Romernas utsatta liv i Sverige: ”De kunde komma till lägret med högafflar”

Romernas utsatta liv i Sverige: "De kunde komma till lägret med högafflar"

Monica Caldaras föddes i en småländsk skog en kall vinterdag 1943. Uppväxten var kärleksfull men glåporden ”jävla zigenarunge” sved. Hon har levt i utanförskap men även ett liv med styrka och glädje.

En kylig dag med snö i luften kände Kati Caldaras att det var dags. Släktklanen, där Katis man Erland var en aktad hövding, bestod av ett sextiotal personer. Nu slog man vant läger, ställde upp vagnarna och satte upp tälten. I lägrets utkant, en bit in i skogen, ställdes snabbt ett mindre tält i ordning.
– Där föddes jag den sjätte november 1943 i Eksjö församling. Min familj som var djupt kristen tackade Gud framför vår stora ikon med jungfru Maria som vi alltid hade i vårt tält, säger Monica Caldaras. Mariaikonen hade Monicas aktade farfar Damo och hans stora klan med 12 familjer haft med sig när de kom till Sverige från Ryssland på 1860-talet. De var förfäder till dagens svenska romer som tillhör khelderashsläkten och talar den romska dialekten khelderash. Ordet betyder kopparslagare.
– Med det yrket försörjde vi oss vid sidan av hästhandel, hantverk och ett litet tivoli under ett ständigt flyttande landet runt, berättar Monica.

Kärlek. Ivan och Monica lyckligt nygifta 1977.

De svenska romerna bestod 1943 bara av några hundra personer. Då var mödra- och sjukvården under uppbyggnad. Allmänt barnbidrag på 260 kronor per år infördes 1948. Men välfärden gällde inte för ”zigenarna”, som romer kallades då. Myndigheterna ansåg att de var en sämre sorts människor. Därför drabbades romer av en rad förbud och lagar som riktades mot dem långt in på 1900-talet. Vi befinner oss i en renoverad och elegant inredd husvagn, byggd på 1950-talet, med fina tavlor på väggarna och en liten vedspis vid dörren. Vagnen på 5 000 kilo drogs förr av två ardennerhästar. Monica sitter på en sammetsstol. Hon har forskande men vänliga ögon. Håret, tillbakastruket från ansiktet, är mörkt och lätt gråsprängt. Halsen pryds av en guldkedja.  Intill står sonen Erland Kaldaras Nikolizsson, 38. I en blommig soffa sitter Monicas man Ivan Nikolizsson, född 1937 någonstans i Polen, och barnbarnet Dragan, 15. Utanför leker yngre barnbarn. I vagnen bodde en romsk familj in på 1960-talet. Under det romska kulturåret 2012 började den visas som en rullande utställning på initiativ av Romska kulturcentret och Romska ungdomsförbundet i Malmö, där Erland är ordförande. Turnén Sverige runt väckte så stort intresse att den pågår än i dag.
– Till och med de främlingsfientliga är intresserade, säger Erland och vi skrattar lite.

Familjens liv är en laddad del av Sveriges historia. Även Monicas bror Bernhard kom till världen 1955 i ett dragigt tält. En äldre syster avled av kylan efter födelsen. Även föräldrarna föddes på svensk mark. Kyrkobokföring eller kyrkliga dop var det inte tal om. Svenska kyrkans präster fick varken döpa eller jorda zigenarna för de ansågs vara ”ogudaktiga”.
– När farfar Damo gick ur tiden 1948 begravdes han i naturen under ett litet hemsnidat träkors i Hudiksvalls kommun. I dag ligger ett köpcentrum över graven, säger Monica.

