Möt 6 kvinnliga pionjärer

Möt 6 kvinnliga pionjärer

Svenska Mary en av USAs mest beundrade kvinnor

De flesta svenskar vet vem Greta Garbo var. Men i USA var en annan svensk kvinna mer känd. Minnenas Journal uppmärksammar kvinno-kämpen, skoarbeterskan från Lidköping. På 1930-talet var hon en av USAs tio mest framstående kvinnor.

 

Mary Andersson på sitt kontor på kvinnobyrån i USA.
Mary Andersson på sitt kontor på kvinnobyrån i USA.

Hur många har hört talas om Mary Anderson? En av alla 1,2 miljoner svenskar som flyttade till Amerika under emigrationsvågen. En i mängden. Samtidigt unik. Hon lyckades nämligen ta sig från de vattensjuka åkrarna i byn Saleby i Västergötland ända till maktens korridorer i Washington DC.
När hon gick i pension, hade hon tjänstgjort under fem amerikanska presidenter.
”Outstanding”, konstaterade president efter president, när hon under 25 år ledde den så kallade Kvinnobyrån vid det amerikanska Arbetsmarknadsdepartementet.
När hon fyllde 90, fick Mary Anderson telegram från både president John F. Kennedy och statsminister Tage Erlander.

Mary Anderson (1872–1964) eller Maria Sofia Magnusdotter, som hon först hette, var den svenskamerikanska kvinna som kom att gå längst i facklig och politisk karriär i det nya landet, i Skoarbetareförbundet, på Arbetsmarknadsdepartementet och som ordförande i USAs första ILO-delegation (ILO = Internationella arbetsorganisationen, som senare blev FN-organ).

Den hästälskande flickan var yngst bland sju syskon på den arrenderade gården söder om Lidköping. Äldst var systern Anna, sedan kom Nicholas, Wilhelm, Louise, Hilda, Oscar och Mary. Senare berättade Mary för sin medarbetare Mary N. Winslow i boken Woman at work (1951) om sin uppväxt. Hur hon älskade de sex hästarna på gården och att det bara fanns en flicka att leka med. Därför umgicks hon med pojkarna.

Mary mindes också hur hemskt kallt det var hemma på gården. Hon frös jämt i trähuset, berättade hon.  Bara när huset var fullt med folk och hon satt nära de vuxna kunde den lilla flickan känna sig varm.
Hon berättade också att hembyn Saleby inte hade någon egen skräddare och att det därför två gånger om året kom en skräddare, en sömmerska och en skomakare till familjen. De tillverkade och lagade kläder och skor och brukade stanna och sova över i huset tills de var klara. Ett välkommet avbrott i vardagen.

I skolan var Mary, som var mycket blyg, duktig i alla ämnen utom i stavning. Senare i USA beklagade hon också att hon var dålig på engelska. Något som dock avfärdades av omgivningen i ett land där alla i ett eller annat avseende är invandrare. Och hon beskrevs som en gudabenådad talare, om dock med en urskiljbar svensk accent.

De båda systrarna Mary och Hilda emigrerade till Amerika 1889. Mary var då 17 år. Flickorna åkte båt från Göteborg via Liverpool där de bytte till s/s City of Paris.
Strapatserna i tredjeklassavdelningen avslutades med en övernattning på golvet på Castle Garden, immigrationscentrat i New York. Efter en lång tågresa västerut till Pent-water var de framme hos storasyster Anna som emigrerat några år tidigare.

Snart begav de sig vidare till skogsarbetarnas Ludington. Där blev det Marys jobb att diska i ett skogshuggarläger med ett tjugotal ”lumberjacks”.
Dagarna i ända fick hon bära vatten, diska, städa, duka och serva timmerhuggarna. Hon hade ingen att tala med och lönen var knapp, två dollar i veckan plus kost och logi.
När hon lämnade skogshuggarlägret för att bli hembiträde i en familj ljusnade situationen något. Men hennes mål, som för många i denna industrialiseringens epok, var ett jobb på fabrik. Det stod för självförsörjande och ökad frihet.

Efter ytterligare jobb i olika hem och skogshuggarläger följde Mary med sin äldsta systers familj till Chicago där systerns man hade fått byggjobb inför världsutställningen. Det blev en avgörande vändning i Marys liv.

Chicago brukade kallas ”Sveriges andra stad”. Kring 1910 var nära tio procent av befolkningen svenskar eller andra generationen svenskar.
Mary bosatte sig i förorten West Pullman och sökte sig till sko- och konfektionsindustrin. Här fick hon det ena mer avancerade förtroendeuppdraget efter det andra. Bland annat för Women´s Trade Union League, en tvärfacklig och branschöverskridande organisation som arbetade för att förbättra kvinnors arbetsmiljö.

Mary berättar öppenhjärtigt i boken Woman at work om hur arbetarna på skofabriken ofta hade problem med trasiga maskiner. Företagen hade inte tillräckligt många specialister som kunde reparera maskinerna. ”Vi fick lära oss ha tålamod, vilket inte var lätt, eftersom vi inte tjänade några pengar medan vi väntade”, berättar hon.

