Simon Lundberg – svensk gangster i förbudstidens USA

Simon Lundberg – svensk gangster i förbudstidens USA

Efter att ha upplevt krigets fasor förändrades Simon Lundberg till gangster i 1920-talets Chicago. Där gjorde han rent hus med irländare och slöt avtal med Al Capone. Än i dag finns krogen kvar där han byggde sitt imperium. 

Simons Bar ligger kvar på samma adress i Chicagos Andersonville, 5120 North Clark Street. I dag är området kvarter för det välbärgade folket, och de gamla svenska arbetarbostäderna är renoverade till lyxiga våningar för stadens kulturelit. Restaurangen som en gång huserade den svenska maffian är en innekrog. Inredningen från 1935 är kvar och den långa bardisken i mahogny glänser fortfarande. Det är som en tidsresa tillbaka till gangsterepoken.

Barägare. Här står Simon bakom bardisken på sin Simons Bar i Andersonville på 40-talet.

Bartendern är klädd i vit skjorta, hängslen och en fluga. Bakom honom på väggen hänger ett porträtt på några män. En av dem är beväpnad med ett hagelgevär, medan du i bakgrunden ser ett hölass med bildäck som ska börja brinna. För den okunnige så är fotot inget märkvärdigt, men mannen på bilden är ingen mindre än Simon Lundberg, barens första ägare. I handen har han sitt beryktade fyrpipiga hagelgevär som satte skräck i alla maffiafamiljerna i Chicago, medan hölasset med bildäcken var det traditionella sättet att göra sig av med sina fiender. Det torra höet och brända gummit suddade bort alla spår efter de som avrättats. Historien börjar 1922. Simon Lundberg var en vanlig kille från Chicago, med föräldrar som hade invandrat från Sverige och Småland. Pappa Magnus var en hederlig arbetare och som barn ville Simon bli precis som han. En snickare och en riktig amerikansk arbetare som tjänade sina pengar hederligt, tittade på baseboll och grillade korv. Men det första världskriget kom emellan.

När pappa och mamma vinkade av sin Simon på Union Station våren 1918 så var det sista gången de såg den naiva och glada pojken. Ett år senare kom han tillbaka, men då hade krigets fasor förändrat deras son. Borta var glädjen och drömmarna, ansiktet var fårat och själen sargad. Han hade varit med om alldeles för mycket i Europas skyttegravar. En rejäl slant hade han med sig efter kriget. Ingen vet riktigt hur han fått tag på pengarna, men de investerades i alla fall i ett gammalt café i Andersonville. Stadsdelen låg precis norr om Chicagos stadskärna, med utsikt över de nybyggda skyskraporna och nära Lake Michigans strand. Men tiderna var tuffa. President Woodrow Wilson hade 1920 drivit igenom ett nationellt alkoholförbud som gjorde det svårt att gå med vinst. Den fiffiga smålänningen visste dock på råd och började hälla whiskey i kundernas kaffekoppar. Ryktet spred sig snabbt och det blev en storsäljare. Men det var inte bara kunderna som lockades. Andersonville tillhörde irländarnas område och de ville ha sin bit av kakan, något som Simon Lundberg inte gick med på.

Laglös stad. Folkliv i Chicago under det glada 1920-talet, före börskraschen. En gyllene era för gangsters