Att gå på tivoli, roa sig och dansa till glad musik var ett stort folknöje i bondesamhällets tid. Populärt var det färgstarka följet med romer när de kom till byn. Marknadsplats hyrde de i förväg av markägarna.
– Där uppträdde skäggiga damen och starke Adolf, där fanns skjutbana och man kunde få bli spådd, berättar Erland. Monica beskriver sin uppväxt som kärleksfull och varm, trots dragiga tält och avsaknad av bekvämligheter. Husvagn byggde familjen senare. Man fick slå läger nära vattendrag, där man kunde tvätta kläder och sig själv. På vintern smältes snö till tvätt.
– Samarbetet mellan oss familjer var fantastiskt, vi delade allt! Jag minns de tidiga morgnarna då vi barn vaknade av röster som på vårt språk romanés frågade ’vem har kaffet färdigt?’ Det doftade kokkaffe. Mor hade varit ute och plockat vedpinnar i gryningen.

Fått slita hårt. Ivan Nikolizsson och barnbarnen Gino, 12 , och Erik, 9, utanför den romska husvagnen. Ivan har haft ett arbetsamt och hårt liv som satt sina spår, men samtidigt gjort honom stark.

Monica berättar om svenska marknader.
– Min mor spådde folk i deras händers linjer och hon lärde mig. Men jag fick bara säga det som var trevligt. Ibland fick de en glimt av hur ”vanliga” svenskar bodde, romer säger gadjé (icke-romer).
– Några bjöd hem oss för att bli spådda. Vi barn fick hembakade bullar. Det fick vi aldrig annars eftersom vi inte hade ugnar i tälten, bara stora oljefat att laga mat på. Och jag minns när vi lånade cyklar av några barn som kom cyklande till lägret.

Romsk musik är passionerad och känslofull. Monica, som alltid har älskat sång, uppträdde på tivolit.
– Men det kunde vara hårt. Vi fick ju inte gå i skolan som andra svenska barn, vi måste alltid resa iväg. Alla var vi analfabeter. Erland förklarar att orsaken till de svenska romernas ständiga uppbrott, vare sig de hade tivoli eller ej, var att de bara fick stanna runt tre dagar i varje kommun.
– Då kunde de inte bli mantalsskrivna och barnen fick därmed inte gå i skolan. Det blev som en ond cirkel. Stannade de längre utan tillstånd kördes de iväg med hjälp av lösdriverilagen.

”Lösdrivare” kunde avhysas eller dömas till tvångsarbete. I ett listigt yttrande om lagens användning skrev fattigvårdslagstiftningskommittén 1923 att då ”zigenarna var ett olösligt problem är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ut ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar (…) kan deras försvinnande icke nås på annat sätt än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet”. Genom att länsman hotade med denna lag och omhändertagande av barnen kunde romer lätt skrämmas bort.
– Ett minne från lösdriverilagens tid är att cirkusar och nöjesfält, som ofta drivits av romer, än i dag bara stannar tre dagar på samma plats, säger Erland

Klanhövding. Monicas farfar Damo, runt 1900 i Sverige. Som manlig khelderashrom har han klotformade silverknappar i dubbla rader, mjuka stövlar och stukad hatt. Hövdingastav och kedja på bröstet visar hans värdighet.

Många kände medlidande med romerna, men de som lät dem bo hos sig eller bjöd på mat kunde få sina namn upplästa i kyrkan, vilket ansågs som skamligt i socknen. Mönstret blev att när de styrande öppet diskriminerade romer så blev det fritt fram för huliganer.
– Det hände att de kom med högafflar och påkar och rev ner tälten för att driva iväg oss eller skrek ”jävla zigenarunge” efter en. Utanför lägret fick vi barn aldrig gå utan att ha en vuxen med, säger Monica. Att lämna Sverige var ingen idé. Ivan berättar att 1943 miste han som sexåring sin far Ljubo. Andra världskriget brann. Ljubo, som var en skicklig kopparförtennare, dödades framför sina barns ögon av nazister som uppsökte deras läger i det gamla Jugoslavien. Romer var lovligt villebråd. Till Sverige kunde de inte fly därför att en svensk lag om inreseförbud för romer gällde 1914–1954.
– Vi vågade inte lämna Sverige då. Vi hade inte blivit insläppta igen. Samtidigt gjordes allt för att vi romer skulle vantrivas och vilja lämna landet. Vi fick till exempel inte ransoneringskort under krigstid, säger Monica. Trots allt grodde goda idéer. Det fanns engagerade lärare och under 1950-talet gjordes försök med ambulerande ”zigenarskola” och annan undervisning med gamla uttjänta läseböcker.
– Jag och mina kusiner fick gå i sommarskola på olika orter i några år. Lärare kom dagligen ut till lägret. Jag lärde mig att läsa i Linköping 1952, minns Monica.

