Monica Nielsen – mångsidig artist med allvar i fokus

Monica Nielsen – mångsidig artist med allvar i fokus

Teater och sång, kabaréer och musikaler. Genom karriären har Monica Nielsen visat sin mångsidighet – och helst för att berätta något viktigt. Hon debuterade redan som 8-åring för Ingmar Bergman.

Lite otäckt var det då hon stod i kulisserna inför sin entré i den Ingmar Bergman-regisserade pjäsen på Helsingborgs stadsteater. Åtta år gammal, hennes debut på scenen. Monica Nielsen glömmer det aldrig.
– I en scen höll Otto Landahl på att våldföra sig på Annika Tretow och jag tyckte det var så otäckt för hon skrek så väldigt. Men så klev jag in och sa: ”Pappa, vad gör du!?” Och då fick jag hela publiken med mig eftersom jag avbröt hans onda gärning …

BELÅTEN. Monica Nielsen är lycklig över allt fint hon fått vara med om.

Monica kunde knappt gå när hon började följa med mamma Marianne och pappa Gunnar till jobbet, till teatermiljöerna. Såg sig nyfiket om och hörde de vuxnas tragglande ordväxlingar på scenerna. Många underbara upplevelser under tidiga barndomsår.
– Tidigt visste jag att jag också skulle bli skådespelare som mina föräldrar. Alla i omgivningen höll på med teater. Hemma var det alltid teatersnack, och var det inte mamma och pappa så kom folk på besök och så var det i gång, säger Monica Nielsen. Hon var redan då bestämd över att inte bli en stjärna.
– För mig räckte det gott och väl att ingå i en ensemble. För jag märkte hur stjärnorna bland skådisarna mådde, det var mycket dricka. I stället älskade jag att vara en i gänget och gärna åka på turné. Jag har aldrig sökt efter stjärnglansen.

Välkommen lilla tjej! ”Här håller jag nästan nyfödda Paula i famnen 1968 framför Petra och Adam.”

Ändå kan Monica Nielsen blicka tillbaka på en fantastisk karriär. Mångbegåvad skådespelare, sångerska, kabaré- och musikalartist, i olika genrer och gärna med ett allvar i botten. Ett tag, i början av 1960-talet när hon medverkade i Hasse & Tage-revyn Konstgjorda Pompe och Povel Ramel tjatade för att få med henne i sina Knäppupp-revyer, var hon nästan på väg att bli enbart komisk estradör. Men det kom aldrig på frågan för den kvicka flickan som var bäst i klassen i gymnastik på Lyceum för flickor på Östermalm i Stockholm och som 18-åring hade kommit in på Kungliga Dramatiska Teaterns treåriga utbildning.
– Mitt artistskap har alltid varit på största allvar. Jag tycker inte att man ska skoja till det allt för mycket. Det har aldrig varit min grej. Människan har det inte lätt, och jag vill inte skoja bort det, säger Monica Nielsen. Den filosofin har möjligen delvis sin grund i en händelse när det uppdagades att Monica vid sidan av studiedagarna på Dramaten om kvällarna sjöng och medverkade i Lars Forssells litterära kabaré på Ulla Winbladhs krog på Djurgården. Stig Torsslow, elevskolans rektor, fann det olämpligt i att gå mellan seriös teater och ”sjunga i ren underhållning”.
– Han spände ögonen i mig: ”Snälla fröken Nielsen, ni tänker väl inte bli en ny Hjördis Pettersson!?”

Vad rektorn inte visste då var att Hjördis senare skulle spela i Tolvskillingsoperan på Dramatens stora scen med publikovationer och lysande recensioner. Monicas samhällsengagemang kom ofta att lysa igenom under hennes över 50 år långa karriär, och självklart med sång, musik och dans i … ja, ”ren underhållning”. Bara texterna och föreställningarna hade sitt djup och sin mening, en kärna som fick folk att tänka till och göra livet kärleksfullare och större.
– Eftersom jag var skådespelerska i botten hade jag en fördel i att jag kunde artikulera bra när jag sjöng. Så jag fick verkligen fram orden och kunde sätta dem ordentligt i de som lyssnade. Lars Forssell, Beppe Wolgers, Olle Adolphson och Allan Edwall skrev fantastiska texter. De hade talang som var ovanligt skarp. Och roliga var de samtidigt, det var alltid humor med i bilden också, säger Monica Nielsen.

Samspelt par. ”Jag och Monica Zetterlund gjorde jättesuccé med sång- och sketchshowen Utsålt på Hamburger Börs i Stockholm 1965. Senare sändes en TV-version av föreställningen.”

