade största möjliga otur i början av sina liv.

John Bryntesson var torparson från gruvlandet Ärtemark i Dalsland, ett av de landskap som drabbades hårdast av den stora emigrationen. Alla söner i familjen Bryntesson kom också att emigrera till USA. Ingen blev dock lika rik som John. Redan som femtonåring gav sig den driftige Bryntesson iväg till fots till Kristiania, där han tog båten över Atlanten. I svenskstaden Ishpeming, Michigan, arbetade han i gruvan tio timmar per dag, sex dagar i veckan. Samtidigt lockade äventyret, och när han fick chansen att följa med en expedition för att leta kol i Alaska kunde han inte motstå det. Det första målet var missionsstationen i Golovin. Ursprungligen en inuitby var Golovin då en stad med stor andel svenskar. Det var där John träffade den andre svensken i trion, den fjorton år äldre Eric Lindblom.

lyckans smeder. Från vänster tronar Eric Lindblom (43 år), John Brynteson (30 år) och Jafet Lindeberg (27 år).
Lyckans smeder. Från vänster tronar Eric Lindblom (43 år), John Brynteson (30 år) och Jafet Lindeberg (27 år).

Än mer eländig än Bryntessons var härjedalingen Lindbloms barndom. Trots att fadern Olof fötts med läshuvud och en tid arbetat som lärare gick det illa för honom. Alkohol och sjukdomar gjorde att hustrun Britta tvingades tigga för att överleva. I ett rörande minne återger riksdagsmannen Ingebrikt Bergman från Tännäs hur han som barn såg en kvinna komma in på gården bakom en ko dragandes en släde. I släden, hoptrycka mot varandra för värmens skull, gömde sig tre smutsiga barn i trasiga paltor. Det var Lindbloms-Britta som kommit för att tigga, och en av trashankarna i släden var Eric Lindblom, den blivande miljonären. Eric fick trots allt gå i skolan och blev med tiden skräddarlärling. Yrket förde honom ut i världen. I London arbetade han som skräddare i fem år innan han reste till USA med hustrun Mary Ann. I San Fransisco kom han i kontakt med guldgrävare som med guldstinna väskor anlände med flodångare från Klondike. Eric fick guldfeber, och i juli 1897 nådde även han Golovin, Alaska.

Den tredje ”svensken” var egentligen en norrman. Hans namn var Jafet Lindeberg, och till skillnad från sina blivande kamrater var hans bakgrund inte lika eländig. Hans väg till Alaska gick märkligt nog via renar. Guldrushen till Klondike skapade oro i Washington över massvält i spåren av den omfattande migrationen. Den kreativa lösningen blev då import av renar från Norge. Tillsammans med mängder av renlav fraktades djuren med båt till USA och sedan med tåg till Alaska. En av renskötarna var Jafet Lindeberg, som hade yrket i släkten. Tidigare hade han utan framgång letat guld i Nordnorge, och nu såg han sin chans att utöka sitt sökområde. Väl framme i Alaska fick han höra att guld hittats på Sewardhalvön. Han begav sig då dit – närmare bestämt till halvöns största stad Golovin. Bryntesson och Lindblom hade redan varit på ett flertal expeditioner på var sitt håll innan de träffades för första gången i guldgrävarlägret Council City utanför Golovin. Dit kom snart också Jafet Lindeberg, och de tre männen bestämde sig för att leta guld ihop. En fjärde svensk, Erik Hultberg, fanns även med i bilden till att börja med, men denne lämnade snart Golovin. Det visade sig vara ett misstag han skulle komma att gräma sig över resten av sitt liv. Council City var redan fullt av guldgrävare och inmutningar, så på John Bryntessons initiativ åkte trion norrut, där Bryntesson tidigare gjort vissa fynd. Till slut stannade de vid vad som numera är känt som staden Nome. Där gav de sig uppför Snake River och började vaska efter guld i alla de små åarna som rann ut i floden. Ganska snart började de inse att de hamnat precis rätt. Guldsand och guldklimpar fyllde vaskpannorna i å efter å. Det var särskilt ett vattendrag som gav guld. De kallade det Anvil Creek, efter en stor stenbumling som liknade ett städ. Det skulle visa sig vara det mest guldrika vattendraget i hela Alaska. Trion torde ha känt något som liknade eufori där ute i ödsligheten, parat med en insikt om vilken osannolik tur de haft. Efter bara några veckors prospektering så hade de gjort ett jättefynd.

