Skådespelerskan Kim Anderzon 1943–2014: ”Man måste alltid fightas och aldrig ge upp”

Skådespelerskan Kim Anderzon 1943–2014: ”Man måste alltid fightas och aldrig ge upp”

Vild, fräck, erotisk, galen på scen. Kim Anderzon hade få gränser. Ända till slutet stred hon för kvinnors rätt. Nu har hennes barn porträtterat henne i dokumentärfilmen Kim – Den skalliga primadonnan

Farmor och farfar tog med det knappt skolmyndiga barnbarnet för en operett på Östersunds gamla teater. Från den dagen visste Kim Anderzon vad hon ville göra. Hon älskade dramatiken, de kraftfulla uttrycken, det färgstarka. Hon skrev själv:  ”Min stora passion är TEATER. Att spela teater. Med stor lust och mycket humor. Jag vill med mitt skådespeleri inspirera, glädja och entusiasmera. Att sätta klackarna i taket.”

Målmedveten och envis väjde Kim inte för någonting. Hemma i Jämtland levde hon efter ordspråket ”Det är en skam att inte slita ont”.
– Pappa jobbade på ASEA och var brottare. Jag brukade titta på hans matcher och förstod att man måste fightas och aldrig ge upp, säger Kim Anderzon i dokumentärfilmen KIMDen skalliga primadonnan om hennes liv. Filmen är gjord av Kims dotter Tintin Anderzon och hennes halvbror Fredrik Egerstrand. De följde Kim under det sista året innan cancern tog henne.
– Filmen gav henne energi och var livgivande för henne att hålla på med. Men dokumentären handlar framför allt om min mamma som skådespelare och där fanns det en oerhörd kraft, säger Tintin Anderzon. Kim Anderzon var nästan 30 innan hon slog igenom. Hon hade redan i skolan visat sin anarkistiska sida i svarta skinnkläder, målade ögonen med skokräm och tjuvrökte på toaletterna. Läste till kartritare, men tyckte det var roligare att sy kläder till primadonnan Git Gay. Men det var ju teatern som lockade och hon tog lektioner på Teaterstudion. Hon handplockades till Pistolteatern i Stockholm i slutet av 1960-talet. Kims intensitet och varierade register imponerade. Redan i den skandalomsusade Direktör Ubu och Candide, beskrevs nykomlingen som ”amasonernas amason.” Ett ännu större genombrott kom i Dario Fo-farser på 1970-talet där Kim hade bärande gestaltningar – Åh, vad revolutionen är härlig! , Vi betalar inte! Vi betalar inte! och En kvinna.

Orädd. Kim Anderzon var aldrig rädd för att chocka. Framför allt i kvinnofrågor sa hon gärna saker hon tyckte behövde sägas.

Kim Anderzon menade att ”varje pjäs är ett samlag med publiken” och när Dario Fo fick Nobelpriset i litteratur 1997 hamnade hon i fokus för att ha gjort den italienske dramatikern känd i Sverige. På Pistolteatern betydde Erik Appelgren mycket.
– Jag kunde aldrig ha träffat en bättre regissör i början. Erik sa: ”Kasta dig i lianerna, du får inte låta likadant varje gång. Du måste svänga och ta nya toner”, säger Kim Anderzon i KIMDen skalliga primadonnan.
– Pistolteatern var mitt universitet, där lärde jag mig allt. Jag blev dess stjärna. Fast man inte fick vara det. De röda flaggorna vajade ju, det var en politisk tid.

