Sven Lindahl – vårt första stora nyhetsankare i TV

Sven Lindahl – vårt första stora nyhetsankare i TV

Av svetsarlärlingen blev det något helt annat. Inte nog med att Sven Lindahl blev folkkär som nyhetsankare i TV, han skrev också på 1960-talet en rad populära melodier som hänger med än i dag.

Uppgiften var att skriva telegrammen till den dagliga Aktuelltsändningen klockan 22.00. En kväll dök inte recitatören Ruben Karlstedt upp. Åke Söderqvist, nyhetsredaktionens chef, vankade oroligt utanför studion.
– Jaså, har inte Ruben kommit ännu? Jaha, då blir det en av oss som ska läsa upp det som har hänt i dag. Och det är inte jag. Sven Lindahl lyssnade. Av journalisterna på TV-avdelningen på Sveriges Radio i Stockholm var bara han och Åke kvar på jobbet. Sven Lindahl satte sig framför kameran. Harklade sig lätt innan han även muntligen delgav den information han själv hade satt samman. Det gick alldeles lysande. Så till den grad att det hädanefter aldrig var tal om annat än att den noggranne och vältalige 25-åringen skulle vara nyhetsuppläsare.
– Jag gillade aldrig uppmärksamheten. Men lagarbetet var roligt, att tillsammans jobba fram någonting bra. Jag älskade också när något gick åt helsike mitt under en sändning, för då fick man spela ut sitt eget register och avslöja vem man var. Och det brukade även gå rätt bra att helt vara sig själv, säger Sven Lindahl till Minnenas Journal.

”Bertil Bernadotte var trummis i min boogietrio på 1950-talet och vi fick till bra sväng. Den här bilden togs för något år sedan.”
”Bertil Bernadotte var trummis i min boogietrio på 1950-talet och vi fick till bra sväng. Den här bilden togs för något år sedan.”

Med vänligt lugn och sammetslen röst gick Sven hem i stugorna. 1962–1972 var han svenskarnas nyhetsciceron i TV och röstades otaliga gånger fram som tittarnas favorit.  Veckotidningarna uppvaktade honom gärna eftersom han var rena svärmorsdrömmen. Själv tog en av den tidens största TV-kändisar det med ro. Det var väl inget märkvärdigt med att bara göra sitt jobb. Dessutom hade han en del annat att tänka på. Exempelvis flygningen.
– Jag blev trött på att bara läsa nyheter, samma bokstäver även fast de kom i olika ordning varje gång. Jag ville göra något så att folk förstod att jag kunde göra annat än att bara läsa innantill. Jag var flygrädd innan, men jag tog ändå flygcertifikat. Jag minns första gången jag lyfte från Bromma flygplats och såg ett litet barn med sin pappa stå vid staketet som jag själv stod med min pappa för att titta på flygplanen: ”Titta, där uppe sitter piloten nu!” Det var en stolt upplevelse, säger Sven Lindahl som 1964 äventyrligt flög hem en tvåmotorig Cessna 310 från USA.
– Flygskolan hade beställt ett nytt plan och jag och Sten Axelsson, TV-fotografen som även var duktig racerförare, reste över. Vi lyfte i New York och mellanlandade i Boston, på Grönland och Island och i Oslo innan vi nådde Sverige. Jag var också god vän med sångaren Gunnar Wiklund. Han ringde ofta och ville gärna åka med om jag skulle upp i något flygplan. Sven växte upp i Stockholmsförorten Norra Ängby. Han läste inte mycket, men tyckte om att skriva; var en liten ensamvarg som gillade att knåpa ihop verser och dikter, något för uppläsning när någon i släkten fyllde år eller andra lämpliga tillfällen. Han uppskattade också barndomens somrar i Valskog i Västmanland, där pappa Gustaf växte upp, och dagarna med hästarna Loke, Docka och Bläsen och alla grisar.
– Jag älskade de där djuren över allt annat. När jag kom med piassavakvasten blev grisarna alltid extra glada. För då visste de att jag skulle skura dem på ryggarna, berättar Sven Lindahl som kallades för Toles av kompisarna:
– Det var ju krigstider så husen eldades med ved. En stor hobby var att hänga kvar så länge som möjligt bak på lastbilarna när de körde i väg efter att ved hade levererats. Men inte jag. Min mamma Gunhild hade sagt att det var farligt. ”Jag toles inte”, sa jag till de andra och så fick jag smeknamnet.

RIKSKÄNDIS. Under tio år var Sven Lindahl, som nyhetsuppläsare i TV, ett av Sveriges mest kända ansikten.
RIKSKÄNDIS. Under tio år var Sven Lindahl, som nyhetsuppläsare i TV, ett av Sveriges mest kända ansikten.

Under tonåren hade Sven ett boogieband; trummor, bas och han själv på piano. När han sökte efter en bättre trummis fick han höra att Folke Bernadottes son Bertil var batterist. Bertil tackade ja och ville gärna vara med.
– Vi övade på Dragongården, det som i dag är kinesiska ambassaden. Bertil bodde där med sin mamma Estelle efter att ha förlorat sin pappa redan som tolvåring, berättar Sven vars musikaliska förmåga senare skulle komma till mer allmän glädje.

