Slummen och lyxen levde sida vid sida

Slummen och lyxen levde sida vid sida
[metaslider id=408]

Depression och krigshot hindrade inte 30-talets svenskar från att roa sig. Man skrattade åt pilsnerfilmer och dansade rumba i folkparkerna. Ljud­filmen gjorde sitt segertåg över världen och de mest vågade bland kvinnorna började bära långbyxor.

Efter det njutningslystna 20-talet blev 30-talet mer lugnt och sansat. Tiderna var otrygga och präglades av arbetslöshet och politisk osäkerhet. Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 gav onda föraningar.

I Sverige inleddes decenniet med konflikter på arbetsmarknaden och landet skakades av händelserna i Ådalen 1931 när fem arbetare som demonstrerade mot strejkbrytare sköts ihjäl av militär. I och med Kreugerkraschen 1932 nådde den världsomspännande depressionen Sverige. I den osäkra tillvaron sökte människor tröst i filmens glittrande och förtrollande värld där handlingen var förutsägbar och slutet alltid lyckligt. Filmerna var främst komedier fyllda med optimism och massor av sång och dansnummer, men även smäktande melodramer som Borta med vinden och Kameliadamen fick en stor publik. Trots de dåliga tiderna hade de flesta råd med en biobiljett och kunde drömma sig bort från den trista verkligheten för en stund. Ljudfilmen inledde sitt segertåg över världen och även tecknad film blev populär. Walt Disney hade skapat Musse Pigg redan i slutet av 20-talet och 1937 kom den första animerade långfilmen, Snövit och de sju dvärgarna. Här hemma i Sverige blev de så kallade pilsnerfilmerna omåttligt älskade av publiken, men utskällda av kritikerna.

Dammodet präglades av en stilla elegans, och var mer nedtonat än under 20-talets vilda uppror. Förebilderna söktes i filmens värld där stjärnor som Greta Garbo, Jean Harlow och Vivien Leigh var stilikoner. Aftonklänningarna var återigen långa och figurnära i mjuka och böljande material, ofta ärmlösa med vackra draperingar och djupa ryggdekolletage. Till vardags gick kjolen eller klänningen till vadens mitt. Ett skärp betonade den smala midjan och kjolen hade motveck för att öka rörelsevidden. Underkläderna bestod av BH, gördel eller korselett, knickers (underbyxor) och silkesstrumpor som fästes i gördelns strumpeband. Det hade tidigare varit otänkbart för kvinnor att bära byxor men det blev nu högsta mode, åtminstone bland de djärvaste. Populära ytterplagg var päls eller en kappa med pälsdetaljer.

Till dessa bar man hatt och handskar. För de välbeställda var boa eller stola moderiktiga detaljer – en viträvscape var höjden av lyx. Hade man inte råd med päls bar man till exempel en sammetscape. Hatten skulle vara liten och såg ut som en kupa som drogs ner över ögat.

Håret var fortfarande kort, om än något längre än på 20-talet, med mjuka vågor, så kallade finger waves, som låg tätt mot huvudet, gärna blekt platinablont (en teknik som var ny). I slutet av 30-talet började unga kvinnor att kamma sitt hår på ett nytt sätt och pagefrisyren blev populär. Det mest iögonfallande med 30-talets make up var de höga avlånga ögonbrynen, annars var ett naturligt intryck det viktiga.

Mot slutet av årtiondet kom underlagskrämen, som täcktes med solpuder när solbränna blev modernt. Rougen slog igenom helt på 30-talet och även läppstiftet blev mer utbrett, med färger i rosa och rött. Ögonen sminkades diskret och naturligt med en mörkgrå matt linje på ögonlocket längs fransarna och med lite skugga i grönt, blått eller brunt. Lösögonfransar dök också upp på marknaden. Även herrarna sneglade på filmstjärnornas klädstil där till exempel Cary Grant, Clark Gable, och Errol Flynn fungerade som förebilder. Till vardags bar man kostym. Idealet var breda axlar och smala höfter, vilket förstärktes med hjälp av vadderade axlar och dubbelknäppt kavaj med breda slag. Till det bars skjorta och eventuellt en väst. Byxbenen var vida och också de hade slag nedtill.

Färgerna var dämpade som beige, grått, brunt och ljusblått. På fritiden bar man fortfarande golfbyxor och ylletröjor. Till fest klädde man sig i frack eller en svart smoking. Till smokingen hörde svarta byxor med sidenrevärer och en stärkt vit skjorta med plisserat bröst. Elegansen fulländades med manschettknappar, väst, svart fluga, svarta hängslen och lackskor. Männen bar alltid huvudbonad utomhus. Det kunde vara en bredbrättad filthatt, kubb, skärmmössa eller keps – beroende på yrke och samhällsklass. Riktigt fina herrar kompletterade med en silkesscarf, läderhandskar och en näsduk i bröstfickan. Männen hade kort och slätkammat hår men även ondulerade frisyrer med vågor. Användandet av mustasch minskade något under 30-talet.

Många svenskar hade dock större bekymmer än att hålla reda på det senaste modet. I städernas slumkvarter och på landsbygden levde de fattiga fortfarande i misär utan några som helst moderna bekvämligheter. Situationen uppmärksammades i Lubbe Nordströms reportage om ”Lort-Sverige”. För att råda bot på eländet genomfördes en rad reformer för att skapa bättre villkor för dem som hade det sämst. Moderniteter som rinnande vatten och WC inomhus i stället för dass och brunn blev allt vanligare. Välfärdsstaten började byggas – det som statsminister Per-Albin Hansson kallade för folkhemmet – ett samhälle utan klasskillnader där alla skulle ha det bra.

På Stockholmsutställningen 1930 lanserades funktionalismen, eller funkisen som stilen kallades i folkmun. Bostäderna skulle nu vara ljusa och sparsamt möblerade. Väggarna lämnades närmast kala. Sådant som tidigare hade betraktats som hemtrevligt pynt tyckte man nu bara var plottrigt – avskalat skulle det vara. Allt skulle ha en funktion och vara ändamålsenligt. Räta linjer, släta ytor – less is more! Gulpolerad björk var ett populärt material och stålrörsmöbler var något nytt, men slog inte riktigt bland vanligt folk. Barskåpet var en modemöbel och cocktailsetet var ett måste i sällskapsrummet. Alvar Aaltos möbler var populära och så även Ostindia från Rörstrand och Wilhelm Kåges servis Pyro från Gustavsberg. Svenskt Tenn, grundat 1924 av Estrid Ericson, satsade nu även på inredning. Även om funkisen var en stil som mest gick hem hos de välbärgade sipprade de avskalade idealen även ner till vanligt folk. Inte minst genom de så kallade barnrikehusen som byggdes i städerna, där fattiga familjer fick flytta in i ljusa och funktionella lägenheter.

Men samtidigt som många svenskar, trots den ekonomiska krisen, så sakta fick det bättre hopade sig orosmolnen ute i Europa. 1939, samma år som Glenn Miller gav ut skivan In the Mood och storfilmen Trollkarlen från Oz hade världspremiär, bröt ett nytt världskrig ut.

Kommentarer