Nacka Skoglund – från firad till fallen stjärna

Nacka Skoglund – från firad till fallen stjärna

Till och med brassarna häpnade över hans dribblingar. Lennart ”Nacka” Skoglunds fotbollskarriär saknar motstycke. Men det är också historien om en ikon som inte kunde hantera livet utanför planen.

Ett rum för en krona om dagen. Två rullgardiner som kan stänga ute även den vackraste dag när mitt inre är lika svart som en tropisk natt. Och brudarna – det är utvikningsflickor på väggen där tapeten är som mest solkig. Orden är Lennart ”Nacka” Skoglunds, ur hans bikt våren 1970 under vistelsen hos Länkarna när spriten och tabletterna till slut hade övermannat honom helt. En tid därefter spelade han sin allra sista match, på korpseriens grusplan med stödorganisationens lag mot Wedins Åkeri.

Sedan var det över. Förföraren på fotbollsplanen. Den eviga kvinnotjusaren. Det var i en annan tid. Nu sträckte sig livet inte längre än till nästa halvböj. ”Nacka” Skoglunds idrottskarriär var sagolik. På bara några månader tog han sig från Hammarby i division 3 via spel i AIK i allsvenskan och presslandslaget till VM-brons i Brasilien 1950 och proffsspel i italiens­ka toppklubben Inter.

I tio år firade han stora triumfer på vänsterkanterna. Var än domaren blåste till spel fröjdades publiken av det ljuslockiga bollgeniets tricksande. Josefs och Linnéas grabb från Södermalm i Stockholm var helt enkelt så fenomenal på att spela fotboll att folk, och ibland även motståndare, bara stod och gapade. Så fiffig och oförskräckt att Nacka än i dag omtalas världen över.

– Nacka gjorde saker med bollen som ingen annan kunde. Efter träningarna gillade han att skjuta på mig och det bara svischade förbi mig hela tiden. Och vilka passningar under matcherna … Det blev ju frilägen hela tiden för medspelarna, säger den forne landslagsmålvakten Ronnie Hellström till Minnenas Journal.

VM 1958. Nacka gratulerar Kurt Hamrin efter hans andra mål mot Ungern.
VM 1958. Nacka gratulerar Kurt Hamrin efter hans andra mål mot Ungern.

Han var i unga år lagkamrat med Nacka i Hammarby. Under sin långa proffs­karriär kom Ronnie att möta många världsstjärnor men få med samma kapacitet som den charmige kisen.

– Han var helt enkelt en suverän lirare, även när han började närma sig 40. Men han hade ju det där med alkoholismen …

Ja, livet utanför gräsplanernas kritade linjer var en helt annan historia. Där hittade Nacka sällan lyckade lösningar och människor i hans omgivning uttryckte omdömen som ansvarslös, opålitlig, osäker, undflyende, konflikträdd och slarver när han kom på tal. Som en av dem ringade in det: ”Han var enkel att ha att göra med. Men han var svår att få grepp om. Som en sommargardin i ett öppet fönster”.

Redan som ung var Nacka fascinerad av läckra gångkläder och utsvävande nattliv. Någon anställning efter folkskolan lyckades han aldrig behålla eftersom han ansåg arbete vara oviktigt. Nacka ville leva ett liv som flöt ovanpå det vanliga och gjorde det också under de välbetalda proffsåren i Italien. Hyllad och omhuldad varhelst, van vid att bara kunna garva sig genom vardagen.

I Milano gifte han sig med skönhetsdrottningen Nuccia Zirelli och fick två söner, Evert och Giorgio. 1949 hade Nacka blivit far till sonen Hans i en tillfällig förbindelse. Hans adopterades bort som ettåring. Nio månader efter VM 1958 kom sonen Peter till världen efter ännu en affär. Trohet var inte Nackas starkaste gren, vilket kanske inte var så kons­tigt då han gärna deklarerade att han var guds gåva till kvinnorna.

Under en period levde Nacka ändå familjeliv med Nuccia och investerade en del av sin goda förtjänst i en bar, Bar Nacka, som de stillsamt drev tillsammans. Nacka tycktes ändå gå mot en relativt stadgad och trygg framtid. Men hans inre oro och behov av bekräftelse på sin idrottsliga skicklighet ville något annat. Det glada drickandet hade obönhörligen gjort honom allt knaggligare i fotbollsskorna och förde honom från Inter till de mindre klubbarna Genoa och Palermo. Under tiden i Palermo bodde han ensam inkvarterad i ett litet kyffe i stadions innandömen. Då hade Nacka sedan några år även utvecklat ett kompletterade tablettmissbruk.

