Lennart Hellsing död – blev 96 år

Lennart Hellsing död – blev 96 år

Minnenas Journal träffade Lennart Hellsing och Yvonne Lombard för tre år sedan. Då berättade de: ”Det har bara varit vi sedan Maskeradbalen 1952. I över 60 år har vi älskat varandra.”

Så fördes deras öden samman. Det var 1952 och konstakademin hade maskeradbal i 1700-talsskulptören Tobias Sergels gamla ateljé vid Hötorget i Stockholm. Den unge diktaren Lennart Hellsing var klädd i en blå burnus han hade köpt under en resa till Afrika tre år tidigare. Yvonne Lombard kom direkt från Alléteatern på Narvavägen, där hon just slagit igenom som ny skådespelarstjärna i komedin Patty. Den tjusiga 23-åriga aktrisen blev intresserad av vad som fanns i mantelplaggets stora kapuschong.

– Till slut bjöd Lennart upp mig. När han presenterade sig tänkte jag: ”Åh, herre gud, det är Lennart Hellsing!” Jag hade ju läst så mycket dikter och kunde citera honom direkt. Men jag visste inte hur han såg ut, säger Yvonne Lombard.

– Fast vem jag var hade han ingen aning om. Han kallade mig till och med för fröken Lundblad!

Lennart Hellsing ler där han sitter i en av sofforna när Minnenas Journal träffar det kulturella radarparet i deras våning i centrala Stockholm. Ett par dagar efter maskeradbalen bjöd han hem Yvonne på lunch i lägenheten i Västertorp. Margaretha Krook, Yvonnes klasskamrat på Dramatens elevskola, och Åke Andersson, Lennarts konstnärskompis, var också inbjudna.

– Jag ville gärna träffa den där glada tjejen i grönt igen. I kylskåpet hittade jag en bit falukorv som jag serverade med ris, säger Lennart och nu är det hans hustru sedan snart 60 år som ler:

– När jag träffade Lennart igen den där dagen tänkte jag att honom ville jag ha alla mina barn med.

Lennart var vid den tidpunkten ryktbar som en synnerligen begåvad ordvrängare och rimsmed. 33-åringen hade tagit sig en bit från Västanfors i Fagersta, där han levde sina första sex år i en jugendvilla hans pappa under första världskriget byggt på familjens ägor. Med dubbeldebuten 1945 – barnboken Katten blåser i silverhorn och diktsamlingen Akvarium – spred västmanlänningen stor förtjusning inte bara bland skaparbohemerna som ofta höll till i källaren under krogen Mona-Lisa på Vasagatan i Klarakvarteren.

– Jag nosade omkring i det där gänget redan i slutet av 30-talet. Det var Nils Ferlin, Erik Asklund, Rudolf Värnlund, Ivar Lo Johansson och så vidare. Vilhelm Moberg, Olof Lagercrantz och jag samtalade ofta, vi inspirerande varandra en hel del, säger Lennart Hellsing.

– Ferlin var en av huvudfigurerna i den där källarlokalen. Ibland skrev han en vers och så skickades någon i väg till någon av tidningarna för att sälja hans ord. Betalning skedde direkt i kassan. Jag blev också god vän med Stig Dagerman, vi var ofta hos varandra. Han var väldigt pressad över att så många anmärkte på honom, särskilt på slutet hösten 1954 då han bodde i Enebyberg

Uppklädd duo. Den här bilden är tagen någon gång på 50-talet på väg till fest.
Uppklädd duo. Den här bilden är tagen någon gång på 50-talet på väg till fest. Foto Sjöberg Bild

Lennarts pappa Paul var affärsman, med ärvd verksamhet från sin far Lars. Lars var gårdfarihandlaren från Äppelbo som på 1880-talet träffade Lina i Västanfors. Där slog han sig ner och öppnade speceriaffär och även ett bryggeri och ett par bagerier.

