Silverpilen – unga grabbars dröm på 50-talet: ”Jag hör många historier om hur fort de körde”

Silverpilen – unga grabbars dröm på 50-talet: ”Jag hör många historier om hur fort de körde”

Motorcykeln tillverkades i tio år i tusentals exemplar och många får fortfarande en nostalgikick vid minnet av klassikern. – Silverpilen är en riktig sockerbit, säger Fredrik Ljung som renoverat sin till bättre än nyskick.

Många som Fredrik möter tillsammans med Silverpilen har med sig historier från sin ungdom och kan berätta hur det var – ”egentligen”.
– Jag får höra alla möjliga historier om hur fort de körde, hur de flög över styret. För undan gick det på 1950- och 1960-talet, med maxfarter en bit över 100 kilometer i timmen. Tyvärr resulterade lagkravet att motorcyklarna inte fick väga mer än 75 kilo i en del olyckliga kompromisser. Den snabba Silverpilen med sina små trumbromsar i händerna på en fartblind tonåring var en dödlig kombination. Klena bromsar är inget Fredrik Ljung märkt mycket av, men så kör han heller inte som man gjorde förr. Men pressar han Silverpilen lite extra, som vid fotograferingen i en kurva utanför Vikingstad där han bor, så ringer varningsklockan.
– Efter ett par varv märkte jag faktiskt att motorcykeln började kännas lite svampig.

Skandinavien har aldrig varit en stor marknad för motorcyklar, men Husqvarna Vapenfabrik AB var den största och mest långlivade tillverkaren, med stora tävlingsframgångar. Fabriken lanserade sin första serietillverkade motorcykel 1903 och är en av världens allra äldsta motorcykeltillverkare. Husqvarna slutade tillverka fyrtakts tunga motorcyklar 1936 för att övergå helt till produktion av tvåtakts motorcyklar, mångsidiga ”lättviktare”, med små men slitstarka motorer: “billiga i inköp, billiga i drift”. Många av motorcyklarna har blivit klassiker. Den första ”folkmotorcykeln” kallades allmänt för ”Svartqvarnan”, med ”Rödqvarnan” som förbättrad efterföljare, fram till 1954. Namnen anspelar på motorcykelns färg. I garaget hemma hos Fredrik står den första svarta versionen från 1946, som egentligen hette Modell 24.
– Den var ju inte direkt komfortabel, säger Fredrik, det är ju bara fjädring i framgaffeln och i sadeln.

 

Försäljningssuccé. Tillverkningen verkar ha skett i behagligt tempo, men Silverpilen sålde till en början bra och var den mest sålda motorcykeln i Sverige i sitt segment. Den var många 16-åringars dröm.

På dåliga vägar blev det skumpigt. Men det här var innan bilismen slagit igenom och köparna hade andra referensramar.
– Det var ju det enda som fanns, säger Fredrik. Före andra världskriget satsade Husqvarna på tunga motorcyklar upp till 1000 kubik som oftast utrustades med sidvagn. Fabriken gav sig även in i en delvis framgångsrik men kostnadskrävande tävlingsverksamhet, som man drog sig ur 1935 efter ett par dödolyckor.
– Från början ville jag bara ha något att transportera mig på inne i Linköping, men intresset fördjupades, speciellt om företagets tävlingsverksamhet, säger Fredrik. En het dröm för Fredrik var en fyrtakts 500 kubik Husqvarna 112 TV, en mycket sällsynt vacker ”superbike” som bara tillverkades åren 1935–1936 i 200 exemplar.
– Det var det närmaste man kunde komma en tävlingsmotorcykel på den tiden.

Motorcykeln är en raritet, men Fredrik hade tur. Plötsligt en dag hittade han en annons och är numera ägare av en 112 TV, stor och tung jämfört med Silverpilen.
– Det är inget man åker till affären med som man kan göra med Silverpilen. Fredrik poängterar att Silverpilen kanske representerar Husqvarna som märke mer än någon av de tidigare modellerna, åtminstone för gemene man. Han hittade sitt exemplar för fem år sedan, i ”halvrisigt originalskick”.
– Jag återställde den som den skulle se ut, jag har blästrat om och tagit bort felaktigheter, ”gjort om och gjort rätt”. Färgen på tanken är därför lackad i en mer avancerad djupröd, nästan vinröd nyans, som den en gång var när den lämnade fabriken.
– Man grundar med silverfärg och lägger på rött, där silvret ger den röda färgen djup och lyster. I slutet av epoken Silverpilen, när produktionen var bestämd att upphöra, monterade Husqvarna ihop ett sista antal motorcyklar av reservdelar.
– Men dessa fick en tank i en enklare orange färg, säger Fredrik. Silverpilen var egentligen resultatet av ett kommersiellt misslyckande, en motorcykel som fick namnet Drömbågen. Motorcykeln var formgiven av Sixten Sason, känd bland annat för att ha formgivit en klassisk bil – Saab 92.
– Det var den första helt konceptdesignade motorcykeln från Husqvarna med ny motorkonstruktion med inte bara ett modellnummer utan även ett tillnamn, säger museichef Rickard Bindberg på Husqvarna Museum. Drömbågen ansågs mycket avancerad i designen, med fin fjädringskomfort och en sadel inställbar efter förarens vikt och stor succé 1952, på Sankt Eriks-Mässan i Stockholm.

