Sten Lundin var 50-talets största motocrosstjärna

Sten Lundin var 50-talets största motocrosstjärna

Två gånger världsmästare i motocross, 1959 och 1961 på olika märken. Han vann Svenska Dagbladets Bragdmedalj och under smeknamnet ”Storken” blev han en superstjärna i hela motocrossvärlden.

Sten ”Storken” Lundin blev historisk när han som första svensk i motocrossklassen 500cc vann en Grand Prix-tävling utomlands. Året var 1955, platsen den legendariska Imolabanan i Italien och cykeln en BSA Gold Star. Sten föddes i Stockholm den 20 november 1931 och bodde med sin bror och föräldrar i ett rum och kök på Högalidsgatan på Södermalm. Hans favoritförfattare var Per Anders Fogelström som beskrev just den miljö som Sten växte upp i.

Mekaniker Lundin. Sten Lundin i verkstaden 1956.

Mamma Adèle var inte särskilt glad över sonens motorintresse då hon var rädd att han skulle skada sig. Inte så konstigt med tanke på att det då var fri fart i Stockholm och Sten då arbetade som motorcykelbud för Åhlén & Åkerlund i Stockholm. Oftast blev det 8–9 timmar i sträck som han körde en trimmad AJS 350 med korta skärmar som saknade både bakhjulsfjädring och strålkastare. Samma hoj som han i helgerna använde för att tävla med. På söndagarna körde han själv till tävlingsbanorna. Där plockade han snabbt bort både speglar, cykellampor, cykelns generator och nummerskylt för att sedan sätta tillbaka dem igen efter tävlingarna när det var dags att köra hem. Sin tävlingsdebut gjorde han i Norrtälje som sjuttonårig då han kom tvåa. Förutom att köra motorcykelbud så började han som rörmokarlärling för att göra sin mamma lugnare men det var ungefär samtidigt som hans tävlingskarriär tog fart. Jämfört med andra i samma bransch blev hans skadelista ändå aldrig särskilt lång även om den rymmer både brutna nyckelben och spräckta ryggkotor. Hans första riktiga tävlingscykel i början av 50-talet var en AJS 500 Competition och med den började han göra goda resultat. Men det stora lyftet kom när han fick sin första nya motorcykel som var en BSA Gold Star 500 och den mest eftertraktade crosscykeln på den tiden.

I början av 60-talet var Bill ”Buffalo Bill” Nilsson och Sten ”Storken” Lundin de stora namnen inom motocross.

Inom motocrossen skulle alla ha ett smeknamn. ”Storken” fick sitt på väg hem från en tävling i Skillingaryd när sällskapet stannade vid en badsjö i Östergötland. Med på resan var en journalist från tidningen Racing och det var han som plötsligt utbrast att Sten liknade en stork där han stod på ett ben ute i vattnet. Efter det blev han ”Storken” med alla, även utomlands. Sten ”Storken” Lundins största rival var Bill ”Buffalo Bill” Nilsson, även kallad ”Vilde Bill”. De var grabbarna inom sporten som alla såg upp till. Även om de var kompisar privat så var det ofta tuffa fighter dem emellan på banan. Ingen av dem gav sig. De kunde vara väldigt hårda mot varandra men även mot andra medtävlande. När Storken gjorde sitt nationella genombrott i SM 1954 så kom han tvåa efter ”Buffalo Bill”. Året därpå var rollerna ombytta. 1955 vann Storken sitt första EM i Imola i Italien med sin BSA Gold Star och blev därmed den första svenska förare som vunnit ett Grand Prix.

Flyger fram. Sten ”Storken” Lundin tävlar i Imola i Italien 1959. Han hänför publiken med sitt våghaliga sätt att köra.

Han hade en alldeles egen körstil. Lugnt och ryckfritt vilket fick det hela att se väldigt enkelt ut. Att köra motocross på kuperade och kurviga banor sätter föraren på hårda prov när det gäller både balans och kondition. Storkens ekonomiska körsätt gjorde att han hade goda kraftreserver kvar när de andra förarna började ge upp. Lång och smal som han var så såg han inte alls ut som den tidens motocrossåkare som förväntades vara starka som tjurar för att orka hålla cykeln. Istället för att ”bråka” med hojen så var det Storken som bestämde över motorcykeln och inte tvärtom. Andra kända svenska förare var då Rolf Tibblin, Torsten Hallman och Gunnar Johansson. De sporrade varandra och var oftast lojala mot de svenska motorcykelmärkena Husqvarna, Lito och Monark. Storkens annorlunda körstil gjorde att motocrosskörningen förändrades. En av de som snabbt insåg att han hade mycket att lära av honom var den italienska mästaren Emilio Ostorero, som körde sin första motocrosstävling 1952 på en Alpino 175. Det här var på den tiden då det för många ännu kändes långt bort att resa till Italien för att tävla.

Glada miner. Sten Lundin med kompisen Bill Nilsson. De har tävlat i Belgien och Frankrike och de håller upp tre segerpokaler.

Det finns flera historier om hur mannen i den svart/vita hjälmen med initialerna SL ibland lyckades mot alla odds. Som när han under Belgien Grand Prix i Namur 1961 fick problem på allvar men ändå lyckades ta sig i mål galant. Aluminiumbandet som höll bränsletanken brast på hans motorcykel och hans enda chans för att kunna fortsätta var att hålla fast tanken med hjälp av knäna. Att han vann tävlingen gör ju inte historien mindre bra i efterhand. 1961 var hans stora år då han vann VM-guld i motocrossens tungviktsklass, 500 cc på maxpoäng. Den enda föraren som vunnit maximal poängseger i VM. 1959 hade han vunnit VM guld på märket Monark och 1961 vann han på en Lito, som i princip var en Monark med vissa förändringar på bensintanken.

Fina minnen. Sten ”Storken” fotograferad i hemmet med sin Monark. Som pensionerad motorcrossförare kan han se tillbaka på en sagolik karriär med bland annat dubbla VM-guld i motorcross 500cc år 1959 och 1961.

Samma år tilldelades han Svenska Dagbladets Bragdmedalj, som han delade med speedwayföraren Ove Fundin. Det hann bli totalt 24 Grand Prix-segrar och över 1 000 tävlingar mellan åren 1949–1973, då han officiellt slutade tävla vid 42 års ålder. Han var svenskt ankare i crosslandslaget i många år och körde även bilsport mellan åren 1963–1966. Sten ”Storken” Lundin hade varit gift med sin hustru Britt i 60 år när han avled den 3 juni 2016. Han var, och är, oerhört populär både i Italien och Frankrike där han sällan missade att besöka någon veteranträff på äldre dagar.