Rolf Wikström – den svenska bluesens mästare

Rolf Wikström – den svenska bluesens mästare

Rolf Wikström har alltid tagit ställning, både på scen och i det privata. Han har spelat med de stora bluesartisterna och likt dem låter han bluesen berätta om en tuff bakgrund. 

Teven var trasig och de hade ringt efter hjälp. När apparaten åter fungerade greppade reparatören det akustiska instrumentet som stod lutat i soffan.
– Är det du som spelar på den här? frågade han och drog ett ackord på gitarren.
– Ja, sa sonen i familjen stolt.
– Okej, men den är ju helt ostämd. Jag ska stämma den åt dig.

”Här är jag fyra år och har dragit upp en braxen på fyra kilo. Vi hyrde sommarhus i skärgården av skeppare Berntsson.”

Ynglingen hisnade. Allt han hade lärt sig försvann på ett kick. Melodierna han plockat upp med örat mot transistorradion och tagit efter. Han fick börja om från noll, med trösten att det lät så mycket bättre. Pappa Julius ignorerade sin sons tjatande: ”Nej, har jag sagt. Det är ju bara frälsningsarmén som har gitarrer!” Morbror Erik visade större barmhärtighet och lät systersonen ärva den gitarr han rudimentärt brukade knäppa på.
– I december 1962 såg jag ett TV-program med den amerikanske bluessångaren och pianisten Champion Jack Dupree, en show inspelad i Köpenhamn. Det var bara så fantastiskt. Samma grej som Elvis, men med större djup, säger Rolf Wikström.
– För första gången för mig var människan och musiken ett och detsamma. Det gick inte att separera. Jag blev helt tagen.

In i honom kom en känsla som aldrig har lämnat honom. Bluesen. Musiken som uppstod i Mississippideltat kring förra sekelskiftet, som arbetarsånger framförda av afroamerikaner med texter starkt färgade av problem, olycka och sorg.
– Tids nog insåg jag att man som bluessångare även är ett språkrör för det samhälle man lever i. Att den sociala dimensionen är väldigt viktig. Nere i deltat i USA var bluessångarna de enda kultur- och nyhetsförmedlarna förutom kyrkorna och prästerna. En stor del av texterna beskrev faktiska händelser och stämningar i samhällena, säger Rolf Wikström när Minnenas Journal träffar honom.
– Mitt syfte har varit att göra blues i svensk form och ta ställning. Min ideologiska drivkraft har alltid varit självklar och central för mig, jag växte upp under särskilda förhållanden. Det måste ha någon innebörd för mig för att det ska kunna ha någon innebörd för andra.

ELVIS HÄRMADE. ”1978 kompade vi Roy Brown, som Elvis snodde hick-sångstilen från, i Sverige och i Oslo. Här är jag med Leif Rundqvist, Nils ”Kulan” Rehman, Roy Brown, Per ”Slim” Notini, Ali Lundbohm, Teddy Walter och Peter Caudwell i förgrunden.”

Blå toner till röda takter. I Rolf Wikströms texter har skildrats utifrån den lilla människans perspektiv, alltid solidariskt och inte sällan samhällskritiskt.
– Jag har egentligen aldrig haft något val. För hela tiden har jag upplevt klassamhället oerhört starkt, och orättvisorna kan fortfarande göra mig vansinnigt förbannad, säger Rolf som också påverkades av att växa upp på 1960-talet:
– Men jag var inte med på Kårhusockupation. Att ockupera sitt eget hus tyckte jag var jättekonstigt. Det fanns mycket som var väldigt bra, men ibland var det rena dillferierna. Rolf var gitarrist i Slims Blues Gang (med bland andra blivande ABBA-trummisen Ola Brunkert), men ville göra något med sina egna låtar. Sedan debuten 1975 har han gett ut 26 uppmärksammade bluesalbum. Men den främsta kommersiella framgången har kommit utan hans eget samhällsengagemang i texterna. Hösten 1989 släpptes albumet Mitt hjärta är ditt – en avstickare med Rolfs tolkningar av Nils Ferlin.

Mannen som symboliserar den svenska bluesen som ingen annan gick till och med upp på Svensktoppen.
Mitt hjärta är ditt är den skiva jag är minst nöjd med. Den är för smetig och poppig. Men en större del uppskattar ju sådant. I den där vevan ökade genomsnittsåldern på min publik drastiskt, de äldre gillar Nils Ferlins ord. Det var likadant med min mamma. När han läste dikter i radion sa hon alltid: ”Nu måste vi alla hålla tyst. För nu blir det någonting som är riktigt fint.” I åratal hade Rolf Wikström haft Ferlin-inspelningar i tankarna, sedan han läst Erik Asklunds trilogi om 1930-talets författare och poeter i Stockholm där Fabian Fahlin är centralgestalt i den första delen. Fabian Fahlin var Nils Ferlins alter ego och i boken citeras en strof: ”Och mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus.” Då hoppade Rolf högt och sög i sig Ferlins alla dikter.
– Redan som ung var jag litterär. Hemma var det helt naturligt att vi dagligdags läste och diskuterade författare, böcker och politik. Min äldsta morbror var kommunist och prenumererade på någon sovjetisk-svensk tidning där det bara var bilder på traktorer och pansarvagnar på omslagen. Och även Folket i Bild.

SAMSPEL. ”Jag och Albert Collins, en av mina stora influenser, på scenen 1979. Vi kompade honom under hans turné i Sverige och Norge. Albert var en oerhört trevlig man.”

