Snart 60 år med Lill-Babs! ”Jag är så tacksam för alla goda minnen”

Snart 60 år med Lill-Babs! ”Jag är så tacksam för alla goda minnen”

Hembygden, familjen, kärleken. Sången, skrattet, värmen. Barbro Svensson har väckt känslor sedan hon som 14-åring sjöng skjortan av Charlie Norman. Minnenas Journal har träffat den folkkära Järvsöjäntan hemma i mammas by.

Tre favoritplatser. Lill-Babs älskar och bor fortfarande i sin barndoms Järvsö. 1. Det gula barndomshuset. 2. Toppen av Öjeberget. 3. Fågelbordet utanför huset där hon bor på Per Jons väg.

När slädarna for förbi på väg mot kyrkan en bit bort brukade två små jäntor trycka näsorna mot fönsterrutan. De lekte ofta i backarna bakom huset, systrarna Barbro och Birgitta. De tyckte om att hoppa i vattnet vid Ljusnans strand bakom häststallarna.
– Och så lekte vi med de finska krigsbarnen, det var ju under kriget… Terto och Asta bodde hos familjen Öst bredvid oss. Som vuxen har jag vid varje besök i Finland efterlyst dem, men det var först i Bingolotto förra året som programledaren överraskade mig med Asta. Vad fantastiskt det var att se henne igen! Men Terto är tyvärr död sedan många år… Vi äter skivad falukorv på knäckebröd hemma hos Barbro Svensson på toppen av Per Jons väg med söderutsikt över älven och dalen och pratar minnen. Säg det den folkkära 72-åringen inte varit med om, de människor hon inte träffat. Ella Fitzgerald, Carl XVI Gustaf, Cliff Richard, The Beatles, prins Bertil, Julio Iglesias, Burt Reynolds, Evert Taube… Barbro vandrar bakåt i minnenas allé. Till det gula trähuset på Stenevägen i Järvsö där familjen Svensson var trångbodd. Pappa Ragnar försörjde familjen som skohandlare.
– På andra våningen bodde syster Berta, så vi var ganska många i det lilla huset… Men nu är det andra tider, det är spa här. Ett av rummen heter Barbrorummet. Där förresten, borta i det röda huset där tanterna hade bageri, fick jag och syrran  brända pepparkakor. Vi hade hört att man fick bra sångröst av det, säger Barbro. Och hemmet, uppväxten – allt var så varmt, så kärleksfullt, minns Barbro.
– Mamma sjöng alltid för oss. Vi sjöng också mycket tillsammans, i stämmor. Låtar vi hörde och tyckte om. Mamma hade jämt tid för oss. Hon bakade och var alltid så snäll. Men en gång var hon så förbaskad på landsfiskalen att hon kastade snöbollar på hans hus. Kanske berodde det på att hon förlorat ett parti bridge. Men fortfarande är det ingen som vet säkert.

Åhh, så söt! Färgstark look från mitten av 1960-talet.

Lill-Babs låter blicken falla på kökssoffan närmast fönstret som var hennes mammas favoritplats. Mamma Brita, den allra bästa vännen, som 90 år gammal gick bort 2007. På väggen intill hänger ett par svartvita fotografier av henne.
– Det här huset byggde jag åt mamma i början av 1970-talet när jag fortfarande bodde kvar i Stockholm. Efter att mamma och pappa skilde sig 1958 tog vi hand om varandra i alla år. Hon skötte hushållet, jag ekonomin. Barbro tystnar. Minns barndomen.
– Det var knapert, mamma fick göra dockor och sälja för att familjen skulle få det lite bättre. Hon sydde kläder till oss också. Du kan inte ana hur söta vi syskon var som barn. Mamma hade en bok om Hagaprinsessorna som hon tog modeller ur. Men vi hatade stickade strumpor, de stack något förbaskat! För att stilla saknad och sorg besöker Lill-Babs regelbundet mamma Britas grav vid Järvsö kyrka.
– Jag tycker om att sitta tyst och tända ett ljus. Jag tror att det här är Sveriges enda kyrka som ligger i syd och nord, mot det sedvanliga öst och väst. Annars fick den inte plats på holmen i älven där den ligger.

TV-stjärna. Lill-Babs i TV-programmet Vi Unga 1959.

Den 2 januari 1954 kom ett rikssamtal. Brita Svensson svarade. En mansröst frågade efter hennes äldsta dotter. Men hon var på bio och pappa rusade från lägenheten på Stationsgatan och fick med hjälp av biografvaktmästaren hem dottern till den väntande telefonluren. Det var Simon Brehm, den berömda orkesterledaren och skivbolagsdirektören. Ett par dagar innan hade Barbro sjungit Min vän Spiken i radioprogrammet Morgonkvisten.
– Det lät inte så dumt det där… Kan fröken tänka sig att komma ner till huvudstaden och sjunga?
– Ja… jo… det k-k-kan jag väl, stammade den blyga men överlyckliga 15-åringen.

Pappa Ragnar tog över luren:
– I så fall måste herrn allt gå i god för att han tar väl hand om min dotter!
– På alla sätt och vis, det kan jag garantera herrskapet. Järvsöjäntan som kallades både Lillan och Babsan och gillade jazzsångerskan Alice Babs fick tidigt artistnamnet Lill-Babs. Under fyra år sjöng hon på Bal Palais, frånsett den tid hon fick sitt första barn. Då uppträdde hon på Nalen i stället eftersom Simon Brehm först inte tyckte om att hans unga stjärna blev mamma. Barbros dotter Monica fick flytta till mormor i Järvsö, långt från mammas storstadsliv. Efter varje föreställning fick Barbro en tia av nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom, en macka i köket och en extra tia till taxi. Han ville inte att den unga mamman skulle gå ensam hem till hyresrummet på Danderydsgatan, så långt från sin lilla flicka i Hälsingland.

