Tårar och kaos när barytonbonden Bertil Boo blev superidol

Tårar och kaos när barytonbonden Bertil Boo blev superidol

Det var dagen före Mors dag, lördagsmorgon 1946. Svenska folket satt samlat framför radioapparaterna för att lyssna på Frukostklubben med Sigge Fürst som programledare. I varje program presenterade han en sångare direkt ur folkdjupet.

– Och så en bonde från Närke som ska sjunga för oss, sa Sigge Fürst. I samma ögonblick föddes en idol. 32-årige Bertil Boo plockade fram texten ur byxfickan och sjöng med kraftfull baryton:

”Sakta gå de två i solen
smekta utav vårens vind
Flickan drar sin mor i kjolen
modern hon är blind
Men hon följer tyst den lilla
som berättar allt hon ser
Så med ens står flickan stilla
ropar glad och ler
Lilla mor, violerna växa redan här
och de är så vackra där de står…

Strax efter genombrottet 1946. Bertil med familjen på gården Bohult.
Strax efter genombrottet 1946. Bertil med familjen på gården Bohult.

Kunde man tänka sig en lämpligare sång dagen före Mors dag? Knappast. Visan om den lilla flickan som leder sin blinda mor ut i naturen och plockar violer till henne var mer än vad många lyssnare orkade med. Radiotjänst upplevde en folkstorm utan dess like. Många grät i förtvivlan. Fanns flickan och modern i verkligheten? Och var kan vi köpa skivan?

När skivaffärerna väl öppnade på måndagen såldes hela upplagan på några dagar. Bertil Boos genombrott i radion kan jämföras med Snoddas och Carolas blixtsuccéer. Ett naturbarn placeras framför mikrofonen och hela svenska folket faller pladask.

Bertil Boos radiodebut var knappast någon slump. Det var en väl planerad kupp av skivbolaget Sonora för att bli av med skivor som hade legat osålda i lager alltför länge.

Bertil Boo föddes på det lilla torpet Bohult utanför Askersund. Tidigt fick han lära sig att plöja, harva och slå vallen med lien.

Som sångare var han en naturbegåvning. Han sjöng överallt, på skolgården, i baptistkapellet och när han kom upp i tonåren uppträdde han på dansbanorna i hemtrakten. Han spelade trummor, sjöng i orkestern Loongs och på bröllop och begravningar. När lantarbetarna på Stjernsunds slott utanför Askersund vann den fackliga kampen sjöng han för dem på segerfesten 16 år gammal.

Bertil Boo 1956
Bertil Boo, 1956.

Uppmuntrad av goda vänner anmälde sig Bertil Boo till folkparksforumet i Västerås och Örebro, där artister engagerades för folks­parksturnéer. Två gånger ratades han och förlorade hoppet om en sångarkarriär. Ett framträdande från radions Örebrostudio, där Per Lindfors sökte efter nya förmågor, blev en viss framgång och han fick 30 beundrarbrev. 

Efter att ha sjungit vid en begravning i Hammars kyrka blev han kontaktad av en man som var god vän med grammofonbolaget Sonoras ägare Helge Roundquist. Han tipsade Roundquist om den välljudande sångaren från Askersund. Roundquist ordnade en provinspelning på danspalatset Nalen. Bertil var så nervös att han höll på att skaka sönder. Efteråt berättade han:

– Man ska inte flyga högre än vingarna bär, tänkte jag. Men å andra sidan säger man hemma i Närke att den som flyger för lågt flyger in i berget. Så kom det sig en dag att jag satte huvudet i bikupan och for ner till Stockholm. Jag åkte tidigt på morgonen sedan jag skött om djuren. Brunte sparkade i spiltan och såg lite ledsen ut när han märkte att jag hade finkavajen på.

När Bertil kom hem från Nalen hade han sitt första grammofonkontrakt på fickan. Det gällde sex skivor om året och Bertil skulle få fem öre per skiva. Vid första inspelningen sjöng han Violer till mor med Sven Arefeldts orkester och Sången om Warszawa till tonerna av Willard Ringstrands orkester.

När skivan låg på butiksdiskarna våren 1946 uteblev reaktion helt.

Den 32-årige sångaren var ju fullkomligt okänd utanför Närke. Men både Sonorachefen Roundquist och Bertil Boo trodde på en skräll – förr eller senare. Det gällde bara att få komma med i radio. Det var bara ett krux – det folkliga programmet på lördagsmorgnarna, Frukostklubben, som de hoppades på, hade redan en lång kö av hoppfulla amatörer.

Bertil06MJO02. (kopia)_lowres

Grammofonbolagens chefer satt som klistrade framför radion när Frukostklubben sändes. Här fanns en chans att lansera nya artister, men de måste presenteras som komna direkt från ladugårdsgårdsbacken.

Radion hade nämligen en uttalad idé om att försöka förena stad och land, hög och låg. Där passade Bertil Boo som handen i handsken. Han var en blyg och försagd småbrukare som talade dialekt och drev gården tillsammans med sina två systrar. Och hans baryton var det definitivt inget fel på.

 Sigge Fürst och producenten Per-Martin Hamberg hade fått sin sångare från folkdjupet.

Bertil Boo sa knappt ett knyst i sändningen. Han bara sjöng sin sång, Violer till mor, rakt upp och ned. Men det räckte. Radiolyssnarna blev rörda, närmast skakade, av den känslosamma texten och Bertils enkla men vackra sång.

