Sandvik – stålindustrins flaggskepp

Sandvik – stålindustrins flaggskepp

Den moderna industrialismen föds i Edsken i Gästrikland. Här tog man fram det stål som hela världen eftertraktade för att kunna bygga järnvägar, broar och skepp. Här grundades också Sveriges framgångsrikaste företag 1862 – Sandvik AB. 

Sjön Edsken ligger strax utanför Hofors i Gästrikland, och till sjön flyter en bäck som under vår och höst var så pass strid att den kunde driva ett vattenhjul för bälgarna till en masugn. 1664 byggdes därför den första hyttan här. Runt 1800-talets mitt köptes Edske Masugn och Högsbo bruk av handelsfirman Daniel Elfstrand & Co i Gävle som drevs av Göran Fredrik Göransson, allmänt kallad ”Konsuln”. Han hade i sin tur ärvt handelsfirman, som startats av hans morfar. Det var ett av Sveriges starkaste handelshus och Göran Fredrik Göransson var känd för att fatta offensiva och i vissa fall riskabla beslut, men som hade visat sig vara bra för affärerna. Edske Masugn och Högsbo bruk hade köpts för att komma åt en av dåtidens viktigaste och ekonomiskt mest lönsamma råvaror, nämligen skogen.

Han hade dock tjänat stora pengar på att bland annat äga flera mindre bruk, där han producerat järn som sedan sålts och fraktats på egna båtar byggda på hans egna rederi. Göran Fredrik Göransson var en vidsynt och smart grosshandlare som verkligen hade förvaltat familjeföretaget. Våren 1857 landsteg han i Hamburg, en redan då stor handelsstad med många handelshus. Tanken var att han skulle hälsa på sina affärsbekanta, bekräfta de överenskommelser som gjorts, knyta nya kontakter och skriva nya handelsavtal. Han skulle dessutom ta med sig nya möbler till villan hemma i Gävle, som var under utbyggnad. Men av detta blev det inget. Istället fick han höra de senaste ryktena om en stor internationell kris som sades anlända från Amerika. Alla var oroliga, vilket även innefattade Göran Fredrik Göransson. Han avslutade sina affärer i Hamburg, backade ur de avtal som ännu inte var klara och hämtade hem det som gick. Sedan satte han sig på nästa båt och åkte vidare mot dåtidens industriella och finansiella huvudstad, London.

tungt & hett. Arbetet i stålbruket var tungt, slitsamt och hett. Men arbetsmiljön till trots, fanns en stor yrkesstolthet.
Tungt & hett. Arbetet i stålbruket var tungt, slitsamt och hett. Men arbetsmiljön till trots, fanns en stor yrkesstolthet.

Där träffade han en gammal vän vid namn Pontus Kleman, som bott i London sedan 1830-talet och nu gjort sig ett namn som ”tidens djärvaste spekulant” genom sina affärer inom trävaror. Det sägs att han hade goda förbindelser med Giles Loder som var en av de mest inflytelserika bankirerna och i sin tur gjort sig en förmögenhet på de ryska järnvägarna.

