Min bästa väns bröllop

IMG_1595
Foto till denna bild: Michaela Lindén

IMG_1824om

Jag vet att ni har hört det förut. Min bästa vän, min kamrat som jag träffade när jag var 4 år, skulle gifta sig! I helgen var det dags.

Magen pirrade när jag gick upp på morgonen. Hon som jag har skrattat med sen jag var 4 år, vi som upplevt barndom, fester, tonår, kärlek och bekymmer. Vi som pratat om våra första pojkvänner, första kyssen och hur drömbröllopet skulle vara. Idag var den riktiga dagen. Jag drog på mig min klänning. Idag fick jag äntligen ha min välsydda blåsa från 50-talet, med puffig underkjol och bara axlar. I gulgrön färg med blommor och med små pytte hyskor i midjan. Jag hittade den på en loppis i våras för 150 kronor! Hon som sålde den hade fått den av sin farmor och ville bara att den skulle få ett bra hem. Det fick den, vill jag lova. Och nu skulle den få gå på bröllop och allt.

Jag, Gusten och Susanna åkte iväg tidigt på morgonen. Sofie och Fredrik skulle vigas borgligt och sen ha den vackra ceremonin i trädgården vid ängarna. Väl i kommunhuset så var vi bara tre utomstående på plats för att vittna och ta kort, alla andra gäster fick vänta till den stora ceremonin. Jag trodde länge att det var ett ganska nytt påhitt att ha en borglig vigsel och skippa kyrkan, men faktum är att det är en trend som har kommit och gått under flera årtionden. Under 1800-talet ville somliga par viga sig prästgården eller i sitt hem istället för kyrkan. Efter några år blev kyrkobröllopen åter på modet igen, under början av sekelskiftet.

När de hade sagt sitt ja, vi alla hade fält några tårar och det var dagt att börja förbereda bröllopet så ringde Sofies pappa. ”Kom till parkeringen!”, hojtade han. Där stod han, vid en fin gammal veteranbil. Alldeles vit, med Hemmets veckotidning vid bakrutan. Vilken dröm!

IMG_1348
IMG_1398 IMG_1395

 

Under några timmar väntade vi in nervositeten medan vi satt i vardagsrummet. Fredrik fixade med partytälten utanför – om bara vädret skulle lyckas hålla i regnet lite till! Sofies mamma kunde inte göra mycket mer än att sitta och gråta (precis som min mamma skulle ha gjort). Jag, Gusten och Susanna satt i soffan och försökte påtvinga våran hjälp.

Tillslut fick Sofie på sig den fantastiska brudklänningen. Efter att ha letat efter både brudklänningar i vintagesnitt och handgjorda, hade hon slutligen valt en mjuk klänning i vit spets. Fantastiskt för hennes växande bula på magen, där lill-hen ligger. För visst är det lite knepigt att hitta en vintage-bröllopsklänning när man är gravid. Förr var det ju ganska noga att man skulle bli gravid efter vigseln, inte före om man säger så.IMG_1616 IMG_2087

 

Den vita klänningen är väldigt klassiskt. Men en brudklänning har inte alltid varit vit. Förr hade de flesta som vigde sig endast råd med en finare dräkt. Den dräkten skulle täcka både begravningar och bröllop, så den var ofta svart under 1800-talet. På den tiden så ansågs det till och med lite för flott att ha en vit klänning på sig. Det hade endast de som kom från en finare familj som hade råd med att bära en vit brudklänning som kunde bli smutsig. Det var under 1920-talet som den vita klänningen blev populär för allmänheten. Och Sofies vita klänning satt som en smäck, i perfekt 60-talssnitt som matchade hennes upptuperade hår.

Sen väntade vi. Allting var klart. Om en halvtimme skulle gästerna välla in och jag och Gusten ställde oss redo som toast masters. När folket kom, ställde vi oss vid ängen. Sen kom brudparet ut. Fredrik i sin fina kavaj med fluga och matchande strumpor, Sofie i sin fantastiska klänning och sin kimono-inspirerade blus. Hon skakade och var lycklig. Fredrik höll fram en näsduk till henne. Alla stod och grät.

IMG_1721 IMG_1853

 

Förr i tiden var det tyvärr ofta föräldrarna som bestämde vilka som skulle gifta sig trots att de paren knappt hade träffat varandra. Nu för tiden är det såklart paren som bestämmer och det är släktingarna som knappt har setts tidigare. Att få se två släkter mötas som i lördags var fantastiskt. De bjöd verkligen in varandra till familjen. Många glädjetårar, många omfamningar och klappar på ryggen. Två släkter hade blivit en.

Till middagsbordet hade Sofie och Fredrik stoppat fina blommor i gamla burkar och glasflaskor, som de envist skrubbat bort etiketten på. De använde sig enkla knep som spets runt flaskhalsarna och snören runt vinglasen med en rustik etikett där det stod ens namn. Fredriks italienska pappa och mamma stod för maten och den var, såklart, helt otrolig.

På natten dansade vi till klockan blev halv fem på morgonen. Daggen kröp fram, likt solen och Sofie gick och klappade på sin mage. På morgonen när de vaknade var de herr och fru Pellegrini. Och snart, mycket snart är de stolta föräldrar.

IMG_14_31954om1IMG_1775om

 

 

Kommentarer