Strejkvapnet var för Mary Anderson en sista utväg.
De ihärdiga ryktena om svenskans talanger gjorde att de fackliga uppdragen kom haglande. Det ena uppdraget avlöste det andra och kronan på hennes livsverk var chefskapet för Kvinnobyrån vid Arbetsmarknadsdepartementet i Washington DC. Snart började byrån utfärda riktlinjer för jämställdhet i arbetslivet, lika lön för lika arbete och bättre arbetsmiljö för kvinnor inom industrin.

År 1944, efter nära 25 år på Kvinnobyrån, gick denna arbetets ämbetskvinna i pension. I sitt tacktal frågade president Franklin D Roosevelt om regeringen fick fortsätta att anlita henne.
De andra presidenterna som hon såg passera från sin post var Thomas Woodrow Wilson, Warren Gamaliel, Harding, John Calvin Coolidge Jr och Herbert Clark Hoover.

Förutom Erlanders telegram när Mary fyllde 90 år har uppmärksamheten kring denna hyllade kvinna varit måttlig på den här sidan Atlanten.
Huvudpersonen i detta stycke arbets- och kvinnohistoria hade möjligen själv en förklaring till denna tystnad. Efter 35 år i USA besökte hon sitt hemland. Tillbaka på kontoret fick hon frågan vad hennes bröder hade sagt vid återseendet.
Mary svarade:
– Du vet, svenskar pratar inte särskilt mycket.

Kämpade för bättre utbildning

Författaren Fredrika Bremer stred för medborgerliga rättigheter för kvinnorna.
Författaren Fredrika Bremer stred för medborgerliga rättigheter för kvinnorna.

Fredrika Bremer (1801–1865) anses vara kvinnorörelsens främsta pionjär. Hon var tidigt socialt engagerad och argumenterade för att kvinnor skulle få en friare samhällsställning och bättre utbildning. Fredrika var också aktivt engagerad i ”fruntimmersföreningar” i syfte att lindra förhållandena för utsatta fångar, gamla och barn.
I den socialrealistiska romanen Hertha (1856) gav hon uttryck för sin upprördhet över att den ogifta kvinnan inte hade några medborgerliga rättigheter eller möjligheter till utbildning. Den omdiskuterade och kritiserade boken fick stor betydelse för debatten om ”kvinnofrågan” och anses ha bidragit till lagen 1858 som gav kvinnan rätt att bli myndig vid 25 års ålder.

Krävde kvinnlig rösträtt 

Ellen Key kämpade för yttrandefriheten.
Ellen Key kämpade
för yttrandefriheten.

Ellen Key (1849–1926) var en av sin tids mest inflytelserika författare. Hon är känd som kvinnosaksideolog som kämpade för yttrandefrihet och var en av de första som krävde kvinnlig rösträtt. Ellen Key hävdade att kvinnan utvecklat en känslomässig och intellektuell egenart, något som inte ska fördärvas genom tävlan mot männen. Hon förespråkade därmed naturenliga arbetsområden för kvinnor men krävde samtidigt full valfrihet när det gällde utbildning och yrkesval. Ellen Key var även pedagog och anses ha bidragit till att samhället i högre grad satt barns bästa i centrum.

Lika lön för kvinnor och män

Kerstin Hesselgren förde kvinnofrågan till riksdagen.
Kerstin Hesselgren förde kvinnofrågan till riksdagen.

Kerstin Hesselgren (1872–1962) var folkpartist och Sveriges första kvinnliga riksdagsledamot (1921–44). Hon var ordförande i flera kvinnoorganisationer och ingick i Fogelstadgruppen, en informell konstellation av politiskt och kulturellt engagerade kvinnor som var intresserade av samhällsförändring i vänsterliberal riktning. Kerstin Hesselgren arbetade främst med socialpolitik i riksdagen. Hon var rikskänd redan innan hon blev politiker och hon väckte stor uppmärksamhet när hon förde in nya frågor på riksdagens bord. Hon drev frågor som utbildning för kvinnor, kvinnors rätt till statliga tjänster – och med lika lön som män.

Grundade Rädda barnen

Elin Wägner ifrågasatte hela samhället.
Elin Wägner ifrågasatte hela samhället.

Elin Wägner (1882–1949) var en svensk författare, journalist och feminist. Hon var ledamot av Svenska Akademien från 1944. I sina böcker behandlar hon kvinnors rättigheter, kvinnlig rösträtt, fredsfrågor, sociala frågor och miljöfrågor. Elin Wägners feminism kom att ifrågasätta samhället i grunden med dess maskulint dirigerade krig liksom exploatering av miljö och människor. Mest känd har hon blivit för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt och för att hon var med och grundade Rädda Barnen 1919.

 

 

 

Arbetade för fred och nedrustning

Ellen Hagen jobbade för freden.
Ellen Hagen jobbade för freden.

Ellen Hagen (1873–1967) var kvinnosaksförkämpe och politiker. Hon var ordförande i Folkpartiets kvinnoförbund åren 1938–1946. Hagen grundade Uppsala kvinnliga rösträttsförening 1903 och var aktiv inom freds- och nedrustningsfrågor under 1920- och 1930-talen och deltog som svensk delegat i nedrustningskonferensen i Paris 1931. Hon var också aktiv som föreläsare i sociala frågor.