Lina vill väcka liv i Ålgårds kvarn: ”En gång var det här man samlades i byn”

Lina vill väcka liv i Ålgårds kvarn: "En gång var det här man samlades i byn"

När Lina Edberg flyttade in i huset bredvid Ålgårds kvarn, blev hon berörd av den trolska platsen och dess historia. Tillsammans med några andra entusiaster försöker hon åter fylla kvarnen med liv.

kvarnkämpe. Lina Edberg var med och startade Föreningen Ålgård som kämpar för att bevara och utveckla kvarnen.
Kvarnkämpe. Lina Edberg var med och startade Föreningen Ålgård som kämpar för att bevara och utveckla kvarnen.

I mötet mellan två sjöar och en fors, i Orust kommun, Bohuslän, ligger den gamla sågen och kvarnen. Ålgårds kvarn var i drift ända fram till 2003, men när den siste mjölnaren gick bort slutade kvarnstenarna att mala för gott.
– Kvarnbyggnaden renoverades för ett par år sedan. Invändigt har den lappats och lagats genom åren, men nu har en inventering visat att det är nästintill omöjligt att få igång den igen, säger Lina Edberg.

Lina är en av entusiasterna i Föreningen Ålgård som bildats ur en vilja att bevara och utveckla kvarnen. Tanken är att locka människor till platsen genom intressanta aktiviteter och samtidigt sprida kunskap om tiden som flytt.
– Ålgårds kvarn är värd att bevara ur historisk synpunkt och dessutom behövs det ett besöksmål där folk kan samlas. Vi har bland annat haft slöjdvandring och skördefest, dans- och målarkurser. Sedan 2013 bor Lina i ekobyn Utsikten, ett stenkast från Ålgård. Men hon bodde själv intill kvarnen tillsammans med sin familj under de fyra år de byggde på sitt eko-hus. Känslan av gammal historia som då väcktes har varit en drivkraft att kämpa för platsen.
– Det var väldigt speciellt att gå på upptäcktsfärd inne i kvarnen och upptäcka allt som stod kvar orört: Kontoret med all sin inredning, hela kvarnmaskineriet med valsstol och rens … och dasset som hänger ut över vattenkanalen mellan kvarn och såg.

Gamla huset. Fotot är taget före år 1939 då Ålgårds boningshus och kvarn ännu inte är utbyggda.
Gamla huset. Fotot är taget före år 1939 då Ålgårds boningshus och kvarn ännu inte är utbyggda.

De åldriga byggnaderna är omgivna av vatten i olika skepnader och Lina kan tydligt minnas hur det kluckade och suckade, porlade och forsade. Hon lade också märke till att Ålgård var en plats som folk var vana vid att besöka. Ofta tittade någon gammal tant eller farbror förbi som hade anknytning och minnen från kvarnen. Deras berättelser har fått henne att önska att hon själv kunde ta ett kliv tillbaka i tiden, öppna kvarndörrarna och uppleva hur det var då.
– Många har berättat hur de satt och drack kaffe och pratade medan de väntade på sin tur att få säden mald. Mjölnaren hade alltid bråttom och sprang som en tätting mellan de olika stationerna. Det dammade och rök och väsnades från alla maskiner som var i gång, berättar Lina.

På Ålgård har vattenkraften nyttjats för kvarn- och sågverksamhet under mycket lång tid. Den äldsta beskrivningen är från 1594.
– Från början var Ålgård en skvaltkvarn, därefter blev det vattenhjul och senare eldrivet med turbinen. Orust kommun köpte Ålgård 1968 och arrenderade ut kvarnen och sågen som var i drift ända fram till 2003, förklarar Lina. Vattendrivna kvarnar har funnits i Sverige sedan 1200-talet och länge hade de en stor betydelse för landsbygden. Här togs den livsviktiga spannmålsskörden om hand samtidigt som människor kunde träffas och få reda på senaste nytt. ”Det är ingen riktig bygd utan en kvarn”, kunde man säga om det som skulle kunna presenteras som landsbygdens första industri. Vid nästan alla kvarnar fanns en såg och omkring 1920 blev mjölnaren ofta också bygdens första elleverantör, då vattenturbinen ersatte vattenhjulen och kvarnarna försågs med generatorer.

1938 moderniserades Ålgård när mjölnare Anders Bergman installerade turbindrift på kvarnen.
1938 moderniserades Ålgård när mjölnare Anders Bergman installerade turbindrift på kvarnen.

I slutet av 1800-talet började antalet kvarnar minska i takt med tekniska framsteg. Efter andra världskriget lades rekordmånga kvarnar ned och i dagstidningarna kunde man ofta läsa reportage och debattinlägg som berörde kvarnnedläggningar. I dag finns ett stort antal vattenkvarnar bevarade, men många kvarnmiljöer är också helt eller delvis förfallna.
– Ofta finns spår kvar i form av hjulgravar, dammfästen eller rännor. Många gånger kan man också hitta någon mossig kvarnsten som lämnats åt sitt öde, säger Lina. På Ålgård flaxar historiens vingslag i kapp med det forsande vattnet. Än står uthuset kvar där hästarna stallades in i väntan på att husbonden skulle få sin säd mald. Och i gräset skymtar den gamla järnvägsrälsen där vagnar körde timmer in till sågen.
– Bönderna kunde åka flera mil med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. De kom med stora timmerstockar som rullades upp på en stor betongplatta över till vagnen, berättar Lina. Lina har lärt sig mycket om kvarnen under åren som boende och engagerad. En period var hon projektanställd av kommunen för att utveckla Ålgård.
– Vi fick pengar från LEADER, Terra et Mare*, för att göra en förstudie tillsammans med kommunen, Friluftsfrämjandet och Naturskyddsföreningen. Vi tittade bland annat på kvarnens och sågens skick, men också på hela fastighetens potential som besöksmål och mötesplats.

Ideella krafter och projektmedel från Västra Götalandsregionen har därefter gjort det möjligt att prova några av tankarna från förstudien i praktiken. Ungefär en gång i månaden ordnar Föreningen Ålgård kafé och någon aktivitet. En kväll bjöd de in till berättarkväll för att få träffa de som haft anknytning till Ålgård.
– Det dök upp många människor med minnen från förr: Någon hade arbetat i sågen, en annan var dotter till den siste mjölnaren.någon var lekkamrat med mjölnarens barn.

Lina tycker att det är kul att få ta del av en vardag som känns så avlägsen, trots att den var en livsnödvändighet bara någon generation bort.
– Vi vill ta vara på det som vuxit fram här under århundraden, men samtidigt ser vi nya möjligheter. Det är kul att Ålgård får liv igen, säger Lina.

Mjölnare Anders Bergman, här med makan Alma, var verksam på Ålgård åren 1924–1968.
Mjölnare Anders Bergman, här med makan Alma, var verksam på Ålgård åren 1924–1968.

* Vad är Terra et Mare?
Terra et Mare är ett LEADER-område i Västra Götaland. LEADER är en samarbetsmetod inom Landsbygdsprogrammet med syfte att utveckla landsbygden. Området består av kommunerna Uddevalla, Orust, Tjörn, Stenungsund, Kungälv, Öckerö samt Göteborgs Södra Skärgård.

Kommentarer