John Brynteson bröllop med Emma Forsberg i San Francisco 1902 (nedan).
John Brynteson bröllop med Emma Forsberg i San Francisco 1902 (nedan).

Nu gällde det att inmuta området och göra det till sitt, och den tid som följde stegade de upp bit efter bit av den gulddränkta marken. Till slut hade de gjort 43 inmutningar åt sig själva och åt vänner genom fullmakter. Men när de återvände till Golovin i oktober fick de beskedet att allt måste göras om, eftersom det inte skötts enligt reglerna. Samtidigt måste de se till att inte nyheten om fyndigheten spreds alltför mycket. När de så gjort om inmutningarna enligt konstens alla regler bildade de ett gruvdistrikt, och sedan började de vaska. Guldet tyngde deras vaskpannor.

Vinterns ankomst gjorde det omöjligt att börja gräva i större skala, så i väntan på bättre väder inhandlade de material, byggde vaskrännor och vaskvaggor och skrev hem till Sverige efter arbetare. Detta gjordes så diskret som möjligt. De lärde sig tystnadens konst, och nödvändig kommunikation skedde på svenska. När sommaren kom började de det hårda arbetet med att utvinna guldet. I Alaska blir det sällan varmare än några plusgrader under sommaren. Det räcker till att ett tunt ytlager i marken tinas upp, men strax därunder väntar den eviga permafrosten. För att komma ner till guldet krävdes först enorma eldar som tinade jorden. Det var ett hårt arbete, men det var inget som avskräckte svenskarna. John Bryntesson var van gruvarbetare, och Eric Lindblom med sin hårda barndom var van att slita ont. Sprungen från nordligaste Norge var klimatet inget som avskräckte Jafet Lindeberg. Det största problemet skulle komma att bli deras konkurrenter, och inte naturen.

Trots att de försökte vara diskreta spred sig givetvis ryktet om guldet, och snart strömmade folk till Nome. Det närbelägna Klondykes guldkällor hade börjat sina, och både nya lycksökare och gamla misslyckade guldgrävare styrde kosan mot kusten. Nu började de återkommande problemen med att andra försökte ta över svenskarnas inmutningar, så kallad ”claim-jumping”. Med diverse bortförklaringar och rena lögner – som att trion inte var amerikanska medborgare – och understödda av giriga, skrupelfria advokater, försökte man helt fräckt stjäla svenskarnas fyndigheter. Men svenskarna lät sig inte köras med, utan de stod på sig, både rättsligt och emellanåt även fysiskt. Till slut beordrades militär till Nome för att undvika anarki. Ett tag var det spänd stämning mellan militär och guldgrävare, innan det otroliga hände att guld hittades nere på havsstranden. Ett veritabelt lämmeltåg mot vattnet ägde rum, och under sommaren vaskades guld för två miljoner dollar fram på stranden. Det var startskottet för vad som kom att räknas som den tredje stora guldrushen i amerikansk historia. De tre svenskarna klarade sig bra på sina inmutningar, och på kort tid hade de vaskat fram guld för hundratusentals dollar. Fascinerade såg de hur ett helt samhälle med affärer, tidningar, rättsinstanser och frisörer växte fram omkring dem. Ett av de mer kända ansiktena i Nome var den legendariske sheriffen Wyatt Earp. Även den berömde boxningspromotorn Tex Richard befann sig där, liksom den blivande tungviksmästaren Tommy Burns. Celebriteterna är talande för staden och guldgrävarna överlag: de var hårda män, män som varken bad om eller krävde tjänster av andra.