Pappa Erland fick betala. Men det var det värt, för Monica som raskt lärde sig att läsa och skriva svenska lärde Erland konsten. Föräldrarna gjorde sedan allt för att barnen skulle få studera. Det ledde till att Monica, då 16, studerade på Hermods, fick arbete på Tempo som kassörska och på Hermods avdelning för skolmaterial i Malmö. Stora samhällsförändringar hade kommit med demonstrationer för romers rättigheter. Efter en ”zigenarutredning” 1956 fick romer rätt till fast bostad och skola för barnen. Familjen Caldaras fick en modern lägenhet i Malmö 1959 och blev äntligen folkbokförda. Då var tivolit nedlagt. Monica minns att det var som ett himmelrike med varmvatten och toalett inne.
– När sedan min bror Bernhard började i första klass 1961 hälsade jag på i skolan. När han räckte upp handen såg läraren inte på honom. Då bestämde jag mig för att bli lärare.
– 1964 kom en lag att alla romska barn hade skolplikt, fast rösträtt fick romer inte förrän 1971, säger Erland.

Stark musiktradition. Gipsy Brothers heter musikgruppen som bildades 1993 av Ivan Nikolizsson, här med bland andra sönerna Richard (gitarr) och Michel (sång) på Ljungby berättarfestival 2013.

Samma år fick Monica anställning i Malmö som Sveriges första romska hemspråkslärare. Sitt livs stora kärlek Ivan mötte hon 1977. Han hade anlitats som violinist på ett romskt bröllop i Malmö där Monica sjöng. Ivan hade trots ett hårt och otryggt liv studerat på Akademiska musikskolan i Belgrad och efter det blivit förste violinist i Belgrads symfoniorkester.
– När jag fick min första fiol på åttaårsdagen av en syster blev musiken mitt liv, säger han. Ivan friade på romskt vis genom att fråga Monicas familj om dotterns hand. Han fick ja direkt.

Bröllopet varade i dagarna tre enligt romsk tradition och 700 gäster från hela Europa kom. Snart gjorde tre söner entré, Erland kom först 1978.
– De föddes alla på Malmös BB, då kände jag mig som alla andra svenska kvinnor! Ivan fick jobb på en sockerfabrik, men sedan blev han musiklärare för romska barn i Malmö. Sönerna har alla blivit musiker, Erland är dessutom flitigt anlitad föreläsare om romer. Efter en lång kamp blev romerna äntligen år 2000 erkända som nationell minoritet i Sverige.
– Det var en fantastisk känsla som inte går att beskriva med ord, säger Erland. Romska nationaldagen 8 april firas sedan 2001. Erland har träffat vårt kungapar och fått utmärkelser för sitt arbete med att sprida kunskap om romer. Stort var även mötet med påven Franciskus som 2015 inbjöd 7 000 representanter för världens romer till Vatikanen. Den svenska delegationen fick stor uppmärksamhet.
– Jag önskar att detta kan bli början på en ny historia för ert folk, sa påven. I historien finns ljusstrimmor. När Monica besöker Malmös kyrkogård där föräldrarna nu vilar kan hon minnas röster från barndomens tidiga morgnar i lägret: ’Vem har kaffet färdigt?’