Johan Rabaeus, en av arbetskamraterna på 1970- och 1980-talen, minns Kim Anderzon.
– Hon var centrumet i det där kaoset med fantastisk lust och skaparglädje. Det var bara att dras med av hennes virvelvind. Vild, fräck, erotisk, galen. Det var som att se en rockstjärna när hon gick i gång. På Pistolteatern inledde Kim ett samarbete med regissören Judith Hollander som kom att vara livet ut. Det fick Kim att börja med egna soloföreställningar. Debuten skedde med Änglasug 1989 och därefter gjorde hon en mängd ensamsuccéer som i många år spelades över hela landet. Kim älskade det intima formatets publikkontakt och skakade gärna om med att ta upp politiska frågor.
– Kim var en mästarinna på det raka publiktilltalet. Man måste ha mod och våga öppna sig själv för att nå den kemi som kan uppstå med publiken. Kim var ett föredöme och visade vägen, säger hennes mångårige vän Sven Wollter.

Kim Anderzon var en feministisk skådespelare. Inte minst soloföreställningen Vivagina (1997) var en spark i röven på männen. Valet av att skriva och spela Alva på scen kom också helt naturligt för Kim. Pjäsen handlade om den av henne så beundrade politikern och energiska kvinnoförespråkaren Alva Myrdal.
– Jag har arbetarklass i mig och det har jag gratis. Därför har jag sysslat med den folkliga teatern i den lilla människans kontext. Om hur hon kämpar för att nå sitt mål, säger Kim Anderzon i KIM – Den skalliga primadonnan. Judith Hollander menar att det mest feministiska Kim gjorde var att hon skojade om kvinnor.
– Mamma Sylvia var hennes största inspiration. Hon var precis så fräck och orädd som Kim var, sa vad hon tyckte och tänkte rakt ut. Kim älskades av drösar med kvinnor, hennes gestaltning av kvinnors kamp för att överleva var så fantastiskt bra.

Samarbetade. Kim och dottern Tintin stod nära varandra och jobbade mycket tillsammans. Här tillsammans på 1980-talet.

Folkkär blev Kim Anderzon för rollerna i filmsuccéerna Sällskapsresan (1980) och Göta Kanal (1983). Branschens fulla erkännande erhöll hon vid Guldbaggegalan 1983. För genomförandet i Andra dansen, en roadmovie om två omaka kvinnors färd från Mellansverige till Norrland, fick Kim en guldstatyett i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll.
– Mitt största minne av Kim är att hon sa: ”Du måste räta på ryggen, Lisa, du får aldrig gå in i ett rum utan att ha det tredje ögat med. Räta på ryggen, hur dåligt du än mår, och var rakryggad”, säger Lisa Hugosson, Kims motspelerska i Andra dansen. I en klassisk scen i Sällskapsresan fnittrar Kim tillsammans med skådespelarkollegan Lottie Ejebrand på en flygplatstoalett:
– Du har väl med dig de fyra p:na? Pass, pesetas, piljetten och piral.”
– Ja … och prit!

Teaterkollegorna på Pistolteatern rynkade på näsan åt Kims engagemang i Sällskapsresan, eftersom den inte hade politiska förtecken. Lasse Åberg tvingades köpa ut Kim.
– Han fick betala 25 000 kronor för att jag skulle få vara med i en film som ”förstörde” min medverkan i en pjäs på Pistolteatern. Jag tyckte att mina kamrater hade rätt och fick lite dåligt samvete. Först skulle Monica Dominique göra rollen som Siv, men hur det var så frågade de mig, berättar Kim Anderzon. Lasse Åberg minns i dag inte riktigt turerna eftersom även filmproducenterna Peter Hald och Bo Jonsson var inblandade i rollbesättandet i Sällskapsresan.
– Men Kim var väldigt rolig och lätt att jobba med, hon hade bra energi. Både hon och Lottie Ejebrand kom ju från fria teatrar, berättar Lasse Åberg.

Älskad. Kim var en mångsidig aktris. Hon nådde publiken med både små och stora gester.