Hans pappa drömde om att enda barnet i andra äktenskapet skulle bli ingenjör. Sven började treva åt det hållet. Efter skolexamen 1955 var han svetsarlärling i Luton i England i ett halvår och lärde sig ännu mer i gebitet genom ytterligare en utbildningsvistelse på ett järngjuteri i Chesterfield. Men svetsloppor var inget för en yngling som hade mest glädje med orden, en evig lust till att med dess hjälp meddela och förklara. Tillbaka i Sverige blev han i stället busskonduktör och fick så småningom anställning på lokaltidningen Västerort efter att ha gått Poppius Journalistskola, den enda journalistutbildning som fanns i slutet av 1950-talet.
– Jag tyckte mycket om att möta människor och berätta om dem. Mitt första reportage var om en grönsakshandlare i ett växthus på Ekerö. Men när jag senare jobbade både på Expressen och Stockholms-Tidningen var jag mest ganska betydelselös notisskrivare från tre på natten till sju på morgonen.

”Jag och Mikael hemma vid pianot där jag skrev både Mälarö kyrka och Hambostinta i kort kort.”
”Jag och Mikael hemma vid pianot där jag skrev både Mälarö kyrka och Hambostinta i kort kort.”

När hustrun Birgit skulle elda i sommarstugan och rev bland dagstidningarna hittade hon en annons hon var nära att bränna upp. Dagens Eko sökte en reporter och hon bad sin man söka. Han fick jobbet och minns fortfarande det första morgonmötet:
– Jag var jätteskraj. För där satt Lennart Hyland, Bengt Feldreich och en massa andra duktiga som jag tidigare bara hade hört på radio, berättar Sven, som bland annat lade ut orden till oss både när Vasaskeppet drogs upp ur vattnet i Stockholms inlopp och sovjeten Jurij Gagarin plötsligt flög i rymden 1961. Året därpå förde Sven Lindahls goda färdigheter honom vidare till TV-mediet. Bara efter några månader skedde den händelse som nämndes i början. Först varvade Sven nyhetsuppläsningen med Mats Linday innan Clary Jansson, den första kvinnan i sammanhanget, blev hans närmaste kollega. Parallellt med nyhetsarbetet sysslade Sven med en del annat. Bland annat var han programledare för Schlagerfestivalen både 1963 och 1966.

Populärt var även radioprogrammet Nattskiva, som 1967 och 1968 direktsändes på nattkröken varje fredag. Där språkade Sven med artister och andra kulturpersonligheter. Bland annat gjorde han den allra första radiointervjun med Lasse Berghagen.
– Gästerna fick ta med sig ett par önskeskivor som vi spelade och så pratade vi om vad som helst. Det var annorlunda och anspråkslöst. I Nattskiva fick de prata på bäst de ville. Och apropå musik: Sven Lindahl var en hejare på att skriva låtar. På 1960-talet författade han bland annat Hambostina i kort kort, Mälarö kyrka och Roslagens vind. Tre låtar som fastnat i många själar. Han gjorde även text och musik till Lill-Babs, Lasse Lönndahl och Sven-Ingvars.
– Det började med att orkesterledaren Mats Olsson skulle göra en TV-show med Mona Westman och saknade en låt. Då skrev jag Hambostina i kort kort. Det var ungefär som att skriva en hyllningsvers, och jag gillade ju att hålla på med ord och rim, säger Sven Lindahl.
– Texten till Mälarö kyrka kom till eftersom min mamma var religiös och gärna drog med mig till kyrkan. Jag hatade att vara i kyrkan när andra spelade fotboll. Men jag gillade orgelmusiken. Musiken till min låt gjorde jag efter att Bo Schedin, producent för Nattskiva, gav mig en skiva med Procul Harums A whiter shade of pale: ”Gå hem och gör någonting liknande, Sven!”

”Under nästan ett helt år gjorde vi inslag om kung Carl XVI Gustaf inför ett USA-besök. TV-bolagen där ville ha bra material att visa.”
”Under nästan ett helt år gjorde vi inslag om kung Carl XVI Gustaf inför ett USA-besök. TV-bolagen där ville ha bra material att visa.”

1979 försvann Sven Lindahl från TV-rutan. Efter att ha gjort Strandhugg, en programserie om båtliv, nappade han på att bli producent för fritidsbåtsföretaget Storebros internationella marknadsföring. Där blev han kvar till pensionen för 18 år sedan.
– Det hade blivit mindre roligt med TV eftersom det inte längre var utvecklande för mig. Jag saknade några arbetskamrater när jag slutade, men inget annat. Jag har förstått att jag var populär i rutan. Det bara blev så. Jag var den jag var och ingen kunde ändra på det.

”Farbror Sven och jag var arbetskamrater i några år.
”Farbror Sven och jag var arbetskamrater i några år.

Har skrivit välkända örhängen

Namn: Sven Gustaf Lindahl.
Mest känd för: Som nyhetsuppläsare i Aktuellt i TV 1962–1972. Har skrivit låtarna Hambostina i kort kort, Mälarö kyrka och Roslagens vind.
Ålder: Fyllde 79 år den 25 juni i år.
Familj: Hustrun och apoteksteknikern Birgit, sonen Mikael och dottern Catharina. Fyra barnbarn.
Bor: I ett 1800-talshus i Sörmland.
Gör i dag: Sedan 2003 medarbetande skribent i månads­magasinet Nostalgia.