Revolver-Harry kallades för världens bästa detektiv

Revolver-Harry kallades för världens bästa detektiv

Harry Söderman var en verklig Sherlock Holmes som reste världen över med sitt mikroskop för att lösa de svåraste brotten. I Sverige byggde han upp den moderna kriminaltekniken och i Norge är han en krigshjälte.

Våren 1956 kom Harry Söderman till Tanger. Med sig hade Harry sin familj, hustrun Elsa och de tre barnen. Den arabiska staden vid Medelhavskusten sjöd av liv. Det var ett inferno av smugglare och brottslingar, något som passade svensken alldeles utmärkt. Detta var hans jaktmarker, och en värld som han kände sig hemma i. Då visste han inte att detta skulle bli hans sista uppdrag.

Den 16:e mars samma år hittade sonen Erik sin pappa i arbetsrummet. Död. Harry hade drabbats av en hjärtinfarkt medan han arbetade. Livet lämnade Harry lika hastigt som det tidigare hade öppnat hela världen för honom. Harry Söderman hade under sina 54 levnadsår hunnit skaffa sig ett världsrykte. Han föddes 1902 i Östersund. Pappa Pehr var en butter landsfiskal och kronofogde som hade planerat en karriär inom pappersindustrin för sonen. Men ödet ville annorlunda. Harry hade två förebilder, pappa och Sherlock Holmes. Det visade sig att han skulle övertrumfa båda. Vuxenlivet började trevande med kemistudier i Malmö. Sedan gick resan till Tyskland i början av 20-talet. Mötet med mellankrigstidens Europa blev ett uppvaknande. Harry såg fattigdomen och svälten i krigets spår och de sociala problem som följde. Men resandet gav också mersmak.

Utbildade motståndsmän. Harry, statspolisintendent Georg Thulin och Erik Ros, polismästare för Stockholmspolisen. Båda var starka anhängare till utbildningen av de danska och norska polistrupperna.

Föräldrarna blev inte glada när han tog en cykel och trampade längs Sidenvägen mot bortre Asien. Han rökte opium i Siam, träffade nomader och reste över stäpper och genom djungler. Harry upplevde den främmande kontinenten i en tid av stora omvälvningar. De gamla europeiska herrarna fanns kvar, men det sjöd och puttrade av oro och frihetslängtan bland de asiatiska folken. Efter ett par år kom han hem, grubblande över vilken väg han skulle ta härnäst. Men det skulle ödet på ett lite märkligt sätt välja åt honom. En vårvinterdag 1925 satt han insnöad på en fjälltopp med en äldre professor, en fet präst och en hjärtsjuk fransk diplomat. Den underliga kvartetten hade lärt känna varandra på ett pensionat och gjort uppstigningen tillsammans när de överraskades av en snöstorm. Det visade sig att fransmannen kände den berömda professorn i kriminalteknik, Edmond Locard, vid det ansedda universitetet i Lyon. Med ett rekommendationsbrev, vackert utsmyckat med diplomatstämplar, anlände Harry följande höst till Lyon för att börja studera. Locard var först skeptisk, men såg snart briljansen i sin unge svensk. Det dröjde inte länge förrän Harry tillhörde Locards innersta krets. Han fick arbeta i det kriminaltekniska laboratoriet och kastades snart ut på verkliga brott. Harry sprängde själv en illegal spelhåla, han spårade mördare och förfalskare, och han lärde sig allt om kriminalteknik, vittnespsykologi, fingeravtryck och ballistik. Hos Locard blev han frälst genom lovsången om tidens främsta verktyg – mikroskopet.

Livet i Frankrike var skönt. Maten, drycken och klimatet passade honom. Ändå återvände han till Sverige 1929 efter att han fått sin doktorshatt. Harry var 27 år gammal och full av självförtroende. Han hade redan fått ett världsrenommé efter att han ledde utredningarna kring ett misstänkt fall av forntidsförfalskning i den lilla franska staden Glozel. Ett mysterium som fortfarande är omtvistat, där en bonde hittade tusentals märkliga föremål i sin åker. Två läger debatterade hätskt om det var förfalskat eller inte. Sverige var vid denna tid hopplöst eftersatt när det kom till polisarbete. Det svenska rättsväsendet var kvar på stenåldern och oviljan till förändring var genuint grundmurad både bland poliser och jurister. Harry slog ner som en bomb i Stockholm. Han öppnade en privat kriminalteknisk detektivbyrå och skaffade sig snart mäktiga vänner inom regeringen och bland utländska diplomater, som den ryska revolutionären och ambassadören Aleksandra Kollontaj.

Plats vid bordet. Interpol grundades 1923 och Sverige blev medlem 1926. Efter andra världskriget drog man igång arbetet igen. Då satt Harry Söderström med i den innersta kretsen.

