Släkthistoria sprider minnen

minnenas
Min gammelfarfar Woldmar Serrander.

IMG_9038om

Jag hade turen att få berätta om min familj, min släkt och deras klenoder i det senaste numret av Släkthistoria! Hur fantastiskt är inte det?

Mammas, morfars och gammelfarfars grejer har alltid varit som små skatter för mig. Jag minns hur jag som liten flicka fick hålla i ett armband som min mamma hade fått som liten. Det såg ut att vara i guld där det låg i min knubbiga hand och på det stod hennes namn inristad. Det var en saga i sig.

Jag minns förlovningsringar i byrålådan, kärleksbrev som jag aldrig fick läsa, gamla dagböcker och fotografier. Från en tavla i vardagsrummet hängde foton på mammas lillebror Sonny. När han som barn stod vid cykeln, när han hade gigantiska glasögon på ett skolkort, när han lutade sig emot mamma, när han hade sin flickvän i knät en sommardag. De sista fotografierna som togs innan leukemi tog hans liv. Han hann knappt bli vuxen. Men livet är fångat i dessa minnen. Det gör att jag kan möta hans blick och lära känna honom trots att vi aldrig fick ses. Precis som min gammelfarfar, gammelfarmor och morfar som jag aldrig hann träffa.

De svartvita fotografierna av min gammelfarfar är tagna för över 100 år sedan. I Släkthistoria möter vi honom, han som seglade trots olyckan. En stilig karl som finurligt ser in i kameran. Dragen i hans ansikte kan jag upptäcka hos mina bröder och hos mig själv. Utan fotografierna skulle han bara vara ett namn, en underskrift på något vykort. Men med bilderna som han tog, berättelserna som han återgav på baksidan och de ting jag har av honom så lever han kvar med oss.

I Släkthistoria berättar jag mer om vad jag har hittat i min byrålåda. Om gammelfarfars äventyr, om sekelskiftets maskerader och om dansen på Nalen. Här finns några av mina käraste ting, från några av mina käraste personer. Personer som jag aldrig fick träffa, men som alla har påverkat vem jag är idag.

SCAN0516
Annie Serrander, min gammelfarmor. Läs mer om henne i Släkthistoria.