Hon var heller inte blyg för att ta strikt politisk ton och valturnerade med Tage Erlander och Olof Palme. Sjöng Internationalen och andra socialistiska sånger. Blev vän med båda, var en del på Harpsund och badade till och med bastu med höjdarna.
– Tage och Olof var sådana som man kunde prata om allt med. Precis som Aina, Tages hustru. Det var fina människor. Jag gillar det där som Allan Edwall sa: ”All teater är politik. Så fort en människa konfronteras med en annan uppstår politik.” Det är viktigt att vi alltid lyssnar på och tar intryck av varandra så att något bättre kan skapas. Monica är enda barnen till skådespelarparet Peter Lindgren och Marianne Lundberg. Föräldrarna separerade tidigt, och Marianne gifte sig med Gunnar Nielsen, en norsk skådespelare som också adopterade hennes dotter. Marianne och Gunnar fick senare barnen Ole och Eva.
– Jag hade en lycklig uppväxt. Att min riktiga pappa försvann brydde jag mig inte så mycket om. När mamma och Gunnar som blev min nya pappa var ute på turnéer med Riksteatern brukade jag vara hemma hos mormor Astrid och morfar Ernst på Riddargatan 71, berättar Monica Nielsen. Hennes morfar var en känd byggmästare som byggde hus på Östermalm.
– Allt var så roligt och jag hade precis börjat i skolan när jag följde med mamma och sjöng franska chansoner på Restaurang Minerva i Stockholm. Jag kunde de franska orden, men hade ingen aning om vad de betydde. Mamma sjöng till gitarr. När hon kunde tog hon sångjobb, det var också en del av hennes artisteri.

Med franska sånger, och för all del även allehanda stycken med livet lika nära hjärtat, hade Monica senare stora musikaliska framgångar. Efter roller i tre biofilmer med premiär 1955 reste hon för gaget till Paris. Intensivpluggade språket och sjöng ett par kvällar på en krog bredvid hotellet.
– Franska var ett så fint språk. När jag blev äldre fick jag nys på Tolvskillingsoperan och blev även förtjust i tyska. Bertolt Brechts texter och Kurt Weills musik … oj, så fantastiskt! Det enda som grämer mig är att jag aldrig fick spela i Tolvskillingsoperan. Å andra sidan har jag längs vägen i stort sett gjort alla de där sångerna på ett eller annat sätt.

Snäll doktor. ”1964 var jag sjuksköterska i Hasse & Tages debutfilm Svenska bilder. Att jobba med Hasse Alfredson var roligt, han var alltid så glad och snäll.”

Mycket välgång hade Monica Nielsen därtill på teater-, kabaré- och musikalscenerna. Med elevskolans examensbevis i handen anställdes hon direkt på Dramaten, och sedan återigen som 50-åring efter att ha frilansat i nästan tre decennier. Totalt har Monica gjort 55 roller på nationalscenen från den första våren 1957 och den sista hösten 2002.
– Att få komma tillbaka till Dramaten var underbart, för det var där de intressantaste kvinnorollerna fanns. Irländska kärringar och andra mulliga madamer som kunde ta för sig. Det var jätteroligt att långt efter min teaterdebut i Helsingborg som barn få jobba med Ingmar Bergman igen, säger Monica Nielsen.
– Han var satans bra, alltså. Ingmar lät mig komma med åsikter och frågade ofta: ”Vad säger du, Monica? Vad tycker du?” Men han var ju jättesvår för de som inte kom i tid eller gjorde fel saker. Det var många som var rädda för honom. Vid ett tillfälle, under Monicas första vända på Dramaten, åkte hon på landsomfattande turné med Inga Tidblad. Trots att Inga var långt mycket äldre blev de goda vänner.
– Inga gjorde kvinnoporträtt från olika pjäser och jag spelade mot henne. Mellan akterna när Inga bytte om sjöng jag för publiken. Inga var så gullig mot mig och lärde mig mycket.

Långt senare, efter att i decennier synts och beundrats i TV-serier (inte minst som Bodil i SVT-såpan Varuhuset), filmer och allsköns andra teatrala sammanhang, avrundade Monica Nielsens sin sceniska gärning med att spela den snipiga Aurore i folklustspelet Söderkåkar (2006) och mot Tommy Körberg i musikalen My Fair Lady (2008). För det senare belönades Monica med Guldmasken, Sveriges kanske finaste teaterpris.

Så sent som i juni i år gjorde Monica Nielsen ett sällsynt uppträdande på ålderns höst. Med döttrarna Petra och Paula sjöng hon i Vita Bergsparken i Stockholm, bland annat Söderjäntans söndag som viskompositören Carl Anton specialskrev till Monica.
– Nuförtiden kommer jag inte riktigt upp i höjderna med tonerna. Tänk vad glad jag är över alla sånger jag har sjungit i hela mitt liv. Monica Dominique, som var så fantastisk med pianot, sa en gång: ”Varje sång med Monica Nielsen är som en liten pjäs.” Det var fint sagt. För det var precis så jag ville ha det.

Trivs ihop. ”Jag med mina döttrar Petra och Paula 1981. De har alltid varit mina bästa vänner.”

Sjöng mycket i stickad tröja
Namn: Monica Nielsen (född Lindgren).
Mest känd för: ”Som Bodil SVT-såpan Varuhuset, verkar det som. Och den där stickade tröjan i olika färger jag i alla år klädde mig i när jag sjöng i SVT med Carl Anton i Vita bergsparken om somrarna. Då syntes den ju väldigt mycket.”
Ålder: 79 år.
Bor: I ett hyrt kulturhus i Vita Bergs­parken i Stockholm.
Familj: Döttrarna Petra, 52, och Paula, 49. Barnbarnet Timmy, 23.
Gör i dag: ”Jag lever ett vanligt pensionärsliv och umgås med mina barn och mina goda vänner, som Fatima Ekman. Sjunger och annat gör jag bara undantagsvis nu.”