Genom sina kontakter fick han möjlighet att visa sina färdigheter och snart var han given vid varje större svensk brottsplatsundersökning. Med de nya och märkliga metoderna blev livet svårare för Sveriges alla skurkar. Nu började också tidningarna uppmärksamma honom och kommunistpressen gav honom namnet Revolver-Harry. Harry tog striden med juristerna och visade hur märkvärdig vetenskapen var i jakten på förbrytare. Harrys sekreterare, en ung Astrid Lindgren, lärde sig massor av sin chef. Det var genom alla hans experiment som hon fick idén till Mästerdetektiven Kalle Blomqvist. Arbetet skulle ge Harry ett internationellt rykte och hela världens poliskårer började snart dra i honom. Alla ville anlita den geniale svensken, och Harry fick resa världen över för att bistå kolleger. 1935 åkte han till New York för att bygga upp deras kriminaltekniska laboratorium. Så föddes CSI New York. Framgångarna gjorde att Harry 1939 kunde öppna dörrarna till Statens Kriminaltekniska Anstalt. Svenskt rättsväsende tog klivet in i den moderna tiden, med Revolver-Harry som kapten. För de gamla konservativa gubbarna var det bara att följa med, eller hoppa av. Men kriget skulle förändra allt. Harry hade aldrig tagit nazisterna på allvar. Han trodde sig känna tyskarna, och att de skulle följa den lille löjliga Hitler kom som en chock. Men en resa till vännerna i Frankrike 1942 öppnade ögonen för ondskan i Nazityskland. Snart reste Harry till London där han träffade den norska exilregeringen. Mötet blev början på en av Sveriges mest våghalsiga politiska aktioner genom alla tider. Harry skulle ge norska flyktingar i Sverige en militärutbildning. Han ryckte i de politiska trådarna och fick lov av regeringen att undervisa några tiotal norska reservpoliser. Men vid årsskiftet 1945 hade han en egen lite armé av 15 000 välutbildade norrmän som flögs in vid Nordkalotten och sattes in i striderna mot de retirerande tyskarna.

Fikastund. Familjen samlad på Berga gård. Längst till vänster Pehr Söderman, Harrys son i andra giftet, som senare blev geolog.

Frågan var politiskt brännhet i Sverige. Rädda politiker hade velat vänta och se vilka som skulle vinna kriget först. Ändå hade utbildningen startat sommaren 1943 i Roslagens skärgård. Året efter byggdes ett nätverk av utbildningsläger över Svealand och Norrland. I Dalarnas djupa skogar fanns det plats och rätta andan för Harrys hemliga verksamhet. Dalfolket är av tradition positivt inställd till partisanverksamhet. Allt skulle visserligen inte gå helt smärtfritt till. Som den gången när några dalkullor i skydd av natten smög in i lägret utanför Falun för att vänslas med norrmännen. Då skulle Harry kallas för den värsta sortens sutenör i pressen och den svenska frikyrkorörelsen krävde hans huvud på ett fat. Det blev heller inte bättre när hans danska bataljon råkade sätta fyr på sina baracker. Deras kommendant, kapten Freisleben, skulle då skriva ett brev till husägaren Uppsala Universitet och be om ursäkt. Den skämtsamma dansken skrev att med tanke på hur många hus den svenska militären bränt i Danmark genom århundradena så kan väl ett mer eller mindre i Sverige inte spela någon större roll. Det blev ett fasligt liv när Uppsalaakademikerna tydligen saknade humor.

Tyskarna skulle inte dra sig från Norge utan strid och de brände marken bakom sig. Harry som oroade sig för civilbefolkningen kände sig nödgad att själv ingripa. Våren 1945 när hans män tampades med de flyende SS-styrkorna tog han nattåget till Oslo. Väl framme gick han rakt upp hos Gestapochefen Heinrich Fehlis för att försöka tala honom till förnuft. Kort därefter sköt sig Fehlis med Mein Kamp i handen och tyskarna lämnade ett fritt Norge. Harrys styrkor skulle rensa upp i det norska nazisträsket. Alla medlöpare greps och spärrades in. Men själv återvände Harry till sitt arbete på Statens Kriminaltekniska Anstalt. Arbetet med att reformera och modernisera Sveriges rättsväsende fortsatte. Harry fick in kriminalteknik som ett ämne vid Polishögskolan, där han själv började undervisa. Efter 13 år på posten hade han utbildat en generation som kunde ta över. Då tackade Revolver-Harry för sig och slutade. Han hade köpt en gård några år tidigare. Men bondelivet i Sörmland passade honom inte. Samtidigt drog den demokratiska världens rättsväsenden i honom. I skuggan av det kaos som andra världskriget hade orsakat så fanns det mycket att göra. Harry reste till Tyskland och hjälpte västtyskarna att skapa ett demokratiskt författningsskydd. Sedan tog han hela familjen och återvände till New York för att undervisa unga kriminaltekniker. Samtidigt skakade de gamla kolonialländerna i sina grundvalar och Frankrike var tvungna att överlämna Tanger till dess rättmätiga ägare, Marocko. Det var där, vid Gibraltar sund, som han utförde sitt sista uppdrag – att organisera det fria Tangers första riktiga polisstyrka i ett laglöst land.

Revolver-Harry tyckte inte alls om sitt smeknamn, ändå blev det epitet han gick till historien med. Han var inte bara en pionjär inom sitt område, utan en reformator. Han moderniserade det svenska rättsväsendet och ledde poliser och motvilliga jurister in i den moderna eran.

Blev ingen film. Tanken var att göra en film om Harry Södermans äventyrliga liv där Stig Järrel skulle spela Harry men filmen blev aldrig av. Mustaschen hade Harry använt sig av då han i Berlin jagade skurken Otto John.

Revolver-Harry moderniserade kriminaltekniken
Namn: Harry Söderman (även kallad Revolver-Harry).
Född: 24 augusti 1902 i Stockholm men växte upp i trakterna kring Östersund. Han dog i en hjärtattack i Tanger, Marocko 16 mars 1956.
Yrke: Civilingenjör och kriminaltekniker. I Lyon tog han sin doktorsexamen 1928 i ballistik, där han beskrev metoden för att identifiera vilket vapen en kula avfyrats från. Han byggde upp Statens Kriminaltekniska Anstalt (SKA), som idag heter Nationellt forensiskt centrum (NFC).
Sagt om Harry: Leif GW Persson har honom som sin stora idol och förebild: ”Han är en helt osannolik person, Sveriges svar på Indiana Jones. Han är större än livet självt, osvensk på det där hejdlösa sättet.” (Sagt i Veckans brott.)