På måndagsmorgonen växte köerna utanför skivaffärerna. Skivan såldes i tiotusentals exemplar första veckan bara i Stockholm och extratransporter gick med flyg till Norrland och södra Sverige. På några månader såldes 250 000 exemplar och Bertil Boo blev i ett slag en av våra mest folkkära artister. För Sonora blev det en rejäl kassasuccé och för Bertil Boo blev femöringarna till 12 500 kronor – flera årslöner för en småbrukare.

Några dagar efter framträdandet i Frukostklubben uppträdde Bertil Boo på en lantbruksutställning på Solvalla. Edvard Persson, som var kontrakterad, hade fått förhinder och det var här Bertil Boo blev ”Den sjungande bonden”. En succé inför 40 000 lantbrukare.

Några veckor senare fick Bertil Boo ersätta Edvard Persson igen, nu i Perssons hemstad Malmö. Det kom 15 000 personer och han fick våldsamma ovationer. Alla hade hört honom i radio och att byta ut En liten gåsapåg från Skåne mot Violer till mor visade sig lyckosamt. Dagen därpå hade Skånska Dagbladet rubriken ”Schlagersångare bragte två damer svimma av trånad”.

Ja, nog var det något alldeles speciellt med Bertil Boos röst. 1947 gästspelade den franska sångerskan Edith Piaf på Cabarethallen i Göteborg. Omsvärmad som hon var gick hon sällan utanför hotellrummet. Hon satt mest och lyssnade på radio. När hon efter två veckor tackade hotellchefen då hon skulle resa hem sa hon:

– Vet ni om att ni här i Sverige har en sångare som borde vara världsstjärna?

Hotellchefen tittade frågande på henne och undrade vem hon syftade på.

– Jag har hört honom i radio varje dag. Han heter visst Bertil Boo.

Framträdandet på Berns 1955 var en av höjdpunkterna i Bertil Boos artistkarriär.
Framträdandet på Berns 1955 var en av höjdpunkterna i Bertil Boos artistkarriär.

Bertil Boo blev dock aldrig någon världsstjärna, men han blev en av de populäraste svenska sångarna på dansbanor, i folkparker och på skiva. I slutet av 1949-talet och början av 1950-talet var han en av de mest bokade folkparksartisterna. Men när rocken och popen kom dalade hans popularitet och han fick hålla till på bingohallar, hembygdsgårdar och ålderdomshem. Dessutom var han var med i tio Åsa-Nisse-filmer. Han hade hela tiden sin trogna publik och han var känd som en av de snällaste och vänligaste artisterna. När jag intervjuade honom några gånger på 1970- och 80-talen sa han:

– Det spelar ingen roll var jag möter min publik, huvudsaken är att jag får sjunga för dem. De är ju mina vänner.

Sedan början av 1950-talet bodde han i en villa på Oskarsvägen 3 i Sundbyberg med sin hustru Karin, som han träffade då han sjöng på ett sjukhem i Örebro 1948. De fick inga barn och levde bara för varandra.

På ålderns höst drabbades Bertil Boo av leukemi men sjöng så länge han orkade. Ett av de sista framträdandena gjorde han i hemstaden Askersund 1995. Han var 81 år gammal och hade tappat håret på grund av sjukdomen.

– Han kom i sin egen bil och sjöng sina sånger. Sedan klappade han om sina gamla vänner och åkte hem. Vi såg att han var allvarligt märkt av sjukdom. Som alltid här i Askersund tog han inget betalt, berättar den gamle lokalredaktören Ove Danielsson, som var en av åhörarna den kvällen. Och som alltid sjöng han förstås ”Violer till mor”.

Bertil04MJO02._lowres

Baryton från Askersund

Namn: Bertil Boo, torparson.
Född: 16 januari 1914 i Bohult utanför Askersund.
Död: 20 juli 1996.
Familj: Hustru Karin 1913–1999.
Största succé: Violer till mor.
Bosatt: Villa i Sundbyberg.

Så här såg det ut i Askersund i Bertil Boos ungdom.
Så här såg det ut i Askersund i Bertil Boos ungdom.

10 i topp

Bertil Boos populäraste låtar.

1. Violer till mor
2. Sången om Warszawa
3. Konvaljens avsked
4. Där näckrosen blommar
5. Mormors drömbok
6. Blå hav
7. Hjärtats saga
8. En månskenspromenad
9. Av allt mitt hjärta
10. Där björkarna susa

Succéradion som införde ”du”

Det populära radioprogrammet Frukostklubben var en ny sort morgonunderhållning i radio efter amerikansk förebild. Den svenska programidén utvecklades av den kände kompositören, regissören och radioproducenten Per-Martin Hamberg.

Programmet sändes lördagsmorgnar 1946 till 1949 samt återupptogs 1955 och sändes fram till 1978. Totalt sändes 980 program.

En detalj som var både ny och uppseendeväckande var frukostklubbens egen du-reform. Det var det första radioprogrammet där tilltalsordet ”du” användes genomgående.

Programledare under alla år var Sigge Fürst men producenterna varierade. Per-Martin Hamberg, Povel Ramel, Allan Schulman, Carl-Gustaf Lindstedt, Tage Danielsson, Bertil Perrolf och Kent Finell var några kända namn