Luleå – den vackra trästaden som försvann

Luleå  – den vackra trästaden som försvann

Den vackra gamla trästaden Luleå försvann då politikerna under 1960-talet ville riva allt det gamla och ge plats för den nya tidens krav.

Nu: Inte vackert. Samma plats i dag,
där Oxehufvudska palatset stod. Foto Jan Bergsten.

Vi har svårt att känna igen Luleå när vi tittar på fotografier som togs på 1950-talet och tidigt 1960-tal, skriver författarna till boken Trästaden som försvann, Jan Bergsten och Peo Rask. Idén till boken fick de efter att ha fått tillgång till två fina fotosamlingar efter framlidne fotografen Lars Öqvist på Norrländska socialdemokraten (NSD) och amatörfotografen Erland Sundström. Bokens bilder visar det gamla och vackra Luleå som kallades trästaden. Nobelpristagaren Eyvind Johnson skrev i Svenska Turistföreningens årsbok 1963 efter ett besök i Luleå, staden som han bodde i som ung. ”Driver omkring i stan. Man har rivit, man bygger nytt. … Hittar inte längre stugan där vi bodde”. I dag är stora delar av Eyvind Johnsons Luleå 1963 borta, skriver författarna, som också tycker att det är märkligt att Sveriges enda länsresidens byggt i trä, blickar ut mot en trästad som försvunnit.

Då: Flickskolan. Det stora trähuset är Luleå elementarläroverk för flickor, vid Nygatan/Stationsgatan. Det var fröken Elina Benckert och fru Ester Lönnegren som den 1 oktober 1875 grundade skolan. Foto okänd/Luleå stadsarkiv.
Nu: Brist på charm. Den vackra skolbyggnaden är riven. På tomten finns i dag en bostadsrättsförening med det passande namnet Flickskolan.

Hela kvarteret Abborren blev jämnat med marken 1961. Abborren ingick i Niokvarteren, alla med fisknamn, som Rudan, Forellen, Braxen, Mörten, Simpan, Siken, Karpen och Spiggen. De kom att bli en symbol för det gamla när det nya skulle byggas. Delar av detta kvarter var kooperationen intresserad av för byggandet av varuhus och parkeringshus, enligt författarna. Under vinjetten ”DN synar Luleå”, skrev reportern Mert Kubu 1976, vad han tyckte om staden efter ett besök. ”De gamla kulturhusen hittar man inte i Luleå centrum. De ligger i Gammelstaden, en mil inåt landet. […] I den mån gamla hus har funnits i centrum, är de borta. …Varuhus i tårtpappersfasader och utslängda udda bostadshus förgyller nu stadens centrum”.

Då: Trälänga. Vid Smedjegatan låg en gång en lång huslänga. I folkmun kallades den Adelsborgen.
Nu: Pistagefärgat. Där Adelsborgen en gång
låg i kvarteret Braxen, reser sig nu Swedbankshuset. Foto Jan Bergsten.

1960- och 1970-talens Luleå påminner om många andra städer. Det revs utan att nya byggnader var planerade, skriver författarna. Det som hände i Luleå var något som många städer genomgick. Utmärkande var de städer som hade en stark kooperation och socialdemokratisk makt och som samverkade. Författarna menar att detta var mycket dominerande och allt skulle gå snabbt. Man var fartblind!
”På samma sätt som ett smutsigt plagg behöver tvättas rent, skulle det gamla i stadsmiljön saneras. Rivas. Ge plats för den nya tidens krav”, skriver författarna.

De ger ett exempel på hur det kunde gå till när det skulle byggas parkeringshus i Luleå. Man byggde inte ett, utan fem inom ett begränsat område. I Köpenhamn finns inget, skriver författarna. Hade trähus klassats som fornminne, skulle fler av dem ha varit kvar, eftersom Sverige har en stark fornminneslag, menar författarna. I boken skildras inte bara husen utan också de som bodde i husen och deras kamp mot rivningen. För många är detta nostalgi, för andra brutalt våld på staden. Den här boken visar hur det kan gå när stadsplanerare och politiker inte samverkar med stadens invånare.

Titel: Trä-staden som försvann.
Författare: Jan Bergsten och Peo Rask
Förlag: Black Island Books 2015.
Köp: Adlibris.com 150 kronor.

Kommentarer