Dessa två herrar träffade Göran Fredrik Göransson och man började prata om nästa stora affärsområde. Kleman och Loder var övertygade om att det skulle handla om att revolutionera ståltillverkningen, då världen skulle behöva enorma mängder framöver och dåtidens tillverkningsprocesser var förlegade. Då var det fortfarande så att man fick hetta upp stålet och sedan slå ur kolet med en stångjärnshammare. Det tog enormt lång tid och mängden stål som kunde bearbetas blev begränsat. Men den erkände uppfinnaren Henry Bessemer hade i olika experiment visat att det gick att rena järn när det var i flytande form, genom att trycka luft genom det, som i sin tur tog med sig föroreningarna ut. Problemet var att ingen hade lyckats upprepa resultatet i större skala, och Henry Bessemer letade nu efter partners som kunde köpa in sig i hans patent och göra det kommersiellt gångbart. Patentet hade antagits 1855 och Göransson insåg efter sitt besök i Hamburg att det var dags att satsa på något nytt. Han trodde så pass mycket på idén att han köpte 20 procent av patentet. Därefter åkte han hem och började genast sina försök att få Bessemerprocessen att fungera i praktiken. Edske Masugn passade utmärkt som experimentanläggning och den 18 juli 1858 ansåg man sig ha lyckats i praktiken. Och för att övertyga engelsmännen, och resten av världen, att det som numera kallas götstålsprocessen faktiskt fungerade fick han resa till England med stål som framställts på detta sätt och visa på dess höga kvalitet. Det blev ingen succé, men det ofärdiga patentet kunde färdigställas. Det skull dock dröja ytterligare några år innan man på allvar började bygga götstålsverk. Men vad hände med krisen? Hösten 1857 kom bankkrisen över Atlanten och nådde handelshusen i Europa. Göranssons firma var involverad med flera handelshus ute i Europa, och när Bank of England drabbades så hårt av krisen att man tömde sina resurser på bara någon månad och regeringen fick ingripa så gick i princip alla hansaregionens handelshus omkull. Därmed fick även firma Daniel Elfstrand & Co ställa in sina betalningar den 29 november 1857, och helt plötsligt var hela Bessemerprojektet i fara.

Arbetet avstannade under en period, innan företagets konkursförvaltare till slut övertygades av Per Murén och Robert Rettig som var två solida och lite försiktigare affärsvänner från Gävle att firman skulle sättas under administration. När sedan Jernkontoret, som än idag är stålindustrins branschorganisation och startades redan 1747, gick in med ett lån på 50 000 riksdaler så betalade den pressade konkursförvaltaren den resterande summan på det våghalsiga patentet och arbetet kunde äntligen fortsätta.

männen styrde. Sandvikens tjänstemän 1881. Grundaren Göran Fredrik Göransson står som fjärde man från vänster.
Männen styrde. Sandvikens tjänstemän 1881. Grundaren Göran Fredrik Göransson står som fjärde man från vänster.

Att utvinna stål (järn med mindre än två procent kol) enligt den här metoden var och är mycket komplicerat. Anledningen till att man lyckades i Edsken men inte i England, där man försökt under flera år, sägs vara flera. Svenskt stål var sedan över hundra år tillbaka känt som det bästa i världen, vilket berodde på att järnmalmen i Bergslagen hade så låga halter av svavel och fosfor och därför var lättare att rena. Vi hade dessutom tillgång till stora barrskogar som gav det bästa kolet. Man hade också importerat mycket yrkesskicklighet från både England och Tyskland till Sverige för att utveckla det svenska stålet samt framställningsprocessen ytterligare. Jernkontoret hade sedan 1747 anställda kemister som forskade kring detta, men de fanns inte i närheten av Edsken. Där stod istället en smed som förmodligen lärt sig allt han kunde av en äldre smed eller sin far, och tittade på det fyrverkeri som skapas när luften blåses igenom stålet och först tar med sig svavel och fosfor och sedan omvandlar kolet till koldioxid. Och i takt med att lågan ändrar färg renas stålet. Så med hjälp av känsla för lågans färg (temperatur) men även saker som tackjärnets kvalitet, höjde smeden sin hand när han ansåg att man uppnått rätt renhet och processen avbröts, och götstålet hälldes upp i så kallade kokiller. Det var inte allt tackjärn som passade, och eftersom vetenskapen ännu inte fått grepp om det tämligen enkla grundämnet järn, som i kombination med andra ämnen uppvisade en enormt mångskiftande karaktär, så var det ”trail and error” samt kunskap, erfarenhet och fingertoppskänsla som avgjorde resultatet. Länge kämpade man med kvaliteten på stålet och nådde mycket hög kvalitet endast en gång av tre. Men till slut ansåg man alltså att man säkerställt metoden så pass mycket att man kunde presentera sina resultat.