Det första mötet med den iriska maffian slutade i en arrestering. Två gangstrar kom in på tavernan sent på kvällen. De sista kunderna hade precis gått och Simon räknade kassan när han tittade upp och såg två mörka figurer. En gick fram till honom och sneglade mot pengarna, medan den andre höll vakt vid dörren. Han blev rasande, och innan de båda tuffingarna visste ordet av så bankade svensken dem sönder och samman med samma käppar som de hade tänkt att hota honom med. Polisen kom snabbt till platsen och tog med den upprörde Simon till stationen. Han var anklagad för överfall och misshandel, men konstaplarna kände till hans bar, och mot en betalning skulle han släppas fri och få fortsätta med sin verksamhet. Simon betalade och lämnade stationen, vredgad över orättvisan, men samtidigt helt överens med sig själv att hederlighet, det kommer du inte långt med. Han bestämde sig för att bygga ut sin taverna och utöka verksamheten. Bakom restaurangen fanns en stor lagerlokal som byggdes om till bar. Simon jobbade hela nätterna med att bygga en vacker interiör av mahogny och ädelträ. Han isolerade noga väggarna och gjorde hela lokalen nästan helt omöjlig att se eller höra från gatan. I trappan som gick från köket upp till restaurangens andra våning byggde han ett litet skjutfönster. Dit kunde de invigda gå, knacka en kod för att vänta på att luckan skulle öppnas. På andra sidan tittade en stor och skäggig man på den törstiga. Det var Gustav, en skåning som var utkastare, kock och bartender på samma gång. Han bestämde vilka som kunde få komma in.

Där bakom var det alltid fullt med människor, törstiga Chicagobor från alla samhällsskikt som umgicks med varandra, politiker, poliser, idrottsstjärnor och vanliga arbetare. Simons Bar blev snabbt ett nöjespalats för hela staden. Men Simon var tvungen att fortsätta att kämpa med näbbar och klor för sin verksamhet. De irländska gängen gav sig inte utan de fortsatte att pressa svensken. Han svarade med att spika igen sina fönster och skjuta skarpt. Rädslan spred sig bland svenskamerikanerna i kvarteret. Deras område hade en gång varit så lugnt, med kyrkor, svenska caféer och hederliga arbetare. Nu befann de sig i en krigszon mellan en tjurskallig smålänning och de irländska banditerna.

 

N.N. Club (No Name). Ingången finns kvar och är K-märkt, hit smög törstiga Chicagobor under förbudstiden.

Klockan var efter ett på natten den tredje juni 1927. Simon stod bakom disken på sitt café och sneglade mot kunderna som hela tiden droppade in för att gå upp till NN Room, eller ”no name room” som det kallades. Tanken var att ingens namn skulle uttalas här, men eftersom de flesta kände till varandra ändå så gjorde det ingen större skillnad. Allt var som vanligt denna dag, fram tills Simon hörde ljudet av skrikande bildäck och varvande motorer från minst två T-Ford. Svensken förstod att det var dags. En uppgörelse var oundviklig och Simon gick ut på gatan med sitt muskedunder. När bilarna slirade in framför hans restaurang så fick de överfallande irländarna en chock. De hade inte en chans att försvara sig mot den galna svensken som sköt fyra hagelskurar mot vindrutorna. Bilarna tappade kontrollen och välte. Simon laddade om, gick fram och sköt igen. Sedan vågade sig aldrig irländarna på honom igen. Al Capone förstod att svensken var att räkna med, och de båda gangstrarna träffades på Hotel Continental i Chicago. Mötet var kort, de kom överens om att respektera varandras gränser och att Simon skulle välja italiensk whiskey, sedan tog de i hand. Innan Simon lämnade rummet skrek Al Capone: ”Cash, no credit”, Simon Lundberg nickade och lämnade rummet.

Andersonville var nu Simon Lundbergs territorium. Med lugnet kom kunderna tillbaka och affärerna skulle snart blomstra. NN Room var fullsatt varje kväll, och han behövde inte oroa sig för polisen. De var köpta och tyckte om att ta sig ett glas efter arbetet. Men våren 1930 förändras allt drastiskt. De federala myndigheterna hade tröttnat på laglösheten i Chicago och Eliot Ness, en norskättling född i Andersonville, bara ett kvarter från Simons Bar, får i uppdrag att sätta samman en elitstyrka som med våld ska knäcka den organiserade brottsligheten i staden. Den ambitiösa Ness slog till omedelbart. Simon gick längs North Clark Street på morgonen den tredje april och njöt av vårsolen. Vid hörnet där Sveas café i dag ligger köpte han Chicago Herald och bilden på förstasidan fick honom att stelna till. Under natten hade Eliot Ness slagit till mot Al Capones whiskeylager. Polisen hade med pansarbilar kört rakt igenom porten vid Michigan Avenue, en kort skottlossning hade följt och italienarna hade inte en chans. På bilderna i tidningen såg Simon Ness stå på de stora lådorna med kanadensisk bourbon, med en yxa i handen, och den svenska nattklubbsägaren led inombords när han såg så mycket pengar och god sprit gå till spillo. Den förbannade norrmannen hotade att välta allt överända.

