Snusets historia från slott till koja: Gärna medalj men först en redig mullbänk

Snusets historia från slott till koja: Gärna medalj men först en redig mullbänk

Ta en prilla, bjuda på en pris, lägga in en mullbänk; kärt barn har många namn. Vanan att mala tobaksblad och förvara under läppen uppstod mot slutet av 1700-talet, och sedan dess har varken EU eller folkhälsomyndigheterna lyckats få oss att spotta ut snuset.

Ge mig svenskar, whisky och snus och jag skall bygga en järnväg ända in i helvetet. Citatet tillskrivs den berömde järnvägsbyggaren James J. Hill och visar på de amerikaemigrerade svenskarnas kärlek till snus. När den stora emigrationen ägde rum sjudubblades den amerikanska snuskonsumtionen på kort tid. Huvudgatan i Chicago, dit många svenskar kom, kallades en tid till och med för Snusboulevarden på grund av det snus som svenskarna spottade ut. Också andra svenskstäder, såsom St Paul och Minneapolis, hade snusboulevarder, och norr om Seattle fanns en liten ort vid namn Snus Hill.

Hänger med. Ettan är ett av Sveriges äldsta varumärken inom dagligvaruhandeln och skapades redan 1822.
Hänger med. Ettan är ett av Sveriges äldsta varumärken inom dagligvaruhandeln och skapades redan 1822.

Snusets historia i Sverige börjar med Columbus som den 12 oktober 1492 anlände till den lilla ö som han kom att kalla San Salvador. Där mötte han dess invånare som var vänliga, fredliga och generösa. Gåvorna de skänkte européerna uppskattades mycket, förutom några torra blad som man inte visste vad man skulle göra av och därför kastade överbord. Med tiden märkte man att invånarna i denna förunderliga nya värld använde bladen som en källa till njutning, och man kopierade snart beteendet. Bladen var givetvis tobak, och bruket av det letade sig över Atlanten till Europa, där det spred sig som en löpeld över kontinenten. Främst röktes bladen, men på sina håll tuggades de också. Ytterligare ett sätt att konsumera växten på introducerades av den franske ambassadören i Portugal, Jean Nicot, som 1560 botade Drottning Katarina av Medicis svåra migrän med hjälp av luktsnus. Den första tobaken tros ha kommit till Sverige i början av 1600-talet. Ombord på regalskeppet Vasa, som sjönk 1626 och bärgades 1954, hittades mängder av kritpipor, och ungefär runt samma tid tros vanan att snusa ha kommit till den kalla norden. Det verkliga uppsvinget för svensk tobaksproduktion- och konsumtion kom dock på 1700-talet. Det var nämligen då som potatiskungen Alströmer lyckades att som förste man odla tobak i stor skala i Sverige. Fenomenet spred sig, och snart fanns tobaksodlingar i många svenska städer. Det odlades ända upp till norrlandskusten, men allra vanligast var det i Skåne.

Ändå var snusandet främst en vana hos aristokratin. Det märks inte minst på de många vackra snusdosor som finns bevarade från den här tiden. Att ha en påkostad snusdosa blev ett sätt att visa status, och vissa dosor gjordes av rent guld med ädla stenar som dekoration och små konstverk målade på locket. Dessa dosor inbringar idag ett stort värde på auktioner. Exakt när det välbekanta – och numera världsberömda – svenska våtsnuset uppstod vet man inte, men troligen har det sprungit ur allmogens tobaksvanor mot slutet av 1700-talet. Tobaksplantan var nämligen en utmärkt hushållsprodukt, och många var de bönder som sådde tobaksfrön i dynghögen och avnjöt dess frukter. Detta skedde oftast genom tuggning, ty några rökpauser var det inte tal om under arbetstid, och själva rökandet var dessutom opraktiskt och tidsödande. Ett problem med tuggbussen var däremot att den gav ett utseende som om man hade en potatis i munnen. Dessutom plockades den ut endast vid måltiderna, och då bussen förvarades långt inne i munnen kunde det vara en obehaglig syn att se drängen gräva fram den under djup koncentration. Istället uppstod vanan att mala tobaken, jäsa den och kanske även smaksätta den med de örter man hade hemma. Denna tobak kunde förvaras under läppen utan att vara störande för omgivningen, och inte heller hindrade den arbetet. Snart uppstod en kommersiell marknad för just denna typ av snus. Under början av 1800-talet ökade försäljningen av våtsnus och var snart ikapp både rök- och tuggtobak.

Åke tackar ja. Den folkkäre skådespelaren Åke Grönberg tar en pris under inspelningen av filmen Flickorna i Småland. Regissören Schamyl Bauman tackar nej.
Åke tackar ja. Den folkkäre skådespelaren Åke Grönberg tar en pris under inspelningen av filmen Flickorna i Småland. Regissören Schamyl Bauman tackar nej.