Three_Sweeds-3sweeds

Svensktrion startade ett gruvbolag, Pioneer Mining Company, med den affärsinriktade och energiske Jafet som främsta drivkraft. Inkomsterna gick till mer mark och nya inmutningar. Men framgångarna gjorde att man fortsatte försöka snuva svenskarna på gruvorna, vilka kunde ge guld för upp till 15 000 dollar om dagen. Särskilt en herre vid namn Alexander Mckenzie, som lärt alla fula knep under sin tid som politiker i Washington, vållade besvär. Mckenzie var en storvuxen man som inte ryggade för att använda musklerna för att få sin vilja igenom. Men John Bryntesson var längre och härdad av ett liv i gruvan, och med kraft och skicklighet lyckas han och de övriga svenskarna avvärja även detta hot. Efter det fick de ha sina fynd i fred.

Ganska snart efteråt kom dock trion att upplösas. De var i första hand arbetskamrater, och deras olika personligheter drog dem åt olika håll. John Bryntesson lämnade Alaska 1902. Två år tidigare hade han gift sig med Emma Forsberg, och med henne fick han tre barn. Han var också den ende i trion som återvandrade till Sverige, 1907. Hemma i fosterlandet fick han smeknamnet Guldkungen och benämndes ibland som Europas rikaste man. Men trots rikedomen bibehöll han enligt uppgifter sin ödmjukhet livet igenom. Bryntesson höll heller inte på pengarna, utan investerade rikligt i olika projekt, och donerade också stora summor till välgörenhet, varav många hade religiös prägel – Bryntesson var hela sitt liv en djupt troende man. Trots ett hårt liv i gruvan och som guldgrävare fick han ett långt liv. Exakt 60 år efter det stora guldfyndet dog han hemma i Sverige 1959. Eric Lindblom blev vicepresident i trions bolag. Han flyttade snart till Kalifornien, där han även drev hotell, gruvor och ett el- och telebolag. Livet på USA:s västkust var behagligt för den äldre Lindblom, han njöt av pengarna och köpte bland annat tidigt en bil. Han kom att stanna i USA i resten av sitt liv, med undantag för kortare besök i Sverige. Vid ett sådant besök träffade han sin mor, och enligt illasinnade rykten stack han, miljonären, åt den utfattiga kvinnan en tia och lät henne sedan klara sig själv. Men ryktena sade också att modern hade slagit ihjäl fadern med en stekpanna utan att det ledde till åtal. Hur det är med den saken blir nog aldrig utrett, men klart är att Eric Lindblom inte var överdrivet sentimental. Hans liv blev fortsättningsvis händelserikt med Vasaorden, tidningsrubriker efter slagsmål med fodringsägare, och filmbolagsbråk. Den 23 september 1928 dog han, 71 år gammal.

Rik & lycklig. Eric Lindblom med fru då guldet gjort honom förmögen.
Rik & lycklig. Eric Lindblom med fru då guldet gjort honom förmögen.

Jafet Lindeberg flyttade till San Francisco. Därifrån fortsatte han med att som president i Pioneer Mining Company driva bolaget, samtidigt som han gav sig in i en lång rad andra affärer, såsom renuppfödning, bankverksamhet och rysk gruvdrift. En del av hans åtaganden lyckades han med, medan andra kostade honom stora belopp. Ett tag räknades han som den rikaste skandinaven i Amerika, han umgicks med celebriteter och var bekant med presidenter. En stor del av hans förmögenhet gick dock förlorad i börskraschen 1929, men han fortsatte trots det att verka som affärsman ända fram till sin död vid 88 års ålder 1962.

Som alla guldgrävarstäder försvann invånarna i Nome i takt med att guldet sinade. Saloonerna stängdes, celebriteterna drog vidare och guldgrävarna gav sig iväg, sökandes efter nya mål. Det som en gång var Alaskas största stad är nu ett litet samhälle med cirka 3 800 invånare. Den som åker dit bör ta en titt på Anvil City Square. Där står nämligen de tre tursamma svenskarna John Bryntesson, Eric Lindblom och Jafet Lindeberg i brons, i full färd med att göra det som de gjorde bäst: gräva guld!