Kim Anderzon hade också en mindre roll i Colin Nutleys film Black Jack 1990, gick 1994 ombord och gjorde en större figur i SVT:s långkörare Rederiet, blev barnens favorit i julkalendern Julens hjältar 1999, medverkade i biofilmuppföljaren Göta Kanal 2 2006 och var en av stjärnorna i SVT-programmet Stjärnorna på slottet 2011. Men framför allt hade hon ett ständigt behov av direkt publikkontakt. Läkarnas besked om att cancern inte gick att hejda hindrade inte Kim från att fortsätta. In i det sista var hon en av huvudfigurerna i Eugene Ionescos pjäs Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern i Stockholm.
– Kim körde sitt race och det var bara att haka på. Det var en utmaning, men jag tyckte att det var värt det. Hon tålde inte svek, lögner och undanflykter, slöhet och att man sköt upp grejer, säger Lars Naumburg, Kims åtta år yngre sambo sedan 1981.
– Hon betalade ett högt pris för sin värdighet. Att inte släppa till, inte helt öppna för att bli sårbar. På det sättet var hon inte lätt att leva med. I dokumentärfilmen KIM – Den skalliga primadonnan besöker Krister Henriksson sin kollega i hemmet och hjälper henne att gå ett par varv runt huset.
– Kim var något alldeles speciellt för mig. För hon hade något att lära mig, om hur man får bra publikkontakt. Kim fick mig att inte vara rädd, att våga dra ner brallorna på sig själv. Min beundran för henne är osannolik än i dag.

Kim Anderzon avled i sitt hem den 24 oktober 2014, 71 år gammal. Hon ligger begravd på Katarina kyrkogård i Stockholm. Bara några dagar innan hennes bortgång bjöd hon sina närmaste, familjen och vännerna, på ett avskedskalas på restaurang Wasahof i Stockholm.
– Kom så kramas vi, så ska jag gå sedan, sa Kim Anderzon med blanka ögon.
Källor: Dokumentärfilmen KIM – Den skalliga primadonnan, TT, expressen.se, fokus.se, sydsvenskan.se, dn.se, wikipedia.se

Älskad som mamma och mormor. Kim med dottern Tintin och barnbarnet Birk 1989.

Medaljerad av Carl XVI Gustaf
Namn: Kerstin Kristina Birgitta ”Kim” Anderzon (ursprungligen Andersson).
Född: 20 mars 1943 i Östersund.
Död: 24 oktober 2014 i Lindholmen (Vallentuna).
Familj: Sambon Lars Naumburg, 65. Dottern Tintin Anderzon, 52, sonen Andrej Anderzon Möller, 40. Barnbarnen Birk och Olivia.
Några teaterpjäser: Direktör Ubu (1969), Åh, vad revolutionen är härlig! (1974), Vi betalar inte! Vi betalar inte! (1977), Den skalliga primadonnan (2013).
Några soloföreställningar: En kvinna (1979) Änglasug (1989), Vivagina (1997), Grymt fett (2004), Diva (2007), Det fullständigt flexibla fruntimret (2008).
Några biofilmer/TV-filmer: Sällskapsresan (1980) Göta kanal (1981), Gräsänklingar (1982), Andra dansen (1983), Min pappa är Tarzan (1986), Saxofonhallicken (1987), Black Jack (1990), Göta Kanal 2 (2006).
Utmärkelser: Sandrewstipendiet (1974), Konstnärsstipendiet (1978), Stockholms Stads Kulturpris (1979), Kommunalarbetarens Kulturpris (1980), Stockholms läns Landstings Kulturpris (1981), Östersunds kommuns Kulturpris (1981), Svenska Akademiens kulturpris (1982), Svenska Dagbladets Thaliapris (1982), Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll (1983), Filmpublicisternas Pris (1984), Svenska Akademiens Carl Åkermarks stipendium (1990), Wilhelm Mobergstipendiet (1998), Kungamedaljen Litteris et Artibus (2001), Olof Högbergs Hedersbelöning (2002), Konstnärsnämndens 10-åriga stipendium (2002), Filosofie hedersdoktor, Mittuniversitetet.

Kommentarer