Reformer som gjorde skillnad: Striden om rätten till en värdig ålderdom

Reformer som gjorde skillnad: Striden om rätten till en värdig ålderdom

Långt före ordet pension fanns gällde fattighuset. Under 1900-talet kom ett antal pensionsreformer som underlättade livet för de som byggt samhället. På 1950-talet kom den stora ATP-striden som splittrade politikerna.  

Långt före vi tog pension som något givet skaffades många barn i förhoppningen om att ett ljushuvud skulle titta fram för att säkerställa ens ålderdom eller så hamnade man på ett fattighus där man svalt ihjäl som oduglig. Allt eftersom samhället blev mer civiliserat rådde en enighet om att de gamla, som är barnens golv, borde avtackas med respekt.

Det var 1913 som Sverige först i världen införde en allmän pensionsförsäkring som gällde för alla men ersättningen var i jämförelsen med den lön man uppbar som arbetande en snål allmosa. Den var några hundra kronor per år och mindre för kvinnor. Den stora striden togs på 1950-talet om ATP (Allmän tilläggspension) för alla. Många tjänstemän hade ett pensionsavtal med sina arbetsgivare men de som stod utanför var industrins arbetare. Den grupp som Socialdemokraterna värnade och ansåg med sitt slit var grunden för vårt välfärdssamhälle. Striden mellan Socialdemokraterna och oppositionen blev en av 1900-talets mest uppslitande och infekterade strider där Erlander stred emot Folkpartiets Bertil Ohlin och Högerpartiets Jarl Hjalmarsson. Oppositionen kastade in en brandfackla och krävde folkomröstning. 1957 skulle Sveriges befolkning ta ställning till tre . (Se ruta.)

Trots att alla partier var överens om en pensionsreform kom hela debatten att handla om, i skuggan av det kalla kriget, socialism kontra mänsklig frihet. Oppositionens kamp för att erövra makten mot Erlanders kamp för att behålla makten, skymde målet att ge en arbetare en anständig pension, vilket alla till trots var eniga om, trots olika lösningar. Folkomröstningen, med tre förslag, var splittrad men Erlander ansåg att Linje 1 vunnit och 1959 beslutades att ATP skulle införas och den första utbetalningen gjordes 1963. Det kom att kallas Kronan i juvelen i Socialdemokratins samhällsbygge, att ge de som byggt vårt samhälle ett anständigt liv de sista åren av sina liv. En politik som färdats långt bort från fattigstugans förnedring.

”Nog fattar folk skillnaden mellan en frivillig eller en obligatorisk tilläggspension. Den frågan kan man lugnt underställa allmänheten att svara ja eller nej på.”
Folkpartiledaren Bertil Ohlin föreslår en folkomröstning om ATP men statsminister Tage Erlander anser att frågan är för komplicerad att ta ställning till i en folkomröstning.

”Personer med höga räntor eller pensioner, som såg något oförsynt och själviskt i att andra begärde pensioner, om också vida lägre.”
Herbert Tingsten, DN:s tunge debattör, tog oväntat strid mot meningsfränder som inte ville ge de mindre bemedlade lagstadgad tilläggspension.

Folkomröstningens tre förslag
I folkomröstningen 1957 röstade alla på tre olika förslag:

Linje 1: Allmän och lagfäst tilläggspension. Socialdemokraternas och SKPs förslag.

Linje 2: Frivillig tilläggspension och höjd folkpension. Centerpartiets förslag.

Linje 3: Tilläggspension bestäms av arbetsmarknaden. Folkpartiet och Högerpartiets förslag.
Folkomröstningen slutade. Linje 1: 46.4. Linje 2: 15,0. Linje 3: 34,6.
Den som avgjorde att riksdagsbeslutet gick igenom 1959 var folkpartisten Ture Königson som lade ned sin röst med motiveringen att den sittande regeringens förslag var det enda genomarbetade. Därmed fick den sittande regeringen mandat att genomföra ATP-reformen.