Sigge minns sin barndom i Vargträsk

Sigge minns sin barndom i Vargträsk

Sigurd ”Sigge” Vesterlind växte upp under enkla förhållanden i en liten by i södra Lappland som heter Vargträsk. Han minns några händelser från 40-talet som belyser villkoren för tidens barn. – Jag fick ansvaret att ensam gå med bud i mörka skogen.

Min far arbetade i skogen och det hände ofta, från det att jag var fem, sex år, att jag följde med honom ut i skogen tidigt om morgonen. Då låg jag nedbäddad i hö i hästsläden och hörde hästens klocka pingla fram och tillbaka. Det var under de turerna som jag tror jag utvecklade en förmåga att orientera mig i skogen utan att riktigt se var jag var.

Hur som helst, i byn fanns en telefonväxel och den som hade ansvaret för den var skyldig att gå med bud när det kom rikssamtal och meddela berörd person när denne skulle bli uppringd. En dag kom Tea, som hade hand om telefonväxeln, till byns skola och bad om hjälp. Ett telefonbud hade kommit till en av skogshuggarna som befann sig på ett område som kallades Vargen, några kilometer från byn. Området omfattade hela artonhundra hektar och ingen visste hur de skulle hitta skogshuggarna.

Tea frågade därför lärarinnan om jag, som gick i fjärde klass, kunde få ledigt för att söka upp skogshuggarna och leverera telefonbudet. Till saken hör att det faktiskt fanns fler som kunde markerna på Vargen, nämligen de som sysslade med tjuvjakt.  Området var för dem ett eldorado och vad de kände till behöll de helst för sig själva. Dessutom befann de sig på annat håll i arbete och kunde inte förväntas vilja offra en dag på att leverera ett telefonbud för ynka 2,40 kronor, vilket var gängse betalning för uppdraget.

På hästryggen. Sigge och hans syster på hästryggen. Sigges pappa håller i hästen.

Jag hade dock många gånger hört på när de som var hemmastadda i Vargen pratade med varandra, men låtsas som att jag inte förstod vad de pratade om. För min farbror, som också jagade i gränslandet mellan det som var lovligt och olovligt, berättade jag dock allt och han kunde då lägga ihop två och två och på så vis räkna ut var älgarna fanns. Så innan Tea ens hade hunnit ställa frågan riktigt så var jag beredd att fara. Jag hade redan tänkt ut en färdväg. Det var en ganska lång väg att gå för isen på sjön var oprövad och jag var tvungen att gå runt den, vilket ökade sträckan med ungefär två kilometer. Inom mig hade jag en bild av var en speciell koja, Aronssons koja, skulle ligga och tänkte att ovanför den kojan kan skogshuggarna inte vara. Där hade jag nämligen, innan jag började skolan, bott med min far när han huggit och kört timmer i skogen. Jag drog därför slutsatsen att de borde hålla till nedanför kojan mot Kvarnbäcken till. Därmed beslöt jag mig för att ta en väg som gick förbi ett ställe som av gemene man kallades Lindgrens. Det hade nyss snöat. Snön gick upp till halva knäna på mig och det fanns inga spår att följa. Jag visste att det fanns en stig som gick till en grannby, Baksjöliden, men valde att följa rågången genom skogen tills jag kom till en stig som gick rakt norrut. När jag kom dit visste jag att jag skulle komma till ett motlut där min far hade haft så kallad tvikörning av timmer. Tvi körning innebar att ett lass timmer kördes upp i motlutet och lastades av, sedan hämtades ett lass till och det som lastats av lastades på igen uppe på krönet. Jag visste att jag skulle känna igen mig där uppe, och kände jag bara igen mig visste jag att jag bara behövde gå ett par hundra meter och sen ta av till vänster, det vill säga åt väster.

Kojminnen. Sigge framför det som var kvar av ”Aronssons koja” 1986.

Det visade sig att jag hållit en ganska exakt kurs och när jag var ungefär hundra meter ovanför den gamla kojan mötte jag Arne Johansson som kom åkandes på skidor.
– Men, pojke, vad gör du här vid den här årstiden, sa han?
– Jag kommer med telefonbud till dig, sa jag. Min plan hade egentligen varit att fortsätta 150–200 meter i samma riktning och sedan gå diagonalt mot Lindgrens. I efterhand vet jag att det hade varit en mycket svår terräng att ta sig fram i med mina korta ben, med mycket gungfly och sankmark. Även om min plan var bra är frågan om jag hade klarat mig från att gå ner mig i något av alla surhål som fanns i markerna. Jag tror att en skyddsängel gick med mig som tajmade mig och Arne att mötas som vi gjorde. Det var ju sekunder det handlade om och vi kunde lika gärna missat varandra.  När vi möttes slog jag följe med Arne till skogshuggarnas koja. Väl där fick jag en smörgås och vilade en stund innan jag återvände hem igen. Vägen hem tog mellan en och en halv till två timmar. Arne åkte skidor och jag sprang i skidspåren, vilket var betydligt lättare än att trampa upp en egen väg genom snön. För att komma hem var jag egentligen tvungen att ta vägen över vad som kallades ”surhålet”, eftersom isen på sjön var för svag att gå på.

Ensligt. Att hitta skogshuggarna var en riskabel uppgift för Sigge. De jobbade i oländig terräng och bodde i tillfälliga kojor. Skogshuggarna på bilden är inte de som nämns i texten. Sjöberg Bild

Men under vägen mötte jag en man som hette Torsten som var ute på sin gård. Han rådde mig att gå längs Kalvholmen och hästgatan där de stakat ut en väg rakt över sjön och ta sikte på fotogenlampan som lyste hemma hos Tea. Det hade redan börjat skymma och eftersom ingen hade elektricitet i byn på den tiden så var, förutom siluetterna på himlen, ljuset av fotogenlampan ett viktigt riktmärke för mig när jag gick över sjön. När jag kom fram till Teas hus så var hon jätteglad att se mig.
– Du ska veta Sigge, så glad jag var när en Arne komme hit, då förstod jag att du hade hittat dem, sa hon.

När jag tänker på händelsen så här i efterhand, förundras jag över hur oförståndigt gjort det var av de vuxna att släppa iväg mig så som de gjorde. Ingen frågade heller hur det hade gått när jag kom tillbaka, inte ens lärarinnan. Min prestation gick obemärkt förbi. Det var allmänt känt att de flesta gick vilse på Vargen och tänk om det hade varit en dimmig dag. Vad kunde då inte hänt? För egen del är jag i och för sig övertygad om att jag hade hittat i alla fall. På den tiden hade jag som en inre kompass som jag orienterade mig efter. Men ändå, vem hade haft ansvaret om något hänt? Jag kan inte låta bli att undra.”