– Som mest hade pappa ett tiotal företag. Men i mitten av 1920-talet gick han i konkurs och vid samma tid, jag var sex år, skilde sig mina föräldrar. Pappa träffade jag ibland men inga längre perioder, säger Lennart Hellsing vars hågkomster från tidig barndom ännu äger skärpa:

– Jo. På vintrarna kom ju träkolsrustarna med hästarna, stora män i fantastiska vargskinnspälsar med brännvinsflaskor i fickorna. Och om nätterna sköt det upp eldkvastar från bruket i Fagersta …

Mormorsmor Mary McLaren hade rötter i Västindien. Hon var dotter till en negress och en skotte, som hade sockerplantage i Brittiska Guyana. Mary föddes i Skottland, gifte sig med en läkare och fick dottern Edythe. Under handelsstudier i Tyskland träffade Edythe Lennarts morfar Karl-Otto, som gått i småskola i Sankt Petersburg i Ryssland eftersom hans far där verkade som ingenjör. Edythe och Karl-Otto valde att leva i Sverige och blev föräldrar till Sigrid.

– Efter skilsmässan 1925 flyttade jag och min fem år yngre bror Bertil med vår mamma Sigrid till mormor och morfar i Äppelviken i Bromma. Mamma jobbade som kontorist på Mejeriernas riksförening och kunde engels­ka, vilket var ovanligt på den tiden. Mormor lärde mig en massa nursery rhymes, engelska barnkammarrim. Det måste ha gått rakt in i mig för än i dag minns jag några dussin av dem, säger Lennart Hellsing.

Yvonne som Marabouflickan.
Yvonne som Marabouflickan.

Han bestämde sig som 12-åring. ”Jag ska bli författare”, hörde förvånade lärare som hade bevittnat elevens bristande stavningskunskap. Men som han läste och lärde! Hade inte bara näsan i de böcker han fick av mamma under sängliggande perioder i mässlingen, röda hund, kikhosta och påssjuka. Ändå skaffade Lennart också en teknisk utbildning, för säkerhets skull i den händelse pennan inte skulle hålla, och jobbade bland annat i bokhandel innan han 1939 blev beredskapsinkallad. I sex år åkte han fram och tillbaka till Norrland för att vara hästskötare och rapportryttare.

Parallellt skrev Lennart regelbundet åt tidningarna i Stockholms Klarakvarter och kom efter kriget att arbeta sex år som skribent på Stockholms-Tidningen. När han fick upp ögonen för teaterstjärnskottet Yvonne Lombard hade Lennart Hellsing redan författat sju barnbilderböcker och fem böcker med vuxenlyrik och prosa.

Yvonne fick smak för vad hon ville ägna sig åt när hon spelade teater på roliga timmen i skolan i Lund. Debutrollen var som Slösa, figuren i tidningen Lyckoslanten, och åttaåringen gillade klasskamraternas uppskattning. Familjen kom till Skåne drygt ett år dessförinnan, från Uppsalas kullerstensgator med hästdroskor. Där lekte Yvonne gärna prinsessa genom att med kompisarna sitta i guldregnsträd på bakgården på Johannesgatan 15.

– Pappa var docent i romanska språk och fick en professur i Lund. Under kriget var det några bomber som råkade ramla ner i trakten. ”Bomber över Lund!” skrek rubrikerna. Pappa gömde tidningarna för mig och min två år yngre syster Adrienne. Han ville inte att vi skulle bli rädda av allt som stod om krig, död och elände, berättar Yvonne Lombard.

– Vi hade jungfru och jag och Adrienne skulle leva stiligt och sköta oss. Varje sommar var vi i Frankrike och hade fransk kock. Om Adrienne och jag inte pratade franska fick vi ingen mat …

Yvonnes farfar Emile var fransos och dog när hennes pappa Alf var två år. Alfs mamma, svenskan Louise Lundberg, flyttade då tillbaka till Sverige och Djursholm. Yvonnes mamma Margit Lidvall var tysksvenska och bodde sina första 14 år i Sankt Petersburg, där hennes pappa och hans syskon verkade som skräddare. Sedermera undervisade Margit, som i regel var hemmafru, i ryska i Lund.