Al Capone blev rasande och övervägde sina alternativ. Det fanns två vägar, antingen muta den präktiga Eliot Ness, eller försöka skjuta honom. När korruptionsförsöket misslyckades tog Al Capone till hårdhandskarna. Simon stod bredvid när de båda under två år utkämpade ett krig på stadens gator. Efter alla dessa år hade den mäktiga maffian fått en jämlik motståndare som inte vek undan inför hoten, eller som drevs av intresse att stoppa egna pengar i fickan. Händelserna har skildrats i kultfilmen De Omutbara från 1987 där Ness spelas av Kevin Costner, medan rivalen Al Capone porträtterades av Robert de Niro. Simon Lundberg blev försiktigare. Han väntade varje dag på att Ness och hans omutbara poliser skulle storma hans bar, men ingenting hände. De var helt koncentrerade på storskurken Al Capone som till slut låstes in för skattebrott.

Oförändrat. Simons Bar med sin klassiska mahognydisk är en så kallad ”Bucket List-bar” i Chicago, ett ställe du måste besöka. Det ser fortfarande ut som på Simons tid.

Den stora depressionen 1929 skulle bli början på slutet för alkoholförbudet. President Franklin D Roosevelt hade knappt hunnit flytta in i Vita Huset med sin Eleonor innan han avskaffade förbudet, och plötsligt så hade gangstrarna och maffian förlorat sin viktigaste näring. Bryggerierna blomstrade återigen, men Simons NN Room var inte längre en lika spännande plats. I svallvågorna av depressionen så satt amerikanarna hemma med sin öl och whiskey. Simons Bar blev laglig över en natt, men affärerna kollapsade, och han var tvungen att hitta ett nytt sätt att få liv i verksamheten. Räddningen skulle komma med en lyxkryssare. Fartyget Normandie var ett skepp, överdådigt med lyx, som lades för ankar i Chicagos hamn. Här skulle hon ligga som en flytande restaurang för stadens överklass. Svenskamerikanerna i Andersonville läste om henne i tidningen. De såg de hisnande bilderna från den luxuösa interiören och drömde om att själva få uppleva det en dag. Men alla visste att det var nästan omöjligt.

Simon fick en idé och byggde om N.N. Room till en kopia av Normandies matsal, men med samma utbud som tidigare. Simons Bar blev en möjlighet för var man att få en känsla av den lyx som var få förunnad, och plötsligt blomstrade affärerna åter igen. Under 1960-talet växte sedan hans verksamhet till ett imperium med barer över hela staden, alltid öppna för den breda massan. Kunderna var arbetare och vanligt folk, sådana som Simon kunde förstå och känna igen sig själv i. Simon blev stormrik på sina affärer, men flyttade aldrig från sitt Andersonville. Han köpte ingen dyr bil och kostade inte på sig någon annan lyx.

Han skulle jobba in i det sista och gick bort 1970, bakom bardisken på Simons Bar. Hjärtat stannade när han hällde upp en öl till en stammis. Simon ställde fram glaset, tackade sin kund och trillade av pinn. Sonen Roy tog över och drev baren fram till 1994 då han sålde den till Scott Martin. I dag är det ett inneställe och en plats med en närmast mytisk status. Varje dag när Scott kommer till arbetet så tänker han på Simon och undrar vad den gamle gangstern hade sagt om han kommit in på sin bar i dag. Mahognyn är kvar och jazzen strömmar mjukt ur högtalarna. På menyn finns fortfarande de svenska smakerna av Besk, lingon och malört.