Detta är i dag något som nästan ingen känner till, men Edsken spelade alltså en avgörande roll för hur hela världen skulle se ut de närmaste hundra åren. Tack vare svensk hantverkskunnighet, klurighet, malm från Bergslagen och kol från de svenska skogarna fick världen skåda fartyg i stål, järnvägar som korsade land och riken, skyskrapor och allt annat som därmed kunde byggas av götstålet. Stordriften inom stålindustrin var därmed ett faktum och de små bruken med sina stångjärnshammare fick antingen investera i götstålsanläggningar och bli industrier, eller lägga ner.

Utmärkt stål. Edske Masugn passade utmärkt som experimentanläggning och den 18 juli 1858 lyckades man repetera reningsprocessen av stål på ett sådant sätt att man ansåg sig ha lyckats i praktiken.
Utmärkt stål. Edske Masugn passade utmärkt som experimentanläggning och den 18 juli 1858 lyckades man repetera reningsprocessen av stål på ett sådant sätt att man ansåg sig ha lyckats i praktiken.

Man fortsatte tillverka götstål i Edske Masugn fram till mitten av 1860-talet, men tillverkningen flyttades allt mer över till det nya företaget Högbo Stål & Jernwerks AB som grundades 31 januari 1862. Detta företag bestod av ett sammelsurium av finansmän. Göran Fredrik Göransson själv  samt arvtagarna till nuvarande ägare av firman Elfstrand räknas som Sandviks ursprung. Företaget hade bildats för att ta tillvara på den enorma potential man såg i Bessemermetoden, där Edsken inte skulle räcka till på långa vägar. Så det var ett enormt riskprojekt med ett ofantligt lånebehov som startades upp, men som visade sig vara helt rätt. Och anledningen till att man la företaget där man gjorde var flera. Göransson själv utgick från Gävle, vilket ligger nära nuvarande Sandviken. Men det fanns också stor tillgång på skog till att göra kol, som användes för att få fram först järn och sedan rena det till stål. Men enligt Sandviks stora historiebok, som kom ut lagom till 150-årsjubileet 2012, så fanns det ett skäl till. Man ville skydda sina hemligheter och de konkurrensfördelar man hade genom att hamna en bra bit ifrån storstäderna. Där kunde man bygga upp ett eget samhälle och se till att arbetarna förblev lojala mot företaget. Och man såg också till att det lönade sig för de som arbetade där, genom att bygga upp ett riktigt samhälle, med bra bostäder, skolor, sjukstuga och allt annat som behövdes. Man såg också till att ständigt ha nya och intressanta projekt på gång, där man utvecklade nya produkter.

Men det skulle ta lång tid innan allt fungerade som det skulle. Ny teknik, en placering ute i ”vildmarken” och otränad personal gjorde de första åren till en kamp och strid. Det kostade mycket blod, svett och pengar att få ordning på verksamheten, vars storlek aldrig hade skådats. Många investeringar visade sig också vara olönsamma, och stordriftens fördelar kom gång på gång på skam innan man löst alla problem. Idag är Sandvik i grund och botten samma företag, med samma vilja att övervinna tekniska svårigheter. Man har gjort sig kända för att utveckla nya produkter och hårdmetallegeringar för användning inom mängder av områden. Det finns tillverkning runt om i hela världen, och huvudkontoret ligger numera i Stockholm. Men koppling till deras ”egna samhälle” Sandviken är stark och fortfarande finns mycket tillverkning kvar i bruksorten vid Storsjöns strand. Mycket har förändrats, och även om stålindustrin hade sin glansperiod under 1900-talet är och förblir det en mycket viktig del av det moderna samhället, och kommer så att förbli.

Monsterhammare. Den gigantiska ånghammaren importerades från England och skapade mycket problem innan den slutligen kunde tas i bruk. På bilden har en eldsvåda bränt hål i taket och släppt in ljus, vilket gjorde att bilden kunde tas.
Monsterhammare. Den gigantiska ånghammaren importerades från England och skapade mycket problem innan den slutligen kunde tas i bruk. På bilden har en eldsvåda bränt hål i taket och släppt in ljus, vilket gjorde att bilden kunde tas.