En av anledningarna till våtsnusets framgångar stavas Jacob Fredrik Ljunglöf. Som 14-åring började han arbeta på tobaksfabrik i Stockholm, och en tid senare övertog han fabriken och började producera snus under eget namn. Än idag använder vi oss av hans produkt, som på den tiden benämndes No. 1, men som numera heter Ettan. Ljunglöf hade stränga kvalitetskrav i flera led och vågade därför erbjuda returrätt och pengarna tillbaka om man inte var nöjd med produkten, vilken för övrigt höll lägre pris än konkurrenternas. Han lyckades också påskynda snusets mognadsprocess till ett par veckor, något som innan kunde ta upp till sex – och aldrig mindre än tre – månader. Det gjorde under för såväl produktionstakt som smak, och snart var Ljunglöfs snus ledande i Sverige och världen.

Sonen Knut fortsatte faderns livsverk och var även han besatt av kvalitet. I Lubbe Nordströms biografi över fabrikören Knut Ljunglöf berättas att han på sitt skrivbord hade två silverskålar, där det varje morgon lades snus för honom att avsmaka innan det skickades ut i landet. Enligt en klassisk anekdot hände det ofta att man frågade Knut efter hemligheten bakom hans framgångar. Då pekade han på sin näsa och sa: Här! Det var inte för inte som Knut Ljunglöf kom att bli känd som “Snuskungen”. Det svenska våtsnuset blev allt vanligare i var mans mun. Främst var det grovarbetare såsom bönder, drängar, rallare, timmerflottare och kolare som snusade, vilket gjorde snuset till en något udda klassresenär. 1914 togs ett kontroversiellt riksdagsbeslut. Bakgrunden var att staten behövde pengar till pensions- och försvarsreformer, så efter 230 år av fritt företagande inom tobaksverksamheten blev det dags för ett monopol på tillverkning av tobaksvaror i landet. Det var ett dråpslag för många företagare, och trots att man gått samman i en egen förening kallad Förenade Svenska Tobaksfabriker i ett försök att bilda motvikt mot monopolet lade snart de flesta ner sin verksamhet. Staten övertog ett hundratal olika märken i en mängd förpackningar i form av fjärdingar, karduser och bleckburkar. Dessa bortrationaliserades snart för den ovala pappdosan, vilken hängde med ett par årtionden framöver. Konsumenterna tycktes dock inte haft något emot en monopolisering; tvärtom var 1919 en aldrig tidigare skådad höjdpunkt i snuskonsumtionen, då hela 7 000 ton snus såldes i Sverige, vilket var 1,2 kg per invånare. Denna siffra uppnåddes inte igen förrän under 2000-talet.

prillig dam. Laila Westersund, sångerska och skådespelerska med gnistrande tand, på väg att lägga in en pris snus.
Prillig dam. Laila Westersund, sångerska och skådespelerska med gnistrande tand, på väg att lägga in en pris snus.

Anledningen till den minskade snusningen från 1920-talet och framåt var främst att cigarren och särskilt cigaretten slog igenom på allvar. Uppbackat av filmstjärnor som Clark Gable och Humphrey Bogart blev det nu inne att alltid ha en cigarett i handen. Stjärnor såsom Joan Crawford och Betty Gable visade att en kvinna inte bara kunde röka offentligt – hon blev dessutom vackrare när hon gjorde det. I efterhand har det framkommit att stjärnorna fick stora pengar av tobaksindustrin för sitt ständiga rökande på film och i intervjuer, och uppenbarligen var det väl investerade slantar. Snuset levde en undanskymd tillvaro och nyttjades främst av arbetare, och 1964 var snuskonsumtionen nere på 2 500 ton per år. I mitten av 1960-talet hamnade dock snuset åter i var mans mun. Anledningen var den debatt om rökningens hälsorisker som blossat upp i och med att amerikanska forskare hittat kopplingar mellan rökning och lungcancer, och många övergick då till snus. Bytet blev troligen lättare i och med portionssnuset, som lanserades under 1970-talet.

Redan på 1920-talet hade olika försök med “påsprillor” genomförts, men det var först nu man hittat en tillfredsställande metod att förvara snuset i en påse som släppte igenom smak- och njutningsämnen. Under 1970-talets snusvåg uppstod för övrigt dock en rad nya märken som letade sig in under läppen på mången svensk. Rallarsnus, Svenskt exportsnus, och Micks Mint är numera nedlagda märken som ännu väcker smaksensationer i minnet hos många. När Sverige gick med i EU 1995 var det stor oro bland snusarna att deras älskade prilla skulle förbjudas, eftersom snusförbud antagits inom EU 1992. Men efter intensivt arbete av bland annat snusande svenska parlamentariker kunde Sverige undantas från regeln. Snuset lever vidare – på ont och gott. 

Oval. En äldre variant av snusdosa som bara kostade 27 öre.
Oval. En äldre variant av snusdosa som bara kostade 27 öre.

Kommentarer