Gammal klenod. På Husqvarna Museum finns ett fint exemplar av fabrikens tunga motorcyklar. Modell 120 tillverkades åren 1932–1933 och kunde beställas med antingen sidvagn eller transportlåda.

Husqvarna hade hoppats att motorcykeln skulle tilltala en ny målgrupp – skinnknuttarna – men de var kallsinniga. Skinnknuttarna var äldre, hade riktigt körkort och ville ha en kraftigare fyrtakts motor på minst 350 kubik och inte en liten klen tvåtaktare på 115 kilo. Det var givetvis en kalldusch. Men marknaden hade blivit smalare. Bilen var en konkurrent och det fanns också ett annat nytt fenomen – mopeden. En del som körde moped längtade snart efter något snabbare och en ny hägrande målgrupp var arbetarklassens ungdomar, som vände ryggen mot ”gubbhojarna” och istället ville ha en sportig snygg motorcykel med temperament. Den argaste konkurrenten var Monark i Varberg, som hade fattat galoppen med lätta motorcyklar för 16-åringar och Husqvarna vaknade sent.

Tiden var dyrbar, men 1954 fanns ett utkast av Sixten Sason och utvecklingsarbetet tog inte mer än ett år. 1955 kunde Husqvarna presentera världens första 175 kubiks motorcykel, som inte vägde mer än 75 kilo. Att norpa både från sig själv och andra var inte ovanligt och Silverpilen är ett hopkok. Kombinationen silver och rött kom sig av att en av konstruktörerna ägde en ”Rumi”, en italiensk lätt motorcykel med röd tank och silverfärgad ram. Namnet Silverpilen kom försäljningschefen på som ägde en silverfärgad Mercedes och associerade den med företagets racerstall vars bil kallades ”Das Silber Pfeil”. Bensintanken lånades från Drömbågen: man skar helt enkelt bort ett 10 centimeter brett brand i mitten och fogade ihop halvorna. Motorn användes också, men cylindern i tungt gjutjärn ersattes av en i aluminium, ett material som användes genomgående för att spara vikt. I annonser använde tillverkarna argument om tävlingsframgångar, väghållning, fart och acceleration. ”Blå Stinget är Nordens snabbaste, modernaste, elegantaste och första 4-växlade mc med 200 cc motor under 75 kilo och toppfart på 116 km/tim”. Så lanserade exempelvis Monark i Varberg sin utmanare till Silverpilen. Nyckeln till framgång blev alltså unga skinnknuttar och lätta motorcyklar som 16-åringar fick köra: ”lägsta körkorts-, skatte- och försäkringsklassen”, som det lockades med i en annons.

Fullt ös. Silverpilen gav 16-åringar en möjlighet att åka i över 100 kilometer i timmen, trots underdimensionerade ramar och klena bromsar. Men Fredrik Ljung kör betydligt lugnare när han luftar sitt renoverade exemplar.

Husqvarna mötte hotet från Monark och Blå Stinget med sin Guldpilen 1957 som också hade 200 kubiks cylindervolym, en extra hästkraft mer och högre toppfart än Silverpilen. Den tyngre motorn och jakten på vikt tänjde på gränserna ytterligare men olyckorna förskräckte. Myndigheterna drog öronen åt sig och satte press på tillverkarna. Husqvarna slutade lojalt tillverka spjutspetsen Guldpilen efter bara två år. Men Silverpilen blev kvar och en del tycker att ”exportversionen” från 1959 och framåt är snyggast, den med den inbuktade bensintanken. På Huskvarna Museum har en Silverpilen från premiäråret 1955 med rundad tank fått en hedersplats.
– Det var ju versionen med den runda tanken som Sixten Sason designade, påpekar Rickard Bindberg.

Konkurrensen var stenhård, men Silverpilen sålde bäst: 1956 köpte 2 803 ungdomar Silverpilen, medan vassaste konkurrenten Monark lockade 1 680 med ”Blå Stinget” och NV redovisade 1 023 sålda av sin ”Jet Choser”. Men festen var ändå över, efterfrågan sjönk stadigt. När tillverkningen upphörde 1965 hade Silverpilen tillverkats i drygt
11 000 exemplar och priset var då 2 675 kronor. En ny lag kom 1970. Nu blev det motorns storlek på 125 cc och en effekt på högst 14,9 hästkrafter, som definierade ”lätt motorcykel”. Både Husqvarna och Monark hade redan lagt ned tillverkningen av lätta motorcyklar och importörerna vädrade nu morgonluft.

Högt betyg. Silverpilen 1955 som redaktören testade.

Med den nya lagen introducerades många kända japanska 125-kubikare, där Yamaha och Honda sålde bäst, även om exempelvis tyska Zündapp försökte haka på. En effekt av de nya reglerna blev att alla gamla Silverpilar över en natt klassades som tunga motorcyklar. Tidningen MC-Nytt drev en kampanj för dispens, utan resultat. En del motorfirmor erbjöd sig att byta ut foder och kolv, men då blev den sportiga Silverpilen slö och oattraktiv. Fredrik och Marie har två barn, dottern Linneá, 13 år, och sonen David, 15 år, som snart är i rätt ålder för lätt motorcykel.
– Jo, han pratar om det, men som förälder är jag är lite orolig med tanke på dagens trafik, säger Fredrik som låter lite kluven eftersom han var i precis samma ålder som David när han köpte sin första lätta motorcykel. Hur som helst måste David vänta på Silverpilen: numera är ju kravet körkort för tung motorcykel.