Lennart Nacka Skoglund med frun Nuccia och Lennarts lillebror Karl-Ewert, även han fotbollsspelare i allsvenskan. 1954
Lennart Nacka Skoglund med frun Nuccia och Lennarts lillebror Karl-Ewert, även han fotbollsspelare i allsvenskan.
1954

Han försökte rädda äktenskapet genom att flytta tillbaka till Milano, men när ingen klubb i Italien ville ha honom lyfte han bakelitluren och slog numret till Hammarby IFs kansli:

– Hej, det är Nacka! Får jag komma hem och lira lite?

Nacka var 34 år och ville bara ha en verklighet som firad fotbollsstjärna. Åren efter hemkomsten till Stockholm var – trots en succécomeback med Hammarby i Svealandstvåan 1964 med en hörnspark direkt i mål redan efter fyra minuter – en enda lång resa mot botten. Efter tre svajiga år var det färdigt i Hammarby 1967 och året efter gjorde han rundmagad en halv säsong i Kärrtorp i division 4 där storebror Georg var tränare. Nacka behövde alltmer hantera ångesten med det som smakade ”som änglars smekningar”.

När tiden som toppspelare var över hade han ingen levnadsstrategi när självbilden krackelerade. Nacka blev en ohjälplig suput, för att använda det klarspråk som sällan används om glorifierade ikoner. Han gavs chans efter chans till att komma på rätt köl, inte minst vad gäller arbeten. Men vännerna sveks gång efter gång eftersom Nacka alltid var oförmögen att bjuda till ordentligt själv. Till slut orkade inte ens kvinnorna med honom.

Flera närstående har vittnat om hans rädsla för känslomässiga engagemang, om oförmågan att knyta an ordentligt till någon annan och vara tillitsfull. Som 42-åring blev Nacka förtidspensionär. Nerverna var slut, han var livrädd för att träffa folk om han inte hade sprit i kroppen och vågade sig ut bara om nätterna i solglasögon och keps. Att Harry Persson, son till boxaren med samma namn, hjälpte honom till Länkarna i Solna hade ingen inverkan, trots en syndabekännande bikt.

karriär i zenit. Nacka på 1950-talet då han fortfarande stod på topp med proffskarriär, mycket pengar och ett familjeliv.
Karriär i zenit. Nacka på 1950-talet då han fortfarande stod på topp med proffskarriär, mycket pengar och ett familjeliv.

Nacka åkte regelbundet in på avgiftning.

– Jag var hemma från min proffsklubb Kaiserslautern i Tyskland i samband med att en serietidning om Nacka skulle lanseras. Innan en Hammarbymatch höjde jag hans vänsterarm inför publiken, säger Ronnie Hellström som också blev snopen när Nacka hade försvunnit från Söderstadion när han i halvtid skulle skriva autografer.

– Han hade blivit enormt folkskygg. Självförtroendet hade runnit ur honom. Det där var bara två veckor innan han dog.

Den 8 juli 1975 blåste domaren för full tid. Lennart ”Nacka” Skoglund hittades på köksgolvet hemma i barndomslägenheten på Katarina Bangata 42. Han blev 45 år. Vid begravningen på Skogskyrkogården i Gamla Enskede sa prästen: ”Nu får du komma till himlen. Det finns nog en plats att lira på där för dig också, Nacka.”

I en tidningsintervju efter bortgången satte hans mamma ord på smärtan i ett av svensk idrotts mest tragiska öden: ”Vi var alltid tillsammans. Vi levde helt isolerat. Lennart hade inga riktiga vänner, inte ens under framgången. Han var den ensammaste i världen.”

Källa: Nacka – drömmen om det goda livet (Bonnier), Wikipedia, Aftonbladet.

40 år sedan Nacka dog

Namn: Karl Lennart ”Nacka” Skoglund.
Född: Den 24 december 1929.
Död: Den 8 juli 1975.
Moderklubb: BK Stjärnan.
Allsvenska klubbar: AIK (5 matcher 1950) och Hammarby IF (24 matcher 1965–1967).
Proffsklubbar: FC Internazionale (240 matcher och 55 mål 1950–1959), UC Sampdoria (78 matcher och 15 mål 1959–1962), SS Palermo (6 matcher 1962–1963).
Landskamper: A 11 (1 mål) 1950–1964. Presslandskamper 1 (1 mål). Meriter: VM-silver 1958 och VM-brons 1950. Stor grabb 1958. Svensk cupmästare 1950, italiensk ligamästare 1953 och 1954 (med Inter). Utmärkelsen Pressens son 1950. 2006 postumt invald i Svensk Fotbolls Hall of Fame som nummer 24.