Lill-Pers julfirande blev radiohistoria

Lill-Pers julfirande blev radiohistoria

Lill-Per blev bara 14 år. Ändå hann han skriva radiohistoria. Varje julaftonsmorgon under åren 1942–1956 samlade han både unga och gamla lyssnare kring radioapparaterna.

Lill-Per fanns inte i verkligheten. Ändå upplevdes han så verklig när han inledde julfirandet i radions morgonandakt på julaftonen med sitt lillgamla filosoferande kring Bibelns julbudskap. Själv minns jag svarta julaftonsmorgnar då jag tassade ner i köket i min randiga pyjamas. Min mor tände ljusstaken i fönstret och knäppte på radion med upplysningen:
– Nu kommer snart Lill-Per.

En lugn röst tonade ut och berättade om den lille gossens upplevelser när julen bröt in. Rösten tillhörde prästen, direktorn för Stockholms stadsmission och den folkpartistiske riksdagsmannen John W. Johnsson. Han hade fått i uppdrag av Radiotjänst att leda julaftonens morgonandakt det dystra krigsåret 1942 och valde att sprida julbudskapet med hjälp av en liten tankfull gosse som hette Lill-Per. Ingen kunde ana att det blev upptakten till en 14 år lång tradition. Julen blev sig inte lik utan Lill-Per, tyckte både små och stora lyssnare.

Radioröst. John W. Johnsson och Lill-Per blev en trygghetssymbol i radion under det krigiska 1940-talet.
Radioröst. John W. Johnsson och Lill-Per blev en trygghetssymbol i radion under det krigiska 1940-talet.

John W. Johnsson var ingen etablerad radioröst men han talade tydligt och med mjukt eftertryck. När han förberedde sig inför julaftonens morgonandakt första gången ville han forma programmet som en andakt för barnen. Han räknade med att i många hem samlades hela familjen på julaftonens morgon för att hälsa julen välkommen. Han insåg att han måste tala på barnens vis så att de verkligen förstod vad han ville ha sagt för då lyssnade även de äldre. I premiären berättade John W. Johnsson hur en pojke i drömmen var ute för att gå till Betlehem för att se vad som där hade hänt. Det var så Lill-Per tog plats bland etermediernas klassiker.

John W. Johnsson föddes i nordskånska Osby. Han stod i spetsen för Stockholms stadsmission åren 1924–1960. Som chef för stadsmissionen var han långt före sin tid. Under hans tid startades butikerna Små smulor som var föregångare till vår tids second hand-butiker. Närmare band knöts till kyrkan som började ta upp kollekt till stadsmissionen. Det inrättades hjälpbyråer för utsatta kvinnor och barn samt för alkoholister. Aldrig tänkte sig Johnsson att Lill-Per skulle bli något annat än en engångsföreteelse och att ingen skulle be honom komma tillbaka. Men där tog han fel.
– Istället blev jag av en mängd människor ombedd att också nästa jul tala om Lill-Per, skrev Johnsson i sin bok om Lill-Per.

Samma historia upprepades år efter år. När det närmade sig jul fick Johnsson brev om Lill-Per från alla delar av vårt land. Människor haffade honom på gatan för att be om mera Lill-Per. Trots alla vädjanden kände Johnsson allt starkare att han måste bryta sig loss. Gång efter gång meddelade han på julaftonsmorgonen att detta var sista programmet med Lill-Per. Det blev många sorgebrev med enträgna vädjanden men till sist hade Johnsson bestämt sig. Därför försvann Lill-Per 1956 som 14-åring. Vad som hände med honom sedan är det ingen som vet. Förlorade han sin barnatro eller räckte den hela livsresan igenom?

Boken om Lill-Per inbringade pengar till Stadsmissionen, bland annat för att sprida julglädje bland barn. John W. Johnsson avled 1983. I Lill-Per skapade han ett folkpsykologiskt och medialt fenomen. Det vore intressant att veta vilken förklaring sociologerna hittar till succén Lill-Per. Talade den lugna rösten varje julaftonsmorgon till folksjälen? Fann den där sin varma mottaglighet, särskilt under krigsåren? Hur det strålade om vårt trista 40-talskök i vårt lådformade funkishus när berättelsen om Lill-Per tonade ut glömmer jag aldrig. Kanske räcker det som förklaring.

21101-500x500x

Ur Lill-Pers juldröm julafton 1942
Världen utan Jesus var grym. Lill-Per såg så mycket hemskt i sin dröm natten till julafton att han ropade i sömnen:
”Du stygga och onda värld, är inte Jesus född, så måste han födas. Han måste komma till dig. Det måste bli jul i världen.”
Och så såg han plötsligt stjärnan.
Snart var det många stjärnor. Och nu hör han änglarna sjunga:
”Ära vare Gud i höjden”.
Då förstår Per att julen äntligen är kommen. Han blir så glad, att han vaknar och sätter sig upp. Stjärnan, som han såg, var ljusen i julgranen, som mor hade tänt tidigt på julaftonsmorgonen. I radion var det någon som sjöng med klockren stämma:
”Nu sjunga Guds änglar i himmelens höjd. God jul, god jul”.

Kommentarer