Filmstjärna. 1961 gjorde Lill-Babs filmdebut i filmen Svenska Floyd.

1959 kom det definitiva genombrottet för Lill-Babs. Det var då hon sjöng in Stikkan Andersons Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? Sedan skulle ingenting bli sig likt för tjejen som en gång drömde om att bli framgångsrik på 60 meter. Den unga Barbro var nämligen idrottstokig och ovanligt snabb i benen. Men flera år tidigare blev Barbro uppmärksammad av en annan av våra stora musiklegender:
– Du måste sluta med knäppen på ett-tre, sa Charlie Norman till 14-åringen som uppträdde med den svängiga pianisten på dansbanan vid Renbergstäkten ovanför Turistvägen, hälsingeortens pulsåder.
– Du sjunger bra. Men du har inget i den här branschen att göra om du inte kan knäppa på två-fyra. Barbro Svensson satt många timmar tätt intill grammofonen. Nötte in takten ett, två, tre, fyr – och en dag växte den fast i kroppen. Knäppen satt på rätta stället och Charlie blev en vän för livet. Lång tid har gått sedan dansbanan flyttades upp till restaurangen vid skidbackarna på Öjeberget. De gånger traktens största ambassadör är där och tittar ner över nejderna ser hon alltid skönhet och kärlek.

– Åh Järvsö… Egentligen finns inga ord. Att få leva här är livet och tryggheten, ingenting slår det. Men slalom åker jag aldrig! Inte efter dödsolyckan jag bevittnade som barn. Solen tar sig emellanåt genom molntäcket när Barbro styr sin fyrhjulsdrivna Mercedes genom ett vinterfriskt Järvsö:
– Där, titta! Där borta bakom den gamla järnaffären, där det nu är hemslöjd och garn, lekte vi Tarzan och Jane på somrarna. Och om vintrarna åkte vi på masonitskivor som vi fick av farbror Hansson, min klasskamrat Heléns pappa som hade järnaffären. Det var jag, Helén, Birgitta, Marie, Åsa och Karl-Henrik Bergman, han som alla tjejer var kära i! Det mesta i Järvsö är sig likt sedan Barbro Svensson och hennes kompisar busade och kurtiserade på 1940- och 1950-talen. Biografen är dock borta, likaså det gamla fiket och i pappas skobutik huserar numera en av ortens idrottsföreningar. Men släkten Ångström driver fortfarande det gamla kurhotellet Järvsöbaden, där matsalen ser likadan ut som vid det förra sekelskiftet. Turism och lantbruk får än i dag orten att puttra på. 

Tuff brud. I början av 1960-talet gjorde Lill-Babs skivsuccé i både Sverige och Tyskland.

Barbro trivs bland sina minnen från ett liv som älskad artist och människa. På lantbrukaren Lång-Hans gård finns sedan i fjol en ”caffär” med utställning. Fika, mat och souvenirer i boningshuset, i ladan fotografier, skivor, scenkläder, löpsedlar, tidningsklipp…
– Den här dräkten var speciell. Ser du, den har små löv som syddes. Första gången Christer Lindarw satte den på mig råkade han sy fast löven i huden… Musikalen Annie get your gun, dundersuccén med dåtidens svenska Hollywoodkändis Bo Svensson och Sten-Åke Cederhök har en särskild plats i Lill-Babs hjärta.
– Recensionerna och applåderna jag fick då glömmer jag aldrig. Det betyder fortfarande obeskrivligt mycket för mig, säger Lill-Babs och pekar på ett fotografi av Hans och Paulus, två norska bröder från Skien som förgyllde hennes 1970-tal.
– De brukade dansa med en pappfigur av mig och sa alltid ”Vi elsker dig vi, Lill-Babs!” varje gång vi sågs. Ja, det där med värmen, omtanken och kärleken är ett särskilt kapitel i Barbros liv.
– Min första förälskelse, det var Karl-Henrik Bergman. Jag gick i tredje klass och han berättade aldrig att han var kär i en annan. Och jag vågade inte säga att jag var kär i honom. Varje gång jag vred hans telefonnummer 31 på snurrplattan slängde jag på luren så fort någon svarade… 

Så det där härliga  Lill-Babsskrattet som får det att fladdrar till i utställningens glittriga paljettdräkt från Sammy Davies Jr-showerna 1977.  Men nu är det nu. I mars blir det åtta showkvällar i Oslo och i maj Sverigeturné tillsammans med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hansson. Det lär bli ännu fler upplevelser att minnas.
– Jag är rädd om alla mina minnen. De gör att jag känner mig tacksam. Och mina upplevelser kan ju ge andra människor goda minnen. Jag har märkt att de som besöker utställningen också kommer ihåg sina egna liv, sina egna historier.

”Första bilden med mig på scenen!”

Barbro Margareta Svensson
Ålder: 80 år.
Aktuell: Krogshow i Oslo, turné i Sverige och lansering av en egen falukorv.
Familj: Döttrarna Monica, 55, Malin, 43, Kristin, 40, nio barnbarn, ett barnbarnsbarn.
Mitt mest betydelsefulla minne: ”Jag har tre! De gånger jag fött mina döttrar, förstås.”
Det minns jag med extra glädje: ”Ett alldeles speciellt telefonsamtal den 2 januari 1954…”
Då var det lustigt i folkparken: ”Jag fick klä om på de mest omöjliga ställen eftersom det sällan fanns omklädningsrum. En gång fick jag byta om på golvet bakom pianot mitt under showen med en liten burk som jag kissade i.”