– Pappa pratade 17 språk. Hans specialitet var det rumänska verbet. Pappa var kollosalt uppskattad i Rumänien, som var en svår diktatur då. Det finns faktiskt ett Alf Lombard-rum på den rumänska ambassaden i Stockholm där pappas gärning visas upp, säger Yvonne.

Krakel_klubba_omsl_fri_lowres

Med gymnasiekamraterna Carl-Adolf von Sydow och Lars-Erik Leidholm startade Yvonne teaterföreningen Scenia på Katedralskolan i mitten av 1940-talet. Carl-Adolfs pappa Carl-Wilhelm var också professor i Lund, i folklivsforskning, men det var via hans mamma Greta som Yvonne först lärde känna Carl-Adolf. Yvonne dansade i hennes folkdansgrupp.

– Jag var väldigt bra på hambo och Carl-Adolf också. Han var lång och hade jättehänder. Då hade han ännu inte bytt namn till Max, som passade bättre som skådespelare. Sommaren 1948 fick jag ett brev från Max. ”Jag och Lars-Erik ska söka in på Dramatens elevskola i Stockholm. Häng med oss!” Jag reste snabbt hem från Frankrike och Max och jag lyckades komma in direkt.

En kväll 1952 knackade Sture Lagerwall, skådespelare och konstnärlig chef på Allé­teatern, på dörren till rummet på Humlegårdsgatan 5 som Yvonne hyrde. ”Du ska få ditt livs roll, Yvonne – om du går ner tio kilo!” Av Zarah Leander hade Sture fått adressen till ett avmagringsinstitut på Engelbrektsgatan. På Dramatens elevskola hade Yvonne mest levt på choklad. Men tre veckor senare hade hon önskvärd vikt och fick rollen i komedin Patty. Yvonne Lombards stjärna var tänd.

Lennart och Yvonne fick fem barn på tio år samtidigt som yrkeskarriärerna fortsatte – de har båda gjort stora avtryck i  svensk litteratur- och teaterhistoria. Lennart har författat omkring 120 böcker. Han har sysslat med vuxenlyrik men framför allt ständigt påverkat barn med annorlunda berättelser, framställda med ord, toner och bilder.

Krakel Spektakel, den vilda pojken i hatt och fluga som föddes för 60 år sedan, är Lennarts mest kända figur och hänger med än i dag, den senaste boken Krakel Spektakel-lådan kom 2009.  Krakel Spektakel var först inte helt uppskattad i den tidigare sekelskiftesromantiska barnboksvärlden och när Bagar Bengtsson dök upp i mitten av 1960-talet var det direkt olämpligt att han begravdes i en limpa. Men Astrid Lindgren ställde sig med eftertryck på Lennarts sida: ”Hellsings ordkonst och berättande går inte av för hackor och den är välbehövlig!”

– Än i dag får jag brev från barn som läser mina böcker i skolan, säger Lennart Hellsing och visar en inramad tavla från en skolklass där alla elever tecknat var sin liten gul kyckling.

Sällsynt storslagen och på intet sätt kortfattad är också Yvonnes gärning. Långt över 100 olika roller i filmer och på teaterscenerna, framför allt på Stockholms stadsteater där hon anställdes 1960 och fortfarande är verksam. Många angenäma händelser och upplevelser, som att dyka ner i ett hav av karameller. Ändå minns Yvonne särskilt inspelningen av filmen Äppelkriget i Tomelilla 1971:

– Det var en oförglömlig sommar … Hasse & Tage hade ju alltid en förmåga att skapa fest kring sig.

Då var det alltid lika upplyftande. Precis som genom åren när Lennart Hellsing har gett ut en bok eller Yvonne Lombard gjort en bedårande gestaltning.