Verkligheten var knapp. Fem personer (Rolf, tre år äldre systern Kerstin, mamma Karin och hennes två bröder) i en enrumslägenhet på Södermalm i Stockholm efter att föräldrarna skilt sig när Rolf var sex år.
– Innan morsan blev hemmafru var hon metallarbetare på Sporrong. Efter att farsan hade dragit hade hon tre jobb för att vi skulle klara oss. Morsan skrapade bland annat bakplåtar på Tössebageriet på Östermalm innan hon fick anställning när Bankgirocentralen var nystartad, berättar Rolf Wikström.
– Det var väldigt viktigt att man skulle vara hel och ren. Men det hände ju att mamma inte hade stålar till mat. Fast då brukade mina morbröder dyka upp med en kasse mat. Av pappa Julius syntes inte mycket och han dog av misstag 1961, det år då Rolf fyllde tolv. Julius kokade tevatten och märkte inte att gasspisen slocknat och läckte ut gas. Han satt på toaletten och föll ihop på golvet.
– Farsan var självlärd tandläkare. Från början var han stuckaturmurare och föll från tredje våningen och tappade hörseln helt på ena örat och nästan helt på det andra. Via Hörselfrämjandet omskolade han sig till tandtekniker, som precis som stuckatörer jobbade med gips. När farsan gjorde proteser såg han hålen i tänderna och började pula med det också. Vi snackar 1910-tal nu, och då behövde man inte ha någon utbildning för att vara tandläkare. För egen del skaffade Rolf sig kunskaper på universitetsnivå; en fil. kand. i kulturgeografi, nationalekonomi och ekonomisk historia. Men av detta blev endast ett kortare beredskapsjobb på Länsstyrelsens regionalekonomiska enhet i Stockholm. Samtidigt släpptes Rolfs första album och eftersom han, tyckte han själv, inte passade i den akademiska världen var karriärvalet givet.

I alla dagar har Rolf varit stammare, det vill säga haft en störning i talflödet. När han sjunger försvinner problemet. I skolan klarade han sig från mobbning och först i puberteten insåg han att det kanske skulle begränsa honom.
– Därför undvek jag också att vara frontman på scenen tills jag blev så illa piskad till det. Jag var ju livrädd för att snacka mellan låtarna. När jag skulle presentera bandet sjöng jag i stället en sång där jag namngav de andra, säger 68-åringen som i dag bara stammar marginellt.
– Att jag vågade ställa mig längst fram bakom en mikron i mitt eget sammanhang är nog det viktigaste som hänt mig. För då kom jag till den plats där jag hörde hemma.

KUNGAMÖTE. ”I mars 1992 träffade jag B. B. King på Cirkus i Stockholm. Jag missade hans show senare eftersom jag själv hade en spelning med Peter LeMarc. Men jag har sett B.B. lira säkert 25 gånger.”

Wikströms speciella spelstil med att töja strängarna mer än de flesta, den kraftfulla rösten och de personliga texterna får många att jämföra honom med de riktigt stora inom genren. Inte för inte är han som ende svensk och ende icke engelsksjungande bluesartist med i den överallt erkända bibeln Virgins Blues Encyclopedia. På 1970-talet kompades internationella stjärnor på plats i Sverige gärna den svenska bluesens mästare och hans band. Som sångaren och pianisten Charles Brown.
– Det var extra häftigt, för han var en av Ray Charles stora förebilder. När Ray Charles började imiterade han mer eller mindre Brown. Själv hittade jag faktiskt mycket i tenorsaxofonisten Ben Websters sätt att spela. Jag har en ton från honom.

I bluesen hämtar Rolf Wikström än i dag samma näring som när pluggade in sin första elgitarr i en batteridriven radio och fick en förstärkare. Så här långt över 6 000 spelningar, även med andra stora svarta musiker som B. B. King, Albert King, Muddy Waters, John Lee Hooker, Robert Johnson, Howlin’ Wolf och Buddy Guy i åminnelse. Men också egen förmåga att göra människan och musiken till ett och detsamma. 1984 erbjöds Rolf att spela med sitt band på Världsutställningen i New Orleans och göra en turné på klassiska bluesklubbar i södra USA. Men efter ett husköp gavs ingen ekonomisk möjlighet.
– Gagerna var så låga att jag inte kunde rättfärdiga att vara borta i 30 dagar och gå back. Det var synd, för det där hade kanske inneburit något annat, säger Rolf Wikström som bara ångrar en sak i karriären:
– Jag tog rollen som den blinde siaren Teiresias i Oidipus på Stadsteatern 1992 för att jag trodde att det skulle bli en nyttig erfarenhet. Men jag tyckte det var hemskt hela tiden… Skådis? Nej, tack. Hellre sex strängar, hjärtat på rätta stället och angelägna berättelser.
– Att vår TV pajade när jag var grabb var nog rätt bra. För då fick jag gitarren stämd så att jag kunde hänga med när jag blev helt tagen.  Och sedan dess har Rolf Wikström aldrig behövt börja om från noll.

ÄVEN PÅ TRÖJOR. ”Pressbilden när jag släppte albumet Blues 2003. Den är tagen utanför replokalen i Gubbängen och användes även på t-shirts och annat.”

”Intresset för blues är begränsat”
Namn: Rolf Julius Wikström.
Mest känd för: Att i alla år träget spelat svensk blues.  Anses av många var den som tog bluesen till Sverige.
Ålder: 68 år.
Bor: Stockholms innerstad.
Familj: Sambon Charlotte Paulsson, 44 år, barnen Sofia, 42 år, Erik, 38  år, och Annie, 8 år.
Gör i dag: Spelar vidare, gör omkring 60 spelningar varje år. Skriver låtar, men när nästa inspelning sker är osäkert. ”Det mediala intresset för blues är begränsat. Sprids inte information till folk blir det ganska svårt att sälja och få ihop ekonomin.
Mitt senaste album: I stället för tystnad, kom 2011.”