Sture samlar på utrotningshotade ljud

Hörde du att det var en kvinna som slog, undrar Sture och påpekar – självklart – att pigorna hade ett kortare liedag genom gräset. Gissningarna om vad vi hör spretar åt olika håll. Sture Wärlinder har emellertid den bakgrund som krävs för att själv ha upplevt de ljud han samlat på band och CD. Första jobbet var som odalmansassistent, säger Sture och plirar över glasögonen som för att se om titeln genomskådats. Jag började helt enkelt– förtydligar han – min bana som dräng till min far hemma på gården i Värlingsö och senare i Edsbro utanför Norrtälje.

Sedan dess har Sture Wärlinder funderat på att landsbygdens ljud och de läten vi lämnat efter oss är en bortglömd del av vår kulturhistoria. År 2007 fick han medalj av Nordiska museet för sin hembygdsvårdande gärning och sitt arbete med att bevara de gamla ljud som riskerar att falla i glömska.

– Minnena av ljud fungerar på samma sätt som vårt doftminne. När vi hör ett ljud, eller känner en doft, förflyttas vi omedelbart till en tid och plats där vi först förnam den, konstaterar Sture och trycker på CD-spelarens fjärrkontroll.

Gamla ljud, ny teknik. Sture Wärlinder sorterar och digitaliserar ljuden från 832 rullband och åtskilliga kassettband.
Gamla ljud, ny teknik. Sture Wärlinder sorterar och digitaliserar ljuden från 832 rullband och åtskilliga kassettband.

Ett rytmiskt svischande med en återkommande dov duns för tankarna till en vävstol. Men att lyssna på ljuden från förr och minnas eller associera i rätt riktning, handlar också om vilken generation man tillhör.

– Det där var risslans modernare efterträdare, en kastmaskin, som rensade säden från agnarna, meddelar Sune, sakkunnigt. Den som upplevt det ljudet, i sin barndom eller sitt arbete, har inte några problem med att placera det.

Det karatäristiska klinget av en hasp som läggs i sin ögla är ett ljud som hotas av utrotning.
Det karatäristiska klinget av en hasp som läggs i sin ögla är ett ljud som hotas av utrotning.

Utanför köksfönstret sitter en hackspett och slår sina trumvirvlar. Den påminner oss om att det fanns ljud även före mänsklighetens gryning. Mellan virvlarna bjuder Sture på människans egna läten. Han framkallar de autentiska ljuden av ett ankarspel, sågning och upptagning av sjöis, handmjölkning och någon som skär vass.

– Vet du vad det här är, frågar Sture. Han ler klurigt. Ett kärvt och regelbundet knarrande avslutas med ett lätt skrammel och ett mer bestämt skrapande ljud.

– Det var en man som gick i 15 graders kyla över ett snötäckt gårdstun för att lägga en hasp på en boddörr. Ett ljud som blivit alltmer sällsynt, eller sällhört, säger Sture.

Sture Wärlinder pratar om landskap – i hans fall Roslagens odlingsbygd – och ljudskap; en ljudmiljö med vissa lokala och karaktäristiska inslag.

– Ljudskapet på landsbygden var nog under många hundra år detsamma, säger Sture. Det var först under senare hälften av 1800-talet, genom industrialismens framväxt, som det förändrades radikalt – framför allt genom ångmaskinen.

För att ackompanjera sitt resonemang startar ha åter CD-spelaren. Fram träder det mäktiga ljudet av ett ånglok med vissla. Från den här tiden fram till våra dagar är de flesta av de ljud vi omger oss med mekaniska. Någon tystnad i egentlig mening har dock aldrig funnits, inte ens på landsbygden. Möjligen stillhet.

– Man lyssnade säkert noggrannare förr. Ljuden var inte bara ett buller man försökte sortera bort, utan något man drog lärdom av och hade användning för, förklarar Sune.

Yxan är ett av de få riktigt gamla redskap som ännu inte tystnat.
Yxan är ett av de få riktigt gamla redskap som ännu inte tystnat.

Sture har märkt hur hans tämligen udda intresse sprider. Numera är han en efterfrågad föreläsare hos kultur- och hembygdsföreningar, äldreboenden och pensionärsorganisationer.

– Det är framför allt den äldre generationen som har intresse för och glädje av vår­akustiska historia, noterar Sture. Jag hade inte mer än startat uppspelningen en gång, så for en kvinna upp ur församlingen och utbrast ”Spånhyvel”! Hon hade suttit under en sådan som barn och plockat undan spån medan hennes pappa hyvlat takspån till något uthus. Det är egendomligt hur minnet fungerar, tänker Sture högt. Av Stures nu över 10 000 inspelade ljud finns en del mycket specifika, men som ännu en del äldre lyssnare kan skilja på.

– Barkning av träd har jag i två versioner, berättar Sture. Det finns de som tveklöst kan avgöra om det rör sig om gran eller asp. Aspen är mjukare och ger längre remsor av bark, medan granen svarar på ett annat sätt och hugger i kvistarna.

I dag är det få som hyvlar sitt eget brädtak. Ljudet av det arbetet är på väg bort.
I dag är det få som hyvlar sitt eget brädtak. Ljudet av det arbetet är på väg bort.

Ett av de första ljud som bröt igenom kvarnens malande, räfsans frasande, smörkärnans slurpande och människornas rop och sång i landskapet torde ha varit kyrkklockorna.

– Det var ett respektingivande ljud som förr bara kunde överträffas av kanonskott eller åskans dån, föreställer sig Sune. ljudet från kyrkklockorna var också ett av de få – kanske det enda – som var gemensamt för stad och landsbygd. Även om Sture Wärlinders intresse i första hand rör läten ur det historiska ljudskapet så har han också börjat närma sig modernare tider.

– Ett av de senaste ljud jag spelat in är frasandet från pennvässaren Jupiter som satt på katederns kant i de flesta klassrum vid mitten av förra seklet. Nyligen bandade jag också rasslet från en telefon med fingerskiva. Hur många av oss använder de här grejerna i dag? Undrar han.

Timmerväggen är rest och dymlings­borren har gjort sitt. Men hur lät den?
Timmerväggen är rest och dymlings­borren har gjort sitt. Men hur lät den?

Sture blev aktiv lyssnare och började läsa av sin miljö med hörseln kring 1944. Unge Herr Wärlinder gick då på Västra skolan, som revs 1990, i Norrtälje. Gatan utanför var belagd med kullersten och hästarna drog i par vagnar med järnskodda hjul lastade med säd till kvarnen.

– Det var kristid och inga gummihjul fanns att få tag i. Minnesbilden – eller ska jag säga ljudbilden – av detta är fortfarande mycket tydlig, konstaterar Sune. Det skulle dock dröja till 1969 innan han gjorde sina första egna inspelningar. Den gången rörde det sig om naturljud, inspelade i Hudiksvall.

– Vid den här tiden arbetade jag som lärare i elektronik på Riksyrkesskolan och lånade med mig en av den tidens nymodigheter; kassettbandspelaren – mest för att prova tekniken. I dag bär Sture med sig väskan med digital inspelare och mikrofoner vart han far för, som han säger:

– Man vet ju aldrig vad man kan få höra. I väntan på nya – eller snarare gamla – ljud får vi hålla till godo med de redan inspelade.

Så vi blir sittande vid köksbordet och lyssnar på får och kor i samma lagård, smedpusten från smedjan i Erikskulle och en osmord logport som står och gnäller. Plötsligt avbryts vi av Sture Wärlinders mobiltelefon och på någon sekund har vi flyttats tillbaka till i dag. 

Minnenas Journal